Vi behöver inte miljardärernas pengar för att betala statens utgifter

Staten behöver inte de rikas pengar för att ha råd att hjälpa de fattiga. Vägen till full sysselsättning och ett starkare Sverige är kraften i vår egen flytande valuta. Den som kräver högre skatter för de rika för att skaffa fram pengar för offentliga utgifter ger miljardärerna en oförtjänt vetorätt över den gemensamma välfärden. Detta är budskapet från Erik Arnell och professor Peo Hansen, båda aktiva i nätverket MMT för Sverige, i en färsk debattartikel i Dagens Arena.

I sin debattartikel konstaterar Erik och Peo att krav på ökad beskattning av de superrika sköljer över världen.

Som exempel nämner Erik och Peo en debattartikel i Helsingborgs Dagblad den 3 december i år i vilken företrädare för hjälporganisationen Oxfam pläderar för att Sverige ska införa en ny förmögenhetsskatt. Från Oxfams sida hävdas att ökade skatteintäkter som går till välfärd och omfördelning skulle förbättra människors liv, och bidra till kortare vårdköer, skola och utbildning av god kvalitet för alla, och till åtgärder mot arbetslöshet. Ett annat exempel är vänsterpartiet, vars partiledare Nooshi Dadgostar i en intervju med Aftonbladet säger att miljardärerna, efter år av att ha utnyttjat situationen och höjt priserna gång på gång på livsnödvändigheter som el, hyra och mat, nu ska betala tillbaka till vårt gemensamma.

Men de som ropar på högre skatter för de rikaste för att betala för nödvändiga välfärdssatsningar och andra offentliga investeringar lägger krokben för sin egen strävan, skriver Erik och Peo i sin artikel, och tillägger följande om dem som ropar.

"De utgår från premissen att staten behöver de rikas pengar för att ha råd att hjälpa de fattiga. Det är en felaktig föreställning som i praktiken ger miljardärer oförtjänt vetorätt över den gemensamma välfärden."

"För euroländer som Frankrike är kopplingen mellan statens inkomster och utgifter reell då de avsagt sig sin monetära suveränitet och måste finansiera sig i en valuta de inte kontrollerar. Men Sverige är inte Frankrike; Sverige har än så länge en egen valuta. Den frihet detta innebär utgör ett tungt argument mot ett svenskt euromedlemskap."

Om man vill undvika att ge miljardärerna en sådan oförtjänt vetorätt över de offentliga utgifterna så måsta man förstå hur våra pengar, vår valuta, fungerar. Erik och Peo fortsätter.

"En korrekt förståelse av valutan och statsfinanserna visar att svenska staten inte är beroende av de rikas pengar."

"Svenska staten är ensam utgivare av den svenska kronan – den enda källan. Hushåll och företag är via banker användare av den. Staten måste spendera kronorna först för att det ska finnas några pengar att betala skatt eller köpa statspapper med. Valutan är i detta sammanhang som biljetter utgivna av staten, vilka staten lovar att acceptera som betalning av skatter och vid köp av statspapper."

Erik och Peo rekommenderar läsning av MMT för Sveriges rapport Sverige – en självfinansierande stat, där det beskrivs i detalj hur vår valuta skapas genom att staten gör betalningar. Statens pengar kommer inte från inbetalningar av skatter från privat sektor, vare sig från miljardärer eller någon annan.

Detta betyder inte att ökad beskattning av de rikaste är en dålig idé, betonar Erik och Peo. Tvärtom är en sådan skatt ett verktyg för att minska oönskad maktkoncentration och ojämlikhet. Men vi måste komma bort från föreställningen att vi behöver de rikas pengar för att betala för statens utgifter. Erik och Peo avslutar så här.

"Vi som värnar välfärden bör inte bygga opinion på myten om att pengarna saknas, utan på den stora potentialen i vår egen flytande valuta. Att utnyttja denna kraft är vägen till full sysselsättning och ett starkare Sverige. Pengarna finns alltid, eller som John Maynard Keynes uttryckte det: ”Allt som vi faktiskt kan göra kan vi också finansiera.”"