EURON MOT KRONAN - CALMFORS MOT JERNECK – NYKLASSISK NATIONALEKONOMI MOT MMT

I debatten om en svensk euroanslutning bidrar modern penningteori, MMT, med empiri och fakta, och den grundläggande insikten att statens pengar kommer från staten. Det blev tydligt när Max Jerneck mötte Lars Calmfors i en debatt i Aftonbladets och Katalys podd Starta Pressarna.

Euro eller krona? Det var - åtminstone på ytan - ämnet för en debatt i Katalys och Aftonbladet Ledares podd Starta Pressarna den 12 december mellan å ena sidan det ekonomisk-politiska etablisse­mangets grå eminens Lars Calmfors, professor emeritus i national-ekonomi, och å andra sidan Max Jerneck, utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys. Debatten finns i både ljud och bild här, på Katalys Youtube-kanal.

Podd-debatten hölls sedan krafter inom det nyss nämnda etablissemanget ånyo försökt få i gång en debatt om att Sverige ska införa euron som valuta. Calmfors har medverkat i en nyligen publicerad utredning, framtagen av Stiftelsen Fritt Näringsliv, där han och andra auktoriteter förordar en svensk anslutning till eurosamarbetet. Calmfors publicerade nyligen en kolumn i DN, där han presenterar sina argument, som Max Jerneck svarade på i Aftonbladet. 

Podd-debatten blottade djupa klyftor i synen på penningsystemets funktionssätt och på penning- och finanspolitikens möjligheter och begränsningar. Det var i grunden en debatt mellan modern penningteori, MMT, företrädd av Jerneck, och den etablerade, nyklassiska nationalekonomin, företrädd av Calmfors. Debatten - som är väl värd att lyssna på i sin helhet - spände över vida fält: geopolitik, EU-politik, handel, finans­marknad. Men i botten fanns denna motsättning mellan olika riktningar inom nationalekonomin.

Statens pengar kommer från staten, som är utgivare av dem. Det var inget som Jerneck sade rakt ut i debatten, men den ståndpunkten låg till grund för hans inlägg. Statens pengar skapas genom att staten verkställer betalningar. Det är den enda källan varur statens pengar kan flöda fram. Precis som vi i MMT för Sverige har beskrivit i rapporten “Sverige - en självfinansierande stat”. 

Statsskulden är därför inget problem, menade Jerneck, så länge vi har kvar vår egen valuta. En stat som är valutautgivare kan aldrig få slut på pengar. Det enda problem som stats­skulden kan vålla oss är ett sociologiskt problem, nämligen att de som fattar beslut om den ekonomiska politiken felaktigt föreställer sig att statsskulden är ett problem, och an­passar sitt beslutsfattande till den föreställningen. Detta sociologiska problem har vi haft i Sverige alltsedan 90-talskrisen.

Om en stat som är valutautgivare ger ut statspapper i den egna valutan – stats­obli­gationer och andra skuldsedlar - så kan dess centralbank alltid köpa upp statspapperen och trycka ner statslåneräntorna om dessa skulle stiga till alltför höga nivåer. Precis som Europeiska centralbanken ECB gjorde under eurokrisen och den japanska central­banken gjort ända sedan 90-talet, framhöll Jerneck.

Så länge vi har kronan kvar kan svenska staten aldrig få slut på pengar. Det var en av få saker Max Jerneck och Lars Calmfors var ense om.

Om vi går med i eurosamarbetet så kastar vi bort dessa verktyg och överlämnar makten över penning­politiken till Bryssel och till Frankfurt, där ECB har sitt högkvarter. Om ECB ska ingripa för att sänka statslåneräntorna genom att köpa upp svenska statspapper så kommer den att kräva budgetåtstramningar i utbyte. Det gjorde den av Grekland, Italien, Portugal och andra länder under eurokrisen, och det hotar den att göra av Finland nu.

Stora länder som Frankrike däremot, kommer troligen att komma undan utan alltför hårda åtstramningskrav. Jerneck nämnde det inte, men den franske nationalistledaren Jordan Bardella, som mycket väl kan komma att väljas till president 2027, har redan ställt krav på ECB på lägre räntor.

Om Sverige går med i eurosamarbetet, då avstår vi alltså även från makten att råda över finanspolitiken, dvs. över hur stora statens utgifter och intäkter ska vara, menade Jerneck.

Statens pengar kommer mestadels från privat sektor. Det genmälde Calmfors, utan att säga det rakt ut. Men den ståndpunkten låg till grund för hans resonemang. Under­förstått i hans argumentation låg synen på att staten inte har en enda utan tre källor varur den kan hämta pengar: 1) skatter, 2) lån och 3) sedelpressen (att trycka nya pengar).

Om staten hämtar för mycket pengar ur källan lån, och statsskulden blir för stor i för­hållande till bruttonationalprodukten BNP, då hamnar vi i en statsskuldskris, hävdade Calmfors. Som vi gjorde vi 90-talet.

