MASSARBETSLÖSHETEN - EN SKAPELSE AV DAGENS EKONOMISKA POLITIK

Erik Arnell (t.v.) och Peo Hansen (t.h.)

Massarbetslösheten är inget mysterium. Den är tvärtom en eftersträvad följd av den ekonomiska politik som förs idag, och ses som nödvändig för att hålla inflationen i schack. Det är ingen inom politiken som vill erkänna detta, och därför är det tyst om arbetslösheten i valdebatten. Men arbetslösheten är ingen nödvändighet utan ett politiskt val. Inflationen skulle kunna bekämpas med arbete i stället för arbetslöshet. Detta skriver professor Peo Hansen och Erik Arnell i en lite längre text som nyligen har publicerats på Arena Essä.

Arbetslösheten lyser med sin frånvaro i valdebatten. Den ses som oundviklig, omöjlig att göra något åt. Finansminister Svantesson, hennes främsta utmanare, skugg-finansminister Damberg, höga statstjänstemän som Konjunkturinstitutets generaldirektör Albin Kainelainen, alla verkar de se närmare tio procents arbetslöshet som något vi helt enkelt får acceptera. 

Peo och Erik underkänner den hållningen och skriver så här.

”Massarbetslösheten är inte ett svårlöst mysterium – den är den oundvikliga följden av det ramverk och den ”oberoende” Riksbank vi ritade upp i kölvattnet av 90-talskrisen.”

Då - 1992 - övergav Sverige den fasta växelkursen, kronans knytning till andra valutors värde, men först efter det att riksbankschefen Bengt Dennis hade höjt räntan till 500 procent, och därigenom ruinerat hundratusentals svenska hushåll och företag. 

Dagens Nyheters löpsedel torsdagen den 17 september 1992, efter det att Riksbanken dagen före höjt räntan till 500 procent.

Den fasta växelkursen hade setts som en mekanism för att disciplinera fackföreningarnas lönekrav. Alltför stora löneökningar skulle med fast växelkurs medföra att exporten blev för dyr, exportföretagen gick sämre och folk riskerade jobbet.

Nu, när den fasta växelkursen var ett minne blott, behövdes en annan mekanism. Erik och Peo igen:

”Den ”nödvändiga” lösningen blev att överge målet om full sysselsättning och att Riksbanken omstöptes till en oberoende vakthund som skulle göra det som folkvalda politiker aldrig skulle våga: att disciplinera lönekraven genom att hålla en tillräckligt stor grupp av Sveriges medborgare i ekonomiskt och socialt utanförskap – arbetslöshet – med ett konstant och trovärdigt hot om att utöka gruppen om så krävdes.”

”En än viktigare del av lösningen var att finanspolitiken paralyserades med stenhårda utgiftstak och budgetregler för att minimera politikernas förmåga att störa vakthundens viktiga arbete med att hålla tillräckligt många medborgare i utanförskap.”

Arbetslösheten är alltså inte en bugg, den är en inbyggd funktionalitet. En funktionalitet som både Svantesson och Damberg tänker behålla om hen sitter i finansministerns tjänsterum på Jakobsgatan 24 i Stockholm efter valet i höst.

Dagens ekonomisk-politiska ordning tenderar att skapa allt högre arbetslöshet över tiden. När Riksbanken alstrar arbetslöshet gör den det genom att höja styrräntan, och det är ett verktyg som verkar med fördröjning. Riksbanken vill - helt rationellt inom ramen för ett irrationellt system - ha säkerhetsmarginaler till en alltför låg och otillräckligt inflations-hämmande arbetslöshet. Därför ser den hellre att arbetslösheten är för hög än för låg. Bättre att höja räntan för mycket än att höja den för lite.

Peo och Erik skriver så här.

”Därmed blev följden av ramverket en uppåtgående trappa av strukturell arbetslöshet där arbetslösheten tar två steg framåt i varje kris, men bara tillåts ta ett steg tillbaka i högkonjunktur innan politiken tar det säkra före det osäkra och bromsar efterfrågan. Ekonomins reala kapacitetstak krymper för varje konjunkturcykel.”

Sveriges uppåtgående trappa av strukturell arbetslöshet.

Vi behöver inte ha det så här. Vi behöver inte slänga ut hundratusentals människor i arbetslöshet för att kunna åtnjuta stabila priser. Om den ekonomiska politiken bedrevs rationellt skulle ingen behöva oroa sig för att tillhöra den stora skara människor som inte har någon funktion på arbetsmarknaden, utan endast en funktion utanför den. Ingen behöver genom att vara arbetslös tjänstgöra som sköld mot inflationen, som Peo och Erik har uttryckt saken i en tidigare debattartikel.

Men för att göra något åt arbetslösheten behöver den ekonomiska politiken stöpas om i grunden. Finanspolitiken måste ges fria tyglar. Riksbanken - den oberoende vakthunden - måste fråntas sitt mandat att skapa arbetslöshet. Offentlig sektor måste gå med underskott utan att detta möts med räntehöjningar från Riksbankens sida. 

Så här uttrycker Erik och Peo detta.

"[E]ftersom staten är ensam utgivare av sin egen valuta så måste staten tillgodose den privata sektorns behov att betala skatter och dess önskan att nettospara. Om staten inte tillför tillräckligt med kronor för att uppnå detta, räcker den monetära efterfrågan helt enkelt inte till för att motivera full produktion, eller fullt kapacitetsutnyttjande, vilket i sin tur lämnar en stor mängd människor i arbetslöshet.”

Här blottar Peo och Erik den grundläggande felsynen bakom dagens penning- och finanspolitiska ordning: att statens pengar kommer från privat sektor. 

Så är det inte, statens pengar kommer från staten. Staten har alltid råd att betala för det som är till salu i dess egen valuta, till exempel den arbetskraft som de arbetslösa bjuder ut till försäljning. Staten kan - vilket Erik och Peo föreslagit i den ovan länkade debattartikeln - skapa en jobbgaranti och ge ett heltidsarbete till en skälig lön åt alla som vill ha ett. 

En sådan jobbgaranti skulle - förutom att den avskaffar arbetslösheten i ett slag - också vara ett mycket bättre sätt att hantera inflationen än att höja styrräntan. Peo och Erik beskriver det så här.

“På så sätt ersätter vi påtvingad passiv massarbetslöshet med en aktiv, likvid buffert vars storlek bestäms av rådande ekonomiska förutsättningar. Eftersom mänskligt arbete är den mest grundläggande reala resursen, blir denna fasta baslön det definitiva, nominella ankaret för hela prisnivån. Ett ankare värt namnet – den stabila utgångspunkt från vilken marknaden kan bestämma relativa priser.”

Den rådande ekonomisk-politiska ordningen är grym, irrationell och odemokratisk. Vi måste göra oss av med den. Peo och Erik skriver så här i avslutningen av sin text.

”Vi bör därför införa ett ramverk baserat på vad vår valuta faktiskt är – där finanspolitiken återigen sitter i förarsätet. Men för att den ordningen ska fungera krävs en total samordning av ekonomins drivkrafter. Vi kan inte ha en demokratisk finanspolitik som försöker tillgodose efterfrågan på sin egen valuta och bygga ut ekonomins reala kapacitet, samtidigt som en oberoende centralbank tillåts använda sitt trubbiga räntevapen för att försöka krossa samma efterfrågan och framkalla arbetslöshet.”