KLIMATOMSTÄLLNINGEN KAN FINANSIERAS - PENGAR ÄR INTE PROBLEMET

Max Jerneck har en plan för klimatomställningen.

Vi har nog med pengar för att finansiera klimatomställningen, även om den kommer att kosta tusentals miljarder kronor. En stat som Sverige, som ger ut sin egen valuta, har precis så mycket pengar som den själv bestämmer att den ska ha. Om staten ger ut tusentals miljarder, så har den tusentals miljarder. Frågan är inte hur vi ska få tag i pengar, utan i stället hur vi ska skaffa fram de reala resurser - arbetskraft, råmaterial, produktionsanläggningar - som krävs för klimatomställningen. Men även det problemet går att lösa, med rätt politik. Detta är huvudbudskapet i en nu nästan fem år gammal rapport: ”Hur kan klimatomställningen finansieras?”, skriven av Max Jerneck, numera chefsekonom på den fackliga tankesmedjan Katalys. Rapporten är både visionär och nydanande i synen på samhällsekonomin, men kan delvis kritiseras för en brist på politiska förslag som kan ta oss framåt på kort och medellång sikt. 

Texten kan läsas här på bloggen eller laddas ned i pdf-format här:

Blogginlägg rapport klimatomställning oktober 2026.pdf

Ladda ner PDF • 167KB

1. En fem år gammal rapport från en nedlagd tankesmedja - med högaktuellt innehåll

1.1. En forskare och MMT:are tar sig an klimatfrågan ur ett ekonomisk-politiskt perspektiv

Tankesmedjan Global Utmaning gick i konkurs 2023 men arbetade, från grundandet 2005 och fram till dess, med analys och opinionsbildning i bland annat hållbarhets­frågor. Före konkursen hann Global Utmaning, i oktober 2021, ge ut rapporten ”Hur kan klimatomställningen finansieras?”. Den rapporten hittar man här.

Rapportens författare är Max Jerneck. Han är en välkänd figur för oss som är intres­serade av modern penningteori (på engelska Modern Monetary Theory, MMT), som väl kan beskrivas som en riktning inom nationalekonomin som tar avstamp i att pengarna, valutan, är en skapelse av staten. Jerneck har blivit en profilerad debattör i sam­hälls­ekonomiska frågor. Han publicerar regelbundet debattartiklar som utgår från MMT när det gäller hur ekonomisk politik kan och bör föras. Här på bloggen har vi återkommande uppmärksammat hans insatser, bland annat här och här. 

När rapporten skrevs arbetade Jerneck som forskare inom just hållbarhet vid Handels­högskolan i Stockholm. Numera är han - som sagt - chefsekonom vid den fackliga tanke­smedjan Katalys.

Det har gått fem år sedan rapporten skrevs, men den förblir högaktuell. På framför allt två punkter, som det finns skäl att återkomma till, har perspektiven dock förskjutits av det som hänt sedan 2021. Det handlar för det första om det försämrade säkerhetspolitiska läget till följd av framför allt Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som inleddes fyra månader efter det att rapporten publicerades. För det andra handlar det om hur mycket vi ska tro på att investeringar i privat sektor med statligt stöd - ni tänker kanske redan på Northvolt - ska kunna utgöra en del av lösningen på klimatfrågan. Mer om detta i avsnitt 4.

Rapporten tar upp en sida av klimatfrågan som borde diskuteras mer - finansieringen. Hur ska vi betala för att hejda och trycka tillbaka klimatförändringarna? 

Rapporten behandlar i tur och ordning vad som kan göras för att finansiera klimat­omställ­ningen på de olika områdena av den ekonomiska politiken. Finanspolitiken för det första, den gren av den ekonomiska politiken som behandlar statens utgifter och intäkter, statsbudgeten. Penningpolitiken för det andra, som handlar om hur central­banken (för Sveriges del Riksbanken) sätter räntorna för utlåning till banksektorn. Kreditreglering för det tredje, som handlar om vilka regler som ska styra de privata bankernas utlåning till hushåll och företag. Övrig statlig förvaltning på det finansiella området för det fjärde, där Jerneck bland annat tar upp konkurrenslagstiftningen och ett förslag att inrätta en statlig investeringsbank. 

