Kraftverksmetaforen: En intuitiv förklaringsmodell för den monetära ekonomins mekanik

”De stora satsningarna är möjliga för att vi har sparat i ladorna under de goda åren.”

”Skatteverket säkerställer finansieringen av den offentliga sektorn.”

"Den som är satt i skuld är icke fri."

”Pengarna är slut.”

Sådana uttalanden från nationalekonomer, politiker och myndigheter avslöjar att de agerar utifrån föreställningen att statens finanser fungerar som ett hushålls. De läser i en manual som förklarar vår ekonomi som ett cirkulärt system där hushållen, före­tagen, kommunerna, regionerna och staten skickar pengar mellan sig i ”det samhällsekonomiska krets­loppet”. Pengarna är enligt den beskrivningen bara ett smörjmedel för varu- och tjänste-utbytet. Produktion skapar sin egen efterfrågan och mängden pengar antas växa som en reaktion på produktionstillväxt.

I denna ekonomi konkurrerar staten med oss andra om en viss mängd sparade pengar som växer i takt med ökad produktion. Statens finansiella kapa­citet är i slutändan begränsad av de finansiella mark­nadernas och spararnas förtroende, så att den kan få låna ur denna pott pengar till rimlig ränta.

Under dessa förutsättningar är det ansvarsfullt att balansera statens budget och hålla statsskulden låg eftersom det blidkar marknaden och säkerställer ”långsiktigt hållbara offentliga finanser”. Det finanspolitiska ramverket syftar till att säkerställa att så sker.

Men manualen misstar sig om vår valutas, ”pengarnas”, natur och ursprung. Den bortser från vad en valuta är och hur den uppstår. Manualen ignorerar att staten är ensam utgivare av sin egen valuta.

Verkligheten är att våra pengar inte bara cirku­lerar och ”växer”. Pengar växer inte alls, utan skapas och raderas.

Vi lever inte i en bytesekonomi där pengar bara är ett praktiskt smörjmedel för utbytet av varor och tjänster. Vi lever i en monetär ekonomi. Här sker all handel med pengar, och efterfrågan kräver därför pengar för att kunna realiseras. Det är inte produktion som leder till efterfrågan, utan efterfrågan som leder till produktion.

De pengar som är vårt allmänna betalningsmedel skapas av valutautgivaren – staten – i samma stund som den genomför sina betalningar. De skapas också genom bankernas kreditgivning när lån beviljas och betalas ut. Det är först när producenter ser en trovärdig möjlighet att avsätta sin produktion mot dessa pengar – alltså när de tror sig se efter-frågan – som investeringen sker och produktionen startar.

En stat som ger ut sin egen valuta finansierar inte sina utgifter genom att skaffa sig tillgång till privat sektors redan existerande pengar, genom beskattning eller lån. Det är statens – valuta­utgivarens – betalningar som skapar de kronor som sedan används av den privata sektorn för att betala skatter och spara i statspapper (statsobligationer och andra värdepapper).

Det är därmed staten som finansierar skatteinbetalningarna och köpen av stats­papper och inte tvärtom. Statspapper är inte finansieringsinstrument som staten behöver för att skaffa sig pengar utan sparinstrument som staten erbjuder hushåll och företag – sparkonton för de kronor som staten genom sina betalningar tillför ekonomin.

Syftet med denna artikel är att illustrera den moderna ekonomins faktiska mekanik – att föreslå en bättre manual till ekonomin. Artikeln är också ett försök att introducera en intuitiv metafor för detta som är förankrad i var­dagens logik – en metafor som är tänkt att ersätta den ytterst bristfälliga hushålls­metaforen samt abstraktionen ”det samhällsekonomiska kretsloppet”. I artikeln introduceras kraftverksmetaforen.

Men innan vi kommer till metaforen måste vi studera vår valutas natur och hur den skapas och raderas.

