FÖRSVARA INTE DET FINANSPOLITISKA RAMVERKET - BYT UT DET!

Den socialdemokratiska oppositionen uppvisar bristande förståelse för hur ekonomin de ber om mandat att sköta faktiskt fungerar. Socialdemokraterna har på sistone har ställt sig främst i ledet bland dem som försvarar det finanspolitiska ramverket, och dess god-tyckliga regler för offentlig sektors finanser. Väljarna borde förmå de folkvalda att sluta försvara det finanspolitiska ramverket, och skrota det i stället. Detta skriver Erik Arnell och professor Peo Hansen, båda aktiva i nätverket MMT för Sverige, i en färsk debatt-artikel i Dagens Arena.

Inom synhåll från valdagen den 13 september har en ny debatt om finanspolitiken blossat upp. Denna gång igångsatt av Finanspolitiska rådet, en myndighet som är satt att vaka över att regering och riksdag håller sig till de “budgetpolitiska målen” och driver en ekonomisk politik som är "förenlig med långsiktigt hållbara offentliga finanser”. 

Främst bland de budgetpolitiska målen står det finanspolitiska ramverket. Ramverket kräver - till och med i år 2026 - att offentliga finanser i genomsnitt ska gå med ett årligt överskott om 0,33 procent av BNP eller knappt 20 miljarder kronor (överskottsmålet). Från och med 2027 kommer ramverket att kräva att de offentliga finanserna i genomsnitt ska vara i balans, det vill säga inte gå med vare sig över- eller underskott (balansmålet). 

Finanspolitiska rådet har i sin nyligen publicerade årsrapport riktat kritik mot regeringen, och ansett att dess finanspolitik är “alltför expansiv” (s. 59) vilket medför “tydliga begränsningar av det finanspolitiska handlingsutrymmet för en kommande regering” (s. 60). 

Den socialdemokratiska oppositionen har - med skuggfinansminister Mikael Damberg i spetsen - kastat sig över årsrapporten och gjort den till sitt främsta politiska slagträ mot regeringen och finansminister Elisabeth Svantesson. I en artikel på DN Debatt den 25 februari beklagar sig Damberg över att “underskotten är de högsta på en generation” och menar att “våra barn och barnbarn kommer behöva betala för att svenska politiker i dag inte orkar prioritera”. Damberg drömmer sig tillbaka till Anders Borgs dagar som dagar som finans-minister då Moderaterna “tog sakkunskap och experter på allvar”. Nu däremot, har M blivit “allt mer populistiska”, och har ”slarvat bort arvet från Borg och Reinfeldt”, fnyser Damberg i debattartikeln.

Erik och Peo ruskar på sina huvuden i Dagens Arena. För det finns en felsyn som ligger till grund för såväl Finanspolitiska rådets årsrapport som Dambergs debattartikel. Med Eriks och Peos ord handlar det om ”synen på staten som en finansiellt begränsad valuta-användare, som likt ett hushåll först måste ha inkomster innan den kan betala sina utgifter”. 

Både Finanspolitiska rådet och Damberg tror att statens pengar kommer från privat sektor, att staten måste få betalt innan den kan betala. Att staten måste minska sina utgifter imorgon om den ökar dem idag.

Det är dock inte så det ligger till, som vi i MMT för Sverige förklarade förra året, 2025, i vårt remissvar till Finansdepartementet om reformeringen av det finanspolitiska ramverket. Statens pengar kommer från staten, inte från privat sektor. Det uttrycker Erik och Peo så här.

“För staten är inte en valutaanvändare. Staten är valutautgivare. Sanningen är att kronor för svenska staten alltid bara är ett knapptryck bort. Som ensam utgivare av valutan via Riksbanken är staten finansiellt obegränsad i kronor. En stat med egen valuta finansieras nämligen inte av skatter och lån; dess utgifter finansieras inte alls – kronor skapas i samma stund som staten betalar. I själva verket måste staten betala ut kronor innan det finns några som den privata sektorn kan använda för att betala skatt eller köpa statspapper.”