De viktigaste delarna av rapporten är de som behandlar finanspolitiken och penning­politiken, och det är därför de delarna som denna text koncentrerar sig på.

1.2 Den ekonomiska sidan av klimatfrågan gör den mera gripbar

Att se på klimatomställningen med utgångspunkt i frågan om hur den ska finansieras är ett mycket fruktbart perspektiv, även om det blir lite torrare och knastrigare än beskriv­ningarna av de olika hotande scenarier som mänskligheten står inför. 

Perspektivet blir särskilt viktigt eftersom många klimataktivister har lätt att fastna i att bara hota med domedagen - peka på döende korallrev, stigande havsnivåer, skogs­bränder, översvämningar - och ropa om att vi måste förändra allt (nu, nu, nu!!). 

Hot om domedagen är vanliga i klimatdebatten, och alltsomoftast befogade. Bild från World Animal Protection Sverige.

Alltsomoftast är hoten om domedagen befogade. Men vad ska vanliga människor göra med dem? Vad ska asfaltläggaren i Mjölby och undersköterskan i Motala göra med vet­skapen om att den eller månaden eller det eller det året var den varmaste någonsin, eller att Golfströmmen rubbas? Ska de - med årslöner mellan 300 000 och 500 000 kronor - köpa en elbil? Ska de ligga och vrida sig i sängen av klimatångest? Ska de stoppa något vegetariskt i micron på jobbet vid lunchen?

Rapporten ger klimataktivisterna möjlighet att slå in på en annan väg: att helt enkelt peka ut en tydlig politisk riktning framåt, tala om vad det kostar att genomföra klimat­omställningen och berätta varifrån pengarna ska komma. Berätta vilka konkreta politiska åtgärder som man föreslår på kort, medellång och lång sikt. Beskriva klimat­omställ­ningen som en utmaning för hela samhället, som kräver politiska lösningar, inte som något som enskilda individer kan eller ska lösa genom att köra elbil eller välja vegetariskt (hur vällovliga dessa saker än är). 

2. En finanspolitik som möjliggör klimatomställningen

2.1 En offensiv finanspolitik gör vanligt folk till vinnare på klimatomställningen

Asfaltläggaren i Mjölby och undersköterskan i Motala skulle, om klimataktivisterna anam­mar det som Jerneck skriver i rapporten, kanske förstå att det finns något konkret de kan göra åt klimathotet: att ge stöd åt rätt politik. Om klimataktivisterna lyssnar på Jerneck så skulle den politik som de föreslår också ligga i asfaltläggarens och under­sköterskans ekonomiska intresse, eftersom den skulle leda till full sysselsättning och högre löner, både i Motala och i Mjölby. 

• 

• 

Den politiska linje som förordas i rapporten är nämligen att finanspolitiken - den gren av den ekonomiska politiken som behandlar statens utgifter och intäkter, statsbudgeten - ska läggas om och bli mycket mer expansiv. Statsbudgeten ska med andra ord, anser Jerneck, tillåtas gå med stora underskott. Detta är själva kärnan i rapporten och dess viktigaste budskap.

De ökade budgetunderskotten ska finansiera stora investeringar i ny grön infrastruktur och teknik. Det är som sagt finansieringen som står i fokus, och Jerneck går inte in på frågan om vilka konkreta investeringar som bör göras. Alla samhällets resurser ska dock tas i bruk - arbetskraft, teknik, produktionsanläggningar. På detta sätt ska en högtrycks­ekonomi skapas, där efterfrågan med Jernecks ord ”ständigt balanserar på gränsen till vad ekonomin klarar av att producera”. 

Detta innebär förstås att arbetslösheten kommer att utraderas, i Motala, Mjölby och resten av riket. Det innebär också att lönerna kommer att öka snabbare, både i Motala och i Mjölby. Klimatomställningen kommer alltså att göra undersköterskans och asfalt­läggarens materiella förhållanden bättre. De ska inte späka sig, de ska bli vinnare på klimatpolitiken. 

