VALDEBATTEN - EN TÄVLING OM VEM SOM KAN SKAPA HÖGST ARBETSLÖSHET

Erik Arnell (t.v.) och Peo Hansen (t.h.)

I den valrörelse som avslutas i dag har debatten om den ekonomiska politiken förts med en helt felaktig utgångspunkt: att det är skadligt om statsbudgeten går med underskott och statsskulden växer. Statsskulden är dock inte det minsta farlig utan utgör den privata sektorns finansiella sparande. När de politiska partierna tävlar om vem som vill minska statsskulden mest tävlar de därför i praktiken om vem som bromsar ekonomin mest och orsakar högst arbetslöshet. Det skriver professor Peo Hansen och Erik Arnell, båda aktiva i nätverket MMT för Sverige, i en färsk artikel på Di Debatt.

De politiska partierna har i valrörelsen 2026 slutit upp bakom ett axiom, en föreställning som ses som självklart sann. Peo och Erik skriver så här.

”Båda blocken förenas i tron att staten lever över sina tillgångar, att ett ”lånestopp” krävs för att rädda statsfinanserna – och att det per definition är ”ansvarsfullt” att hålla statsskulden så låg som möjligt.”

Socialdemokraternas Mikael Damberg ryter om att den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har ”skuldsatt hela svenska folket” genom att låta statsbudgeten gå med underskott. Svantesson kontrar med att man under nästa mandatperiod ska sluta med underskotten efter att ha tillåtit dem tillfälligt.

Axiomet om den skadliga statsskulden bygger på ett kategorifel, skriver Erik och Peo. Man tillskriver staten – utgivaren av pengarna, vår valuta – samma egenskaper som hushållen och företagen – användarna av valutan. Man föreställer sig att staten skaffar sig valutan från någon annan, som vi valutaanvändare, hushåll och företag, måste göra. 

Men så fungerar det inte. Staten – valutautgivaren – skaffar sig pengar genom att ge ut dem. Svenska staten finansierar sina utgifter genom att betala, vilket beskrivs i MMT för Sveriges rapport ”Sverige - en självfinansierande stat” från 2024.

Erik och Peo lyfter fram en krönika från augusti i Aftonbladet Kultur där Karin Pettersson frågar vad Socialdemokraternas vallöfte att inte låna pengar ens betyder. Och så här svarar de:

”Svaret är att det är rappakalja. Svenska staten lånar inte svenska kronor.”

Staten skapar i stället de pengar som den behöver genom att göra insättningar på privat sektors konton, förklarar Peo och Erik. När privat sektor betalar skatt till staten tas en del av de pengar som staten tidigare har skapat bort, och försvinner ur ekonomin. Peo och Erik igen:

“Det är statens utbetalningar som möjliggör våra skattebetalningar, inte tvärtom.”

Den så kallade statsskulden är därför, konstaterar Peo och Erik, de svenska kronor som staten inte har raderat genom skatt utan lämnat kvar i den privata sektorn som sparande. Statsskulden är ingen skuld för privat sektor, utan en tillgång. 

Statsobligationerna (som denna från 1909) och statens andra skuldsedlar är tillgångar för privat sektor, inte skulder.

Kostnaderna för räntan på statsskulden är inte heller något att oroa sig för, lugnar Peo och Erik. Att över huvud taget betala ränta till innehavarna av svenska statens olika skuldsedlar (bland annat statsobligationerna) är ett politiskt och administrativt val. Riksgälden – den myndighet som förvaltar statsskulden – kan exempelvis när den vill korta löptiderna på de skuldsedlar den ger ut och då endast betala den lägre ränta som Riksbanken betalar för utlåning med kort tidshorisont. 

Den förvridna valdebatten om den ekonomiska politiken bådar inte gott inför mandatperioden 2026–2030, som står precis för dörren. Som Peo och Erik påpekar leder synen på staten som en valutaanvändare till att dess utgifter blir för små, vilket i sin tur leder till underproduktion, en riskabel privat skuldsättning och arbetslöshet.

Om man förstår vad statsskulden är och hur den fungerar blir valrörelsens retorik absurd, menar Peo och Erik i slutet av artikeln, och det är lätt att hålla med. De fortsätter så här: 

”Tävlingen om vem som har minskat statsskulden mest är i praktiken en tävling om vem som har minskat hushållens och företagens finansiella tillgångar mest – vem som har bromsat ekonomin mest och orsakat mest arbetslöshet.”

Det är lätt att bli nedslagen av hur cementerade de felaktiga föreställningarna om hur statens finanser fungerar. Det gäller då att påminna sig om att detta bara kan ändras om kunskap sprids om vad pengarna och statsskulden verkligen är. Arbetet med att sprida den kunskapen måste fortsätta. Det är den enda möjligheten vi har att göra valdebatten 2030 mindre absurd än valdebatten 2026.