Nominella finansiella tillgångar skapas och raderas

1. Staten skapar vår valuta, som kan förstås som skatte­betalnings­kuponger. Logiken är enkel: Staten inför en skatte­fordran på oss, en fordran som endast kan regleras med statens egen valuta. Staten, och endast staten, skapar dessa kuponger och tillför dem till ekonomin varje gång den genomför en betalning. Det är statens införande av denna skattefordran som skapar efterfrågan på valutan och etablerar just kronan som den räkneenhet som används i vår ekonomi. Staten måste förse oss med sin valuta – skattebetalningskupongerna – för att vi ska kunna betala våra skatter. De kronor som inte betalas tillbaka till staten exis­terar på någons konto eller i någons ficka och blir kvar i ekonomin som vårt sparande. Detta betyder, omvänt, att de kronor som betalats tillbaka till staten inte längre existerar: skattebetalningar raderar kronor. Eftersom de kronor som finns kvar i ekonomin innehas av privat sektor utan att privat sektor har något krav på sig att betala tillbaka dem till staten, utgör de privat sektors, dvs. vår, finansiella nettoförmögenhet – de nominella finansiella netto­tillgångarna i kronor. Kronor som vi äger utan att ha någon motsvarande skuld. Det är denna för­mögenhet som i praktiken är "statsskulden" ur statens synvinkel. Statens utgifter är alltså förutsättningen för att vi hushåll och före­tag, som kollektiv, ska kunna betala skatt och spara svenska kronor.
   

   Även kommuners och regioners underskott skapar finansiella nettotillgångar för den privata sektorn (hushåll och företag). Att den institutionella ordningen leder till att de tar upp banklån i privata banker ändrar inte på den saken. I artikeln gör vi därför ingen skillnad mellan å ena sidan staten och å andra sidan offentlig sektor som helhet (staten, regionerna och kommunerna).
   

   Betalningar från staten skapar finansiella tillgångar, och skatter (inkl. avgifter, tullar, böter, etc.) raderar dem.

2. Bankerna skapar pengar. Även om statens underskott är den enda källan till vår valuta och den privata sektorns nominella finansiella nettotillgångar i kronor, är staten inte den enda källan till nominella finansiella tillgångar (nettotillgångar är inte detsamma som tillgångar). Genom att lämna krediter skapar nämligen bankerna fordringar på statens valuta i form av ”privata bankpengar”. Tvärtemot vad många tror, och vad nuvarande manual visar, så lånar inte bankerna ut folks sparpengar. Ett banklån leder i stället till att nytt sparande skapas. Ett banklån innebär att banken köper ett skuldebrev av låntagaren och betalar genom att öka saldot på låntagarens konto. Nya pengar skapas. Saldot kan ses som ett löfte från banken att utföra betalningar med statens valuta för kundens räkning. Saldot är en tillgång för innehavaren, låntagaren, men till skillnad från de medel staten tillför balanseras bankpengar alltid av en lika stor privat skuld. Den enes bank­lån är den andres sparande.

   
   

   I likhet med de pengar som staten skapar kan även de privata bankpengarna raderas. Eftersom de skapas när krediter lämnas så raderas de när krediter betalas till­baka. En amortering minskar å ena sidan låntagarens skuld, men minskar sam­tidigt långivarens fordran. Nettoförmögenheten hos privat sektor som helhet påverkas därför inte när ett banklån amorteras, precis som den inte påverkas när ett banklån be­viljas och betalas ut.

   
   

   Banklån skapar finansiella tillgångar, och amorteringar raderar dem.

3. Nettoexport, dvs. export minus import, ökar också våra nominella finansiella nettotillgångar, men i utländsk valuta. De pengar, i utländsk valuta, vi får genom att sälja varor och tjänster i utlandet har skapats av att de staterna har gått med underskott, eller att deras banker lämnat krediter. Import minskar i sin tur våra finansiella tillgångar eftersom det innebär att vi för över dem i utländsk ägo i utbyte mot varor och tjänster. Exporten ökar våra finansiella tillgångar, och importen minskar dem.

Metaforen – ekonomin som ett kraftverk

Vi kan visualisera den monetära ekonomins mekanik som ett vattenkraftverk. Vattnet i reservoaren representerar våra samlade nominella finansiella tillgångar: valuta och fordringar på valuta.

