VAD SKULLE EN MMT-KUNNIG REGERING GÖRA?
Avskaffa Riksbankens oberoende! Både för att värna demokratin och för att stärka kompetensen hos dem som ska ansvara för penningpolitiken. Detta skulle vara en av de viktigaste åtgärderna att vidta för en MMT-kunnig regering. Det skriver professor Lars P. Syll i ett blogginlägg som tidigare har publicerats på engelska på hans hemsida, och som vi med hans tillåtelse publicerar här i en svensk översättning.
Om vi hade en regering som förstod sig på modern penningteori (Modern Monetary Theory, MMT) så skulle ett av de viktigare politiska förslagen att lägga fram vara att Riksbankens så kallade ”oberoende” skulle upphävas. Det krävs, om vi ska ha någon möjlighet att lösa de ekonomiska problem som nästa finanskris kommer att föra med sig.
När riksdagen 1998 beslutade att ändra vår viktigaste grundlag regeringsformen och riksbankslagen så gjorde den Riksbanken formellt och konstitutionellt oberoende av regeringen och riksdagen i de penningpolitiska besluten.
Tanken var att det skulle finnas mer eller mindre vattentäta skott mellan finans- och penningpolitiken. Detta har också inneburit att Riksbanken har fått en närmast oinskränkt makt över ett politikområde – penningpolitiken – som i stor utsträckning styr inflation, sysselsättning och ekonomisk stabilitet. Denna makt borde stå under större demokratisk kontroll för att säkerställa att den utövas på ett sätt som ligger i linje med våra intressen som medborgare.
När Riksbankens oberoende har diskuterats så har oberoendet vanligtvis definierats i förhållande till regeringen och till olika intressegrupper. Men hur är det med finansmarknaderna? Hur oberoende är Riksbanken och andra centralbanker av påtryckningar från finansmarknadens aktörer? Av det vi har sett av hur Riksbanken har agerat under de senaste årtiondena kan man bara dra slutsatsen att oberoendet främst har kommit att gälla i förhållande till finanspolitiken, det vill säga i förhållande till de folkvalda organen. De åtgärder som Riksbanken har vidtagit har till största delen tjänat finansmarknadernas intressen.
Med tiden har Riksbanken utvecklat ett slags politisk slagsida, där inflationsbekämpning prioriteras framför sysselsättning och välfärd, något som för breda samhällsgrupper framstår som djupt stötande. Om vi genom ett grundlagsenligt och demokratiskt fattat beslut kommer fram till att vi vill prioritera rättvisa, välfärd och arbete, i stället för att uppnå ett visst inflationsmål, så är det svårt att förstå varför vi skulle vara bundna av en institution som påtvingar oss ett mer utpräglat ”ekonomistiskt” val, med stöd i ett regelverk som har konstruerats för att just ett sådant val ska göras. Vi får inte glömma att ekonomin INTE alltid är ett trumfkort i politiska frågor. Detta borde egentligen vara självklart, men inte minst ekonomer har en benägenhet att glömma det. Ur ett ”ekonomistiskt” perspektiv skulle man exempelvis kunna hävda att det är samhällsekonomiskt mer lönsamt att återinföra ättestupan än att bygga ut en kostsam äldreomsorg. Men vem skulle på allvar förespråka eller acceptera något sådant? Andra aspekter väger ibland tyngre än de rent ekonomiska.
Utöver problemen med de ”demokratiska aspekterna” av Riksbankens oberoende finns det sannolikt också – särskilt mot bakgrund av de senaste två årtiondenas slående misslyckanden med att nå inflationsmålen – goda skäl att ifrågasätta Riksbankens kompetens. Påståendet att oberoende centralbanker är gynnsamma för ekonomin har ett närmast obefintligt empiriskt stöd. Det har internationell forskning på ett övertygande sätt påvisat.
För den som är naiv nog att tro att centralbankschefernas arbete bygger på solid, evidensbaserad vetenskap – glöm det bara. Dokumentärfilmen Skuldfeber övertygar tittaren om att centralbankschefernas arbete inte är mycket mer än subtilt sagoberättande och bondfångeri – och detta medger de själva!
Kommentarer