Sedan kan förstås asfaltläggaren och undersköterskan ha en massa andra åsikter och intressen, inom till exempel invandringspolitik, kriminalpolitik, energipolitik, som också påverkar deras ställningstaganden. Men deras rent ekonomiska intressen blir då inte ett skäl för dem att ta ställning mot en politik som syftar till att Sverige ska uppfylla sina åtaganden på klimatområdet.

Det är inget Jerneck skriver rakt ut, men den expansiva finanspolitiken måste nog anses vara en förutsättning både för att klimatomställningen ska vara tekniskt möjlig, och för att den ska vara politiskt möjlig. Om klimatomställningen ska handla om högre el- och bränslepriser, i stället för om högre löner och full sysselsättning, då är klimat­omställ­ningen inte något som folket - inklusive asfaltläggaren i Mjölby och undersköterskan i Motala - kommer att ställa sig bakom. Klimatomställningen blir då politiskt omöjlig. 

2.2 Klimatomställningen blir dyr, men det är inte det som är problemet

En av rapportens många förtjänster är att den utgår från en tydlig kvantifiering av klimat­omställningens omfattning. Rapporten sätter siffror, med hjälp av den social­demo­kratiska föreningen Reformisternas rapport ”Grön ny giv för Sverige” från 2020. Jerneck redovisar detta så här.

”Där uppskattas att en omställning med målet att göra Sverige klimatneutralt 2035 skulle omsätta cirka 85 till 145 miljarder per år under de första tre åren, utöver vad som redan är beslutat. Det motsvarar ungefär 1,5 till 3 procent av nuvarande BNP. Summan beräknas sedan trefaldigas under återstående år av 2020-talet, till ungefär 435 miljarder per år. Det motsvarar ungefär 9 procent av dagens BNP (men en mindre del av fram­tidens BNP, som skulle växa tack vare så stora investeringar). Under tio år skulle kostnaden därmed kunna bli totalt 3 365 miljarder kronor eller knappt tre och en halv årliga statsbudgetar av nuvarande storlek.”

Vi talar förstås om svindlande summor. Klimatomställningen skulle, om den redovisade beräkningen stämmer, kosta mer än något annat man kan föreställa sig. Samtidigt bär prislappen på ett hoppfullt budskap. Tre och en halv statsbudget är enormt mycket, men inte oändligt mycket. 

Och att skaffa fram pengarna är en väldigt smal sak i sammanhanget. Det är den lätta delen av klimatutmaningen. För en stat som Sverige, som ger ut sin egen valuta. Jerneck skriver så här.

”Att tillhandahålla en viss summa pengar är inte heller problemet, eftersom staten kan spendera vilka summor den vill. Om Riksdagen behagar kan pengarna för en omställning vara tillgängliga från och med nästa budget.”

Här har vi kärnan i modern penningteori, MMT. Staten är valutautgivare. Den skapar sina egna pengar. Den är inte som ett hushåll eller ett företag, som är valutaanvändare, som måste skaffa sig pengar innan det kan betala. Staten måste i stället betala innan den kan ta betalt. Innan staten har betalat så finns det inga hushåll eller företag som innehar statens pengar, och om ingen innehar statens pengar så finns det ingen som kan betala staten med statens pengar. 

Staten själv däremot, den har precis så mycket pengar som den själv vill. Att staten spenderar mycket nu betyder inte att den har mindre pengar kvar att spendera sedan. 

Det finns därför inga finansiella hinder mot den mycket mer expansiva finanspolitik som måste till om vi ska kunna genomföra klimatomställningen. Med modern penningteori i ryggen kan Jerneck avfärda vanliga farhågor inför en sådan politik, såsom att stats­skulden riskerar att bli ohanterligt stor och kräver räntebetalningar som tränger undan andra statliga utgifter. Han skriver så här.

”Men så länge Sverige lånar i sin egen valuta bestäms räntan av Riksbanken. Stats­skuldens storlek i sig utgör därför inget problem utan det avgörande är hur underskotten används, och i vilken utsträckning de orsakar inflation.”