Reservoaren fylls på från tre kranar. Kranarna har redan beskrivits ovan: de är det statliga/offentliga spenderandet, de privata krediterna och exporten.

Reservoaren töms i sin tur genom tre avloppsventiler, också beskrivna ovan: skatterna, amorteringarna och importen.

Vattnet i reservoaren flödar genom ett rör till en turbin. Hjulets hastighet representerar landets produktion. Mängden vatten som når hjulet representerar efterfrågan och bestäms av hur mycket vatten som släpps från reservoaren genom ”spar­ventilen” och ytterst av rörets diameter.

Sparventilen

I en monetär ekonomi uppstår alltid friktioner som gör att inkomster inte spenderas omedelbart. Det finns också alltid en aktiv önskan om finansiellt sparande – en vilja att inte använda alla tillgängliga pengar här och nu. Hushållen behöver en buffert för oväntade utgifter, fabriken sparar till en ny maskin och butiken behöver en växelkassa.

Statens införande av skatter skapar en monetär ekonomi som vilar på kronan. Detta medför alltså inte bara ett behov av att betala skatt, utan också ett behov av sparande i just den valutan.

När en aktör i ekonomin bestämmer sig för att öka sitt sparande, det vill säga hålla kvar mer av sitt vatten i reservoaren, syns det i metaforen på så sätt att sparventilen skruvas åt. Vattenflödet i röret (efterfrågan) minskar och det gör även hastigheten på turbinhjulet (produktionen): Försäljningen minskar, produktionen avtar och arbets­lös­heten stiger. Det är detta som är sparandets paradox: den enes sparande resul­terar i den andres förlorade inkomst.

Röret – den reala kapaciteten

Rörets diameter representerar ekonomins produktionskapacitet: den fysiska gränsen för vad vi kan uträtta med den arbetskraft, den teknik och de naturtillgångar vi förfogar över. Röret vidgas i takt med att arbetskraften växer eller när investeringar i kompetens och ny teknik höjer vår produktivitet.

Det tomrum i röret som inte fylls av vatten utgör efterfrågegapet, det vill säga den del av den för stunden tillgängliga kapaciteten som inte utnyttjas. Då står arbetsföra människor utan arbete, maskiner används inte fullt ut och samhällets behov tillgodoses inte trots att resurserna för att göra det finns tillgängliga. Om vattennivån når rörets tak utnyttjas all för tillfället tillgänglig kapacitet. Om vi pressar in mer vatten än vad röret rymmer uppstår övertryck – en enkel bild av efterfrågedriven inflation.

Diametern på röret kan också krympa: Om ett efterfrågegap, dvs. ett rör som inte fylls av vatten, tillåts bestå under för lång tid börjar de outnyttjade resurserna att vittra: fabriker monteras ner, kunskap går förlorad och män­niskor som stängs ute från arbetsmarknaden förlorar sin yrkesvana. Och med ett smalare rör nås kapacitetstaket snabbare. Ökad efterfrågan, att öppna spar­ventilen, leder snabbare till att trycket i röret ökar – till inflation.

Viljan att spara är inte jämnt fördelad

Sparbenägenheten, eller dess motsats, konsumtionsbenägenheten – alltså hur sannolikt det är att en viss vattenmolekyl faktiskt letar sig ner i röret och driver turbinen – beror på vem som råder över vattnet och därmed, i praktiken, också från vilken kran det kommer. Till exempel: När staten betalar ut löner och bidrag så hamnar en stor del av det nya vattnet hos mottagare som är benägna att konsu­mera en stor del av sin inkomst, dvs. låta det mesta av sitt vatten flöda genom röret mot turbin­hjulet och bidra till den samlade efterfrågan i eko­nomin. Mer vatten ur kranen statliga utgifter leder i hög grad till mer vatten i röret.

Det är annorlunda om det flödar mer vatten ur kranen privata krediter. Bankernas utlåning sker oftast i form av bolån. De pengar som betalas ut till den som tar upp bolån används till att betala säljaren av en bostad. Den som säljer sin bostad är alltsomoftast inte benägen att konsumera en stor del av denna inkomst.