Precis som ett hushåll eller ett företag i motsvarande situation har en stat vars skuld­sättning är låg större möjligheter att gå med underskott, hävdade Calmfors. Sveriges numera låga statsskuld gör att vi har ett stort utrymme för finanspolitiska stimulanser även som medlem av eurosamarbetet. Situationen är därför en annan än på 90-talet. Det är ett av skälen till att Calmfors idag - till skillnad från 90-talet - förespråkar en svensk anslutning till eurosamarbetet, berättade han. 

Skillnaden är således inte så stor vad gäller finanspolitisk handlingsfrihet inom respek­tive utom euron med Calmfors synsätt. Även om vi behåller kronan så kan vi inte i längden underbalansera statsbudgeten, dvs. hämta för lite pengar ur källan skatter i förhållande till statens utgifter, och förlita oss på källan lån. Den källan kan då snabbt sina, dvs. finans-marknaden slutar låna ut pengar till staten om den har skuld­satt sig för mycket. Precis som det fungerar för ett hushåll eller ett företag. Det gäller oavsett om vi har kvar kronan eller byter ut den mot euron.

Vidare är det finansmarknaden som bestämmer den långa räntan, hävdade Calmfors, den kan inte kontrolleras av centralbanken. Även faran för snabbt stigande ränte­kost­nader är därför ett skäl för staten att inte hämta för mycket pengar ur den andra penga­källan, lån. 

Den tredje pengakällan - sedelpressen - varnade Calmfors för med eftertryck. Visst kan staten alltid ge ut mer pengar. Det stämmer därför att staten aldrig kan få slut på enheter ur sin egen valuta, så i den meningen kan någon statsbankrutt aldrig äga rum, er­kände han. Men om staten låter sedelpressen gå så ”inflaterar man bort” stats­skulden, ”skapar inflation” och ”urholkar realvärdet” av statens valuta. 

Det förtjänar att påpekas i förbigående att Calmfors verkar ha svängt i frågan om huruvida statsbankrutt är möjlig eller inte sedan han 2023 skrev sin bilaga till långtidsutredningen (SOU 2023:92). Där talar han öppet om statsbankrutt (se s. 98 och 99) och gör inga reservationer för statens möjlig­heter att ge ut fler enheter av sin egen valuta.

Att byta kronan mot euron kan få stora konsekvenser, menade Max Jerneck i debatten.

Men det jag föreslår är ju precis det som ECB gjorde under eurokrisen, invände Jerneck. Genom sin chef Mario Draghi lovade ECB år 2012 att göra vad som än krävdes för att se till att staterna inom eurozonen kunde betala sina skulder. ECB lovade helt enkelt att köpa upp euroländernas statspapper. Bara det uttalandet skapade ett värde hos de stats­papperen och fick räntorna på dem att falla. 

Detta var inte att ”inflatera bort” statsskulden eller att “trycka pengar", betonade Jerneck. Genom ett obligationsköp av centralbanken byter central­banken till sig statspapper och lämnar ifrån sig reserver, digitala kontanter som ges ut av staten. Privat och offentlig sektor byter på detta sätt tillgångar med varandra. De båda sektorernas förmögenhets­ställning förblir oförändrad.

Statspapper är också en i stort sett lika likvid tillgång som reserver, och därför kan obligationsköp av centralbanken inte skapa någon inflation enligt de mekanismer som Calmfors tänker sig. Privat sektor lämnar vid ett obligationsköp ifrån sig en likvid tillgång – statspapper – och får en annan likvid tillgång i utbyte – reserver.

Och det stämmer inte, tillade Jerneck, att centralbanken endast kan kontrollera de kortfristiga statslåneräntorna medan de långfristiga statslåneräntorna sätts av finans­marknaden. Den japanska centralbanken har under många år utövat det man kallar räntebanekontroll (yield curve control) och genom obligationsköp kontrollerat stats­låneräntorna vid alla de relevanta löptiderna. Det är bara en vilja från centralbankens sida som krävs för att detta ska fungera.

På det sistnämnda genmälde Calmfors - lite dunkelt - att det fungerar i vissa situationer att kontrollera räntebanan men inte i andra.

När det gäller den penningteoretiska kärnan i debatten - där MMT stod mot den nyklas­siska nationalekonomin - så vann förstås MMT. Det blev tydligt att den nyklassiska national­ekonomin står på lösan sand i sin beskrivning av hur penningsystemet fungerar. Jerneck kunde rada upp exempel från verkligheten på hur statsskulden, räntan och in­flationen fungerar. Calmfors stod i stort sett tomhänt, med mycket svagt empiriskt stöd för sina påståenden. 

Det är skrämmande att det likväl är Calmfors linje som råder: i Regeringskansliet, på Riksbanken, på Riksgälden, vid lärosätena, i ledningen för samtliga de stora politiska partierna. Vi betalar alla ett högt pris för detta sakernas tillstånd, i form av arbetslöshet, nedskuren välfärd, försämrade sociala trygghetssystem, alltför låg efterfrågan på företagens varor och tjänster. Max Jerneck är en av få ljusglimtar, som vi skrivit om tidigare. 

Snart är det nya året här. Låt oss hoppas att det kan föra med sig en förändring.