Det finanspolitiska ramverket utgår dock felaktigt från att pengarna som är en begränsad resurs för staten, som staten måste hushålla med för att de inte ska ta slut. Det leder - bland annat - till en mycket bristfällig förvaltning av de resurser som verkligen är begränsade för staten, nämligen de reala resurserna (arbetskraft, produktionsanläggningar, mark osv.). 

Underutnyttjandet av arbetskraften t.ex., det ser vi i den massarbetslöshet som plågar Sverige. Att vi har arbetslöshet är ett tecken på att staten inte lämnar tillräckligt mycket pengar kvar i privat sektor. Peo och Erik skriver så här.

”Om staten har köpt allt den vill köpa och anställt alla den vill anställa och det fortfarande finns arbetslösa kvar så är skatterna för höga och bör sänkas. Att lämna dessa resurser outnyttjade av staten och utom räckhåll för den privata sektorn är ett enormt slöseri som försvagar och avrustar samhället i onödan – och ställer oss svagare inför framtidens utmaningar.”

Men med det finanspolitiska ramverkets överskottsmål och balansmål går det inte att göra något åt detta slöseri. Ramverket kräver att staten i genomsnitt ska dra tillbaka minst lika pengar från privat sektor som de lämnat ifrån sig till privat sektor, oavsett hur hög arbets-lösheten är eller hur resursutnyttjandet i ekonomin ser ut i övrigt. 

Ramverket vilar - skriver Erik och Peo - på ett kategorifel. Det är ett argumentationsfel som man begår när man tillskriver någon eller något en egenskap som detta något eller denne någon inte har, utan istället hör ihop med någon helt annan eller något helt annat. 

De reala resurserna behandlas i ramverket som homogena och tillgängliga i de mängder staten önskar, egenskaper som de reala resurserna inte har. Pengarna, de finansiella resurserna, de har däremot de egenskaperna. De finansiella resurserna är homogena, och är därtill tillgängliga för staten i oändliga mängder. Ändå är det pengarna som det finans-politiska ramverket felaktigt ser som en knapp resurs.

Erik och Peo ropar till Damberg och alla oss andra att sluta försvara det finanspolitiska ramverket, och i stället byta ut det.  De skriver så här.

”Det är dags att byta ut modellen och det nuvarande finanspolitiska ramverket mot realekonomiska motsvarigheter. Vi måste sluta fråga ”Hur ska vi hitta pengarna?” och i stället börja ställa de rätta frågorna: 1 Vad vill vi åstadkomma? 2 Vilka specifika resurser (arbetskraft, energi, råvaror, mark) behövs? 3 Finns dessa resurser tillgängliga (t.ex. i form av arbetslösa)? 4 Om resurserna är upptagna – vilka åtgärder är effektivast för att frigöra dem utan att driva upp inflationen? 5 Är det värt att flytta resurserna, eller gör de mer nytta där de är i dag?”

Erik och Peo säger det inte rakt ut, men om Damberg värdesätter ”sakkunskap och experter” när det gäller statens finanser, då ska han inte söka efter dem hos vare sig Finanspolitiska rådet eller Anders Borg. 

Han kunde i stället hämta sakkunskap från John Maynard Keynes, vilket Erik och Peo föreslår. Keynes sade på 1940-talet, som Erik och Peo redovisar, att ”allt vi kan göra kan vi också finansiera”. Pengarna är inte problemet.

Damberg skulle också kunna hämta inspiration ur socialdemokratins historia, och läsa vad hans föregångare som finansminister Ernst Wigforss skrev i arbetarrörelsens efterkrigs-program för nu 82 år sedan, 1944. Så här skrev Wigforss.

”Själva underbalanseringen av budgeten ansågs för inte länge sedan av många vara oförenlig med sund finanspolitik. Den positionen torde knappast längre med övertygelse försvaras.”

Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister 1932-1949

Men nu står Damberg här, och hyllar den politik som Wigforss dömde ut som förlegad redan 1944. Ur led är tiden, och denna gång föll det på Erik och Peo att försöka vrida den rätt igen.