2.3 MMT bär upp rapportens alla förslag - och skulle ha behövt en närmare presentation

Modern penningteori ligger alltså till grund för alla de förslag som förs fram i rapporten. Om den teorin var felaktig och den gängse nationalekonomin hade rätt så skulle pengar vara en knapp resurs för staten. Statens möjligheter att spendera skulle i så fall styras av hur mycket pengar den kan få från privat sektor. Antingen genom att använda tvång, dvs. ta ut skatter, tullar och andra pålagor, eller genom frivilliga avtal, dvs. genom att låna pengar i utbyte mot ränta. Inga eller nästan inga av de politiska förslag som förs fram i rapporten skulle i så fall kunna genomföras. 

Rapporten skulle därför ha vunnit på att vara lite mer öppen med det national­ekono­miska tänkande som ligger till grund för den. En läsare som inte är insatt i modern penning­teori får inte riktigt tillräckligt på fötterna av rapporten för att kunna bemöta vanliga invändningar mot MMT.

Ett exempel på detta är att det saknas en förklaring i rapporten av vilken funktion som skatterna fyller. En läsare av rapporten som får klart för sig vilka enorma summor som staten behöver spendera för att genomföra klimatomställningen, och som inte är insatt i MMT, skulle ställa frågan om inte klimatomställningen skulle kräva väldiga skatte­höj­ningar. En fråga som förespråkare av MMT ofta möts av är också varför staten måste ta ut skatt om den själv kan skapa alla pengar den behöver. 

Svaret på frågorna är att skatterna behövs för att ge statens pengar ett värde. När staten inför skatteplikt - ställer krav på att var och en (eller nästan var och en) till staten ska betala en viss mängd av de pengar som staten själv har skapat, och hotar att använda sin tvångs- och våldsmakt om man inte gör det, då innebär det att alla (eller nästan alla) får ett behov av att skaffa sig statens pengar. 

Var och en är då beredd att lämna ifrån sig varor och tjänster i utbyte mot statens pengar. Miljontals människor arbetar varje dag, från morgon till kväll, i utbyte mot svenska kronor. Papperslappar med tryck, stansade metallbitar och siffror i internet­banken som alla egentligen saknar värde, men som får ett värde därför att de kan an­vändas för att betala skatt. 

Pengarna saknar egentligen värde, men får värde eftersom man kan använda dem till att betala skatt.

Skatterna finansierar alltså inte statens utgifter, men de möjliggör dem. 

En kort passus om detta skulle ha gjort rapporten lite mer robust, och kunnat hjälpa läsaren förstå hur förslagen i rapporten passar ihop med den mera vardagliga eko­nomiska politiken, som i mångt och mycket handlar om skatterna och statens utgifter. Den läsare som undrade om skatterna skulle behöva höjas för att betala för klimat­omställningen skulle ha blivit lugnad.

Möjligen finns en strävan hos Jerneck att inte låta etiketten MMT stå i vägen för det bud­skap han vill föra fram. Många känner inte alls till MMT och då kan det flytta fokus från kärnfrågorna i rapporten att ägna utrymme åt att bekanta läsaren med en national­eko­nomisk teoribildning. Ytterligare vissa har fått sig till livs av den gängse national­eko­nomin, som de i allmänhet har förtroende för, att MMT är humbug. Kanske försöker Jerneck hantera detta genom att föra fram idéerna inom MMT utan att nämna MMT vid namn.

Frågan är dock om inte ett undansmusslande av MMT kan skada på lång sikt mer än det kanske hjälper på kort sikt. När det sedermera kommer fram - som det måste göra - att avsändaren av de makroekonomiska budskapen i rapporten var modern penningteori så finns en risk att den som inte fått detta klart för sig från början känner sig dragen vid näsan. Ärlighet varar nog längst, och en faktaruta om MMT i rapporten skulle ha kunnat bidra med detta. 