Det krävs därför mer vatten från kranen privata krediter än från kranen statliga utgifter för att generera samma efterfrågan. Det blir också tydligt att en ökning av mängden vatten i reservoaren inte auto­matiskt innebär ett ökat flöde genom röret. Och det förklarar varför en massiv ökning av privat sektors skulder inte nödvändigtvis skapar tillräckligt med efterfrågan (vattenflöde) för att hålla uppe produktionen (farten på turbinhjulet) och nere arbetslösheten (fylla röret).

Man kan i stället tänka sig att de pengar som kommer från kranen privata krediter, som inte resulterar i köp av varor och tjänster och därför inte flödar ner i röret, an­vänds för att köpa fastigheter och värdepapper. Detta riskerar driva fram tillgångsinflation, ökad ojämlikhet och andra problem när de som äger dessa tillgångar blir rikare och andra blir undanträngda från bostadsmarknaden av stigande priser.

Vatten ur kranen export tar vägen direkt genom turbinen eftersom vattnet uppstår genom försäljning. Men export innebär inte ”gratis” arbetstillfällen eftersom den innebär att vi skickar våra reala resurser och frukten av vårt arbete utomlands i stället för att njuta av dem själva. Export leder till ökad efterfrågan och högre resursutnyttjande men till produktion av sådant som vi själva inte kommer i åtnjutande av.

Det finanspolitiska ramverkets paradox

Dagens politik bortser från statens roll som valutautgivare och utgår i stället från före­ställningen att privat sparande är källan till både statens och andras inkomster. Med den logiken framstår budgetbalans och uppmuntran till sparande som det enda ansvarsfulla alter­nativet.

Om staten tros behöva låna ur en begränsad privat pool av sparade pengar, om investeringar tros förutsätta tidigare sparande och om privat förmögenhetsuppbyggnad tros avlasta staten i framtiden, framstår ökat sparande i den privata sektorn som en självklar dygd.

Problemet är att detta är bakvänt. Staten lånar inte ur en pool av redan existerande pengar, utan statens betalningar tillför pengar som sedan kan sparas. Investeringar kräver inte tidigare sparande, utan skapar nytt sparande genom banklån och statligt spenderande. Och privat förmögenhetsuppbyggnad avlastar inte staten, tvärtom. Ju mer politiken driver fram privat sparande, desto mer sjunker efterfrågan och den framtida produktionsförmågan.

Här gör kraftverksmetaforen problemet med den nuvarande manualen och det svenska finanspolitiska ramverket tydligt. Metaforen synliggör det finanspolitiska ramverkets egen paradox: Genom skatter och övrig politik driver staten fram en önskan att spara kronor som staten sedan, genom sitt eget överskotts- eller balansmål, vägrar att ersätta. Statens politik skruvar åt sparventilen och stryper därmed vattenflödet (efterfrågan) och genom ramverket tillåter sig inte staten att justera sina kranar för att kompensera.

När staten inte, genom att justera sina kranar (spenderande och skatter), säkerställer att röret fylls och att turbinhjulet snurrar för fullt tvingas ekonomin förlita sig på de andra kranarna, ökad privat skuld­sättning och nettoexport, för att hålla efterfrågan uppe. Om vår vilja att låna pengar av bankerna, och ut­landets efterfrågan på våra varor och tjänster inte räcker till, faller efter­frågan under vad ekonomin har kapa­citet att producera. I kraftverks-metaforen ser vi att vattenflödet genom röret inte är tillräckligt för att fylla det, och att turbinhjulet inte snurrar så fort som det skulle kunna göra.

Politikerna kallar en balanserad budget (när skatteventilen släpper ut lika mycket vatten som spenderkranen fyller på) för ”ansvars­tagande”. I själva verket leder en balanserad budget till att de privata skulderna skenar, att vi tvingas skicka frukterna av vårt arbete utomlands och att vi accepterar en per­manent massarbetslöshet (ett halvtomt rör). Och ju mer politiken driver fram privat sparande samtidigt som staten genom sina budgetmål stryper sitt eget tillförande av kronor, desto mer stryps flödet till turbinen – desto högre blir arbetslösheten.

Resultatet av dagens politik är att människor går utan jobb och att vi underutnyttjar vår gemensamma potential – inte för att det saknas arbete att utföra eller resurser föra att göra det, utan för att de som styr över kraftverket inte förstår hur det fungerar – de använder fel manual.

Och ett halvtomt rör, produktion under vår kapacitet, är inte bara ett slöseri för stunden; det leder till en bestående försvagning av vår nationella förmåga. När manualen instruerar oss att uppmuntra sparande samtidigt som vi ska balansera budgeten, instruerar den oss att låta röret vittra, att låta landets muskler förtvina. Och musklerna tar lång tid att bygga upp igen. Ett smalare rör innebär att vi i framtiden kommer att ha svårare att möta stora utmaningar, såsom klimatomställningen eller ett försämrat säkerhetsläge.

Detta utan att ha vunnit något, då statliga underskott idag aldrig kan minska statens framtida betalningsförmåga – staten kan alltid köpa allt som är till salu i den egna valutan. Staten skapar sin valuta när den betalar – källan bakom statens kran är oändlig.

Dagens politik befinner sig på villovägar

När vi beskriver vårt monetära system utifrån dess faktiska mekanismer, blir det tydligt att den politiska debatten befinner sig på villovägar. Inför valet 2026 bör frågan till våra politiker inte vara hur de ska ”finansiera” sina löften och balansera budgeten, utan hur de planerar att skapa förutsättningar för att landets samlade resurser ska kunna användas så effektivt som möjligt.

Sverige har inte råd med sin underskottsfobi och ett finanspolitiskt ramverk som är fött ur den fobin. Att sträva efter ett godtyckligt balansmål som resulterar i att järnvägar förfaller samtidigt som stålet ligger oanvänt av den privata sektorn, och att vård­köer växer samtidigt som de som kan göra jobbet inte heller anställs någon annanstans, är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ett fundamentalt slöseri med mänsklig och materiell kapacitet. Varje gång en politiker säger att ”pengarna inte räcker” till det vi bevisligen har resurser att göra, väljer de att prioritera en god­tycklig bokförings­regel framför folkets välstånd.

Verklighetsbaserad politik

Det är dags att vi som väljare kräver ett ramverk för den ekonomiska politiken som har sitt fokus på den reala ekonomin. Med ett sådant ramverk skulle vi låta de folkvalda organen definiera statens uppdrag och åtagande och sedan skulle staten, i kraft av sin roll som valutautgivare, genom att justera spenderkranen, köpa den arbetskraft och de produkter som krävs för att utföra uppdraget.

Skatteventilen skulle därefter justeras för att balansera den reala ekonomin och säkerställa tillräcklig efterfrågan för att de resurser och den arbetskraft som inte behövs för våra offentliga behov i stället kan användas av den privata sektorn. I praktiken innebär det att skatteventilen justeras för att kompensera för den privata sektorns (egentligen icke-statens) kollektiva sparande.

Detta skulle innebära att den ekonomiska politiken utformas i syfte att nå sann full sysselsättning – ett fullt rör som är så stort rör som möjligt – inte ett godtyckligt finansiellt mål. I stället för att hämmas av en påhittad brist på kronor låter vi den faktiska till­gången på folk och material (rörets diameter) sätta gränsen.

Arbetslösheten, inte budgetunderskottet, ses i vårt nya ramverk som det största miss­lyckandet. Full sysselsättning med bibehållen prisstabilitet blir huvudmålet.

Vi måste ersätta rädslan för röda siffror med en sund fobi för outnyttjade resurser och förfallna samhällsfunktioner. Valet 2026 bör handla om hur vi bäst använder Sveriges produktionsförmåga för att bygga framtiden.

Det är dags att vi som väljare kräver att de som söker mandat för att sköta vår ekonomi förstår den.

Politiker! Plocka fram rätt manual!