STATENS UNDERSKOTT ÄR DITT ÖVERSKOTT

Den fackliga tankesmedjan Katalys nyutnämnde chefsekonom Max Jerneck framför ett budskap som borde vara självklart för alla, men som inte är det. Han gör det i en debatt-artikel i Dagens industri från februari. Budskapet är detta: när staten går med minus går andra sektorer i ekonomin med plus. Underskott hos staten är därför - både i bokstavlig och bildlig mening - positiva för privat sektor, som till följd av statliga underskott får mer pengar över. Pengar som kan sparas, delas ut som vinster till företagens ägare eller användas till att betala av lån. Statliga underskott borde välkomnas, inte fördömas.

Som vi tidigare skrivit om här går den socialdemokratiska oppositionen till storms mot regeringen, och anklagar den för att föra en oansvarig ekonomisk politik genom att i år låta statsbudgeten gå med 167 miljarder i underskott. Socialdemokraternas skuggfinansminister Mikael Damberg har till och med anmält den moderata finansministern Elisabeth Svantesson till konstitutionsutskottet, det organ inom riksdagen som granskar regeringens och enskilda ministrars ämbetsutövning. Anmälan gjordes därför att Svantesson - enligt Dambergs åsikt - hade uttalat sig vilseledande om regeringens åtlydnad av de budgetregler (det finanspolitiska ramverket) som riksdagens partier har skrivit under på.

Med sitt agerande trampar Damberg i klaveret, menar även vissa socialdemokrater, vilket vi skrivit om här. Och det är nog även Max Jerneck böjd att hålla med om. Jernecks artikel visar nämligen att han har insikter i något som Damberg saknar insikter i: den brittiske ekonomen Wynne Godleys sektoriella saldoanalys (sectoral balances på engelska). 

Ekonomin består av tre sektorer, konstaterade Godley i sin analys: 1. den inhemska privata sektorn (i vårt fall svenska hushåll och företag), 2. den offentliga sektorn (i vårt fall svenska staten, kommunerna och regionerna) och 3. utlandssektorn (i vårt fall världen utanför Sverige, alla utländska privata och offentliga sektorer). 

En betalning från en av de tre sektorerna måste alltid - konstaterade Godley vidare - gå till en av de två andra. I sin tur betyder det att ett underskott i en sektor under en viss tidsrymd med nödvändighet innebär att åtminstone en av de två övriga sektorerna går med överskott.

Wynne Godley, 1926-2010

Detta har Jerneck som sagt insikter i, vilket framgår tydligt när han skriver så här i sin debattartikel.

“Statens underskott är den privata sektorns överskott. När staten går med minus går andra sektorer med plus. Det ger medborgarna mer pengar i plånboken. Det gör att vi kan spara och betala våra lån. Det gör att företag kan gå med vinst. Just nu är det precis vad ekonomin behöver.”

Tvärtemot den beskrivning som ofta lämnas i media - bland många av andra av Andreas Cervenka, vilket vi skrivit om här - är statsskulden därför inte någon skuld för oss hushåll och företag. Vare sig direkt eller indirekt. Statsskulden resultatet av att staten har gått med underskott, dess samlade historiska underskott om man så vill. Den är därför våra tillgångar, våra besparingar, våra samlade historiska överskott.

Statsskulden består - det kan man läsa om på den ansvariga myndighetens, Riksgäldens, hemsida - av statsobligationer, statsskuldväxlar och andra statliga skuldinstrument, stats-papper med en ofta använd samlingsterm. Trygga och säkra placeringar, bland annat för de stora försäkringsbolag som förvaltar betydande delar av våra framtida pensioner. Om man tänker sig statsskulden på det sättet försvinner plötsligt den negativa laddningen. 

I sin bok Underskottsmyten från 2020 berättar den världskända ekonomen Stephanie Kelton om en lek hon brukar leka med människor hon föreläser för.

Först säger hon åt dem att tänka sig att de håller i ett trollspö som, om man svingar spöet, får statsskulden att helt försvinna. Alla som lyssnar vill då svinga spöet.

Sedan formulerar hon om förutsättningarna, utan att egentligen ändra dem. Hon säger då åt åhörarna att spöet, om man svingar det, får alla statsobligationer att försvinna. Åhörarna börjar tveka och i slutändan, berättar Kelton, väljer de att låta det tänkta trollspöet ligga. Åhörarna brukar alltså se helt olika på att använda spöet efter att de fått den sistnämnda beskrivningen, trots att det var samma sak som skulle hända om spöet svingades som enligt den förstnämnda beskrivningen.

Kelton vill - precis som Max Jerneck i Dagens industri - få oss att betrakta statsskulden från vårt eget - privat sektors - perspektiv. Att vi ska börja ta till oss av Wynne Godleys sektoriella sektoranalys. 

Stephanie Kelton, bild från www.stephaniekelton.com

Men det måste väl finnas en hake? Om staten går med underskott blir den väl allt mer skuldsatt, och förr eller senare måste väl statens skulder betalas tillbaka? Så är det ju med våra, privat sektors, skulder.

Inget av detta är något man behöver oroa sig för, intygar Max Jerneck. Staten fungerar inte som ett hushåll eller ett företag. Jerneck uttrycker detta så här.

”Nej, staten behöver inte betala av sina lån. När en skuld förfaller kan den ersättas med en ny. Räntan på lånet kan staten alltid betala, eftersom det är staten själv som ger ut valutan. Det är tveksamt om det ens kan kallas lån, eftersom staten bara ”lånar” pengar som den själv först har gett ut.”

Detta är helt grundläggande. Staten är valutautgivare. Vi hushåll och företag, vi är valutaanvändare.

Men räntan då? Om statsskulden växer så måste staten betala mer och mer ränta. Kan inte den bördan bli övermäktig om räntorna stiger?

Nej, svarar Jerneck. Staten fungerar - återigen - inte som ett hushåll eller ett företag. Staten är valutautgivare, inte valutaanvändare. Så här skriver Jerneck om statens räntebetalningar.

“En växande statsskuld innebär ökade räntebetalningar, men detta är inte nödvändigtvis av ondo. En stor del av pengarna går till oss medborgare i form av våra pensionsfonder. Statens skuld är den privata sektorns förmögenhet. Ju mer staten spenderar, desto rikare blir hushåll och företag. Skulle vi vara missnöjda med fördelningen av denna förmögenhet kan vi rösta för ökad kapitalbeskattning. Om statslåneräntan (mot all förmodan) bli så hög att den driver på inflationen har Riksbanken alla verktyg som behövs för att sänka den.”

Det Max Jerneck skriver på slutet är att räntan är en politisk variabel, något som staten genom Riksbanken, inte den så kallade finansmarknaden, bestämmer över. Detta är också något som Stephanie Kelton skriver uttryckligen i sin ovan nämnda bok, men då om USA och dess centralbank Federal Reserve.

Max Jerneck förtjänar ett stort tack. Både för denna debattartikel och för alla hans andra insatser för att sprida kunskap om hur vårt penningsystem fungerar. Vi har tidigare skrivit om hans debatt om ett svenskt euromedlemskap med det ekonomisk-politiska etablisse-mangets grå nestor professor Lars Calmfors, hans försök att sprida kunskapens ljus vid Katalys ekonomisk-politiska vårseminarium 2024, samt om två poddavsnitt där han med-verkat i samtal om penningsystemet, ett i podden Starta pressarna och  ett i podden Livsprojektet. 

Ta del av vad Max Jerneck har att säga. Klicka på länkarna, läs och lyssna. Den upp-maningen får avsluta detta blogginlägg.