2.4 Finansiering är att skaffa fram reala resurser, inte att skaffa fram pengar

Jerneck tar ändå sjumilakliv i rapporten mot ett verklighetsbaserat sätt att betrakta sam­hällsekonomin och penningsystemet. Med insikten i ryggen att pengarna är en skapelse av staten, som därför har tillgång till precis hur mycket pengar den själv önskar, kan Jerneck konstatera att finansiering för statens del inte handlar om att skaffa fram pengar. Finansiering handlar i stället om att skaffa fram de reala resurser som staten vill ha. 

Jerneck omtolkar på detta sätt begreppet finansiering med ledning av MMT. Rapporten är, som sägs i inledningen, både visionär och nydanande, och i behandlingen av be­greppet finansiering kommer detta fram. 

Jerneck lämnar flera goda exempel på hur resonemangen borde föras i diskussionerna om att finansiera klimatomställningen, med ledning av MMT. Här är ett av dem.

”För att de nya investeringarna inte ska överhetta ekonomin, och för att gröna branscher inte bara ska läggas till utan faktiskt ersätta fossilintensiv verksamhet, behöver fossil­intensiva branscher stramas åt. Regleringar av miljöskadlig verksamhet kan på så vis bli ett sätt att finansiera omställningen. Med andra ord handlar finansiering inte enbart om att tillhandahålla penningsummor för investering utan om att se till att de delar av eko­nomin som behöver verkliga tillgångar får det, och att andra delar hålls tillbaka. Att förbjuda byggandet av motorvägar, till exempel, kan vara ett sätt att finansiera byggandet av järnvägar, eftersom de två använder delvis samma material och arbetskraft.”

Finansiering, det är att frigöra reala resurser, inte att skaffa fram pengar. Exemplet med motorvägsbyggen visar detta tydligt. 

Antingen finns de reala resurserna tillgängliga, det kanske till exempel finns arbetslösa byggnadsarbetare, och då kan staten helt enkelt skapa pengar och köpa upp de lediga resurserna. Eller så används resurserna redan - människor har arbete, maskiner an­vänds i en fabrik, den el som produceras går åt. Då behöver staten agera för att frigöra resurser eller skaffa fram nya - genom att höja skatter, skärpa regleringar, investera i ökad produktionskapacitet, eller på annat sätt.

En skenbar paradox blir tydlig genom Jernecks resonemang om begreppet finansiering. Trots att MMT är en idéströmning som i hög grad ägnar sig åt att förklara vad pengar är och varifrån de kommer, så leder ett studium av samhällsekonomin baserat på MMT fram till slutsatsen att pengarna har mindre betydelse än vad den gängse national­ekonomin vill medge, och de reala resurserna större betydelse. Modern penningteori förringar pengarnas betydelse, tycks det. 

Men paradoxen är endast skenbar. När MMT reder ut skillnaden mellan en valutautgivare (staten) och valutaanvändarna (hushåll och företag), då förstår man att det bara är valuta­utgivaren som har obegränsad tillgång till de pengar den själv ger ut. För valuta­utgivaren är pengar en oändlig resurs. För valutaanvändarna - hushållen och företagen - är pengarna däremot en högst ändlig resurs. Det känner vi alla igen när vi jämför saldot på våra bankkonton den 24 med saldot den 25.

2.5 Rapporten kunde göra tydligare skillnad mellan staten och bankerna

Eftersom Jerneck i allmänhet i rapporten drar en så tydlig skiljelinje mellan valuta­utgivaren (staten) och valutaanvändarna (hushåll och företag) är det lite förvånande att han skriver så här. 

”Både stat och näringsliv kan skapa den finansiering de behöver (genom finanspolitik eller kreditgivning) så länge avkastningen anses tillräcklig.”

Och så här.

“Att staten eller finansmarknaderna spenderar stora summor på klimatomställningen betyder inte att det finns mindre summor kvar att spendera på annat.”

Det Jerneck skriver här blir lite missvisande eftersom det ju inte är vilken del av närings­livet som helst som kan skapa pengar genom kreditgivning, utan endast de företag som har tillstånd att lämna krediter (främst handlar det om bankerna). Andra företag än banker - det vill säga större delen av näringslivet - kan inte själva ”skapa den finansiering de behöver” utan måste ofta låna pengar för att finansiera sin verksamhet. 

Och lån måste betalas tillbaka. När en kredit lämnas så tas den emot av någon, som måste betala tillbaka både det lånade beloppet och den ränta som kreditgivaren vill ha för att låna ut. Bankernas pengaskapande sker därför alltid till priset av ökad skuld­sättning i privat sektor. Detta är inte är fallet med det statliga pengaskapandet, som ger privat sektor mer pengar i fickan utan att detta förenas med krav på återbetalning.

Det Jerneck skriver blir också lite missvisande av det skälet att de pengar som bankerna skapar genom kreditgivning inte är lika användbara som de pengar som staten skapar. När banken betalar ut ett lån så sätter den vanligen in pengar på ett konto hos sig själv. De pengarna är nyskapade, frammanas ur tomma intet av banken. Men de kan bara användas för betalningar inom banken, till andra konton i samma bank. De duger inte för betalningar till ett konto i en annan bank, det vill säga för en väldigt stor del av de betal­ningar som sker i det finansiella systemet. 

För betalningar från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank måste bankerna använda statens digitala pengar, de så kallade bankreserverna eller central­banks­pengarna. Det är de pengar som finns på bankernas konton hos centralbanken, här i Sverige i Riksbankens betalningssystem RIX. Om man handlar en Snickers i kiosken för 20 kronor och betalar med sitt kort så dras 20 kronor i bankreserver från ens egen banks konto i RIX och 20 kronor i bankreserver sätts in på kioskens banks konto i RIX. Därutöver dras förstås 20 kronor i privata bankpengar från ens eget konto i egna banken och 20 kronor i privata bankpengar sätts in på kioskens konto hos kioskens bank. 

Bild från Riksbanken av hur en betalning går till mellan två personer som har konton i olika banker.

Snickers-köpet är mera komplext än så. Det räcker dock i detta sammanhang att notera att statens pengar är de enda som duger till att genomföra digitala betalningar mellan aktörer som har konton i olika banker.

Och kan man säga, som Jerneck gör, att det “inte finns mindre summor kvar att spen­dera på annat” om finansmarknaderna spenderar mer på klimatomställningen? Det påståendet stämmer ju för statens del, men stämmer det för en bank, den viktigaste typen av aktör på finansmarknaden som skapar egna pengar? 

Inte riktigt, måste nog svaret bli. En banks kreditgivning, det vill dess pengaskapande, står inför helt andra begränsningar än statens pengaskapande. Banken behöver en kredit­värdig kund att låna ut till, den behöver beakta kostnaden för att skaffa sig tillgång till statens digitala pengar i tillräcklig omfattning, och den måste uppfylla de kapitalkrav (krav på god finansiell ställning) som staten ställer på den. 

Man kan sammanfatta diskussionen i denna del med att Jernecks jämställande av statens och bankernas pengaskapande leder läsaren lite fel. Återigen skulle en faktaruta om MMT ha kunnat kasta ljus över resonemangen. Där skulle Jerneck bland annat ha kunnat förklara hur bankerna skapar pengar och vilken typ av pengar de skapar. De flesta tror ju - helt felaktigt - att bankerna lånar ut de pengar som man sätter in på banken. Den som hyser den föreställningen får tyvärr inte så mycket hjälp i rapporten med att förstå vad som menas med att finansmarknaderna kan skapa pengar.

2.6 I rapporten glöms finanssektorns reala belastning på samhällsekonomin bort

En annan negativ sida av ökat privat pengaskapande för att finansiera klimat­omställ­ningen, som Jerneck inte berör, är den reala kostnad som den finansiella sektorn utgör för samhällsekonomin i stort. All den kvalificerade arbetskraft inom ekonomi, juridik och IT, alla de lokaler, all den tekniska utrustning och alla andra reala resurser som den finan­siella sektorn slukar, de kan inte användas inom de sektorer som rent handfast ska genomföra klimatomställningen. 

Därför minskar den finansiella sektorn utrymmet för en sådan statligt ledd investeringspolitik som Jerneck förordar, både på så sätt att finansiella sektorn blockerar resurser som den redan använder, och på så sätt att den konkurrerar om resurser som blir lediga och därigenom gör ekonomin mer inflationskänslig. En av grundarna till modern penning­teori, den amerikanske finansmannen Warren Mosler, pekade på den finansiella sektorn som en dödvikt på samhällsekonomin vid en föreläsning i Leeds 2024, under rubriken ”Hur vi ska begrava finanssektorn eller slänga den i soptunnan”. 

Den fråga som man ställer sig är om inte den finansiella sektorns reala belastning på samhällsekonomin kommer att öka om de privat finansierade investeringarna skulle öka. Frågan är om inte statlig finansiering av klimatinvesteringarna enbart av det skälet är billigare, utifrån det betraktelsesätt på begreppet kostnader som Jerneck så förtjänstfullt tillämpar i rapporten.

2.7 Vi behöver funktionell finanspolitik - med fokus på sysselsättning och prisstabilitet

Jerneck förordar på lite längre sikt en funktionell finanspolitik i enlighet med vad den ame­rikanske ekonomen Abba Lerner föreslog redan på 1940-talet. I rapporten beskriver Jerneck den funktionella finanspolitiken så här. 

“Funktionell finanspolitik syftar inte till att uppnå en viss budgetposition utan att uppnå full sysselsättning och prisstabilitet. Om det råder arbetslöshet expanderar stats­bud­geten till dess att full sysselsättning har uppnåtts. Om det råder inflation kan budgeten stramas åt. Huruvida det uppstår offentliga underskott eller överskott till följd av finans­politiken är oväsentligt. En funktionell budget utformas för att maximera användningen och utvecklingen av samhällets tillgångar utan att överhetta ekonomin.”

Abba Lerner 1903-1982

Om man instämmer med modern penningteori i att pengarna är en obegränsad resurs för staten, och att det i stället är de reala resurserna som är avgörande, då är den funktio­nella finanspolitiken ett närmast självklart val. Den fokuserar inte alls på för­hållandet mellan inbetalningar till staten och utbetalningar från densamma, eftersom staten - för att återigen upprepa den saken - inte begränsas i sitt agerande av tillgången till de pengar den själv ger ut. 

Jerneck har även efter det att rapporten skrevs, när han börjat arbeta på den fackliga tankesmedjan Katalys, hållit fast vid den funktionella finanspolitiken. Ett förslag till nytt finanspolitiskt ramverk från Katalys från januari 2024 bygger just på tanken om att finans­politiken ska styras med hänsyn till sysselsättning och inflation snarare än offentlig sektors budgetsaldo. Jernecks fingeravtryck finns överallt på det Katalys-förslaget. 

2.8 Kontrollen över inflationen - en uppgift för finanspolitiken

Man bör notera att kontrollen över inflationen med den funktionella finanspolitiken blir en uppgift för den som utformar statsbudgeten, i Sverige regering och riksdag. Det är ett viktigt påpekande i rapporten att det, i en sådan högtrycksekonomi som skapas om Jernecks förslag blir verklighet, kommer att krävs en rad olika åtgärder och metoder för att bevara prisstabiliteten. Inflation kan uppstå, understryker Jerneck, om investe­ringarna ökar i enlighet med vad som förordas i rapporten och konsumtionen samtidigt är konstant. 

Redan när statsbudgeten tas fram måste därför dess förväntade effekter på inflationen beaktas, menar Jerneck. Större summor kan anslås åt sådana utgifter som inte kan för­väntas öka den allmänna prisnivån. Jerneck förklarar inte detta närmare men man kan förstås tänka sig ökade utgifter med inriktning på sektorer eller regioner där det finns lediga resurser, exempelvis arbetslöshet. Däremot måste anslagen vara mer åter­hållsamma till utgifter som kan förväntas spä på inflationen. 

Därutöver kan det krävas tvångsåtgärder för att frigöra resurser och därigenom minska inflationstrycket. Jerneck nämner ett förbud mot tillverkning av bensindrivna bilar som exempel på en sådan tvångsåtgärd. Skatterna är en annan - om än mindre långtgående - tvångsåtgärd som kan användas för att dämpa prisstegringar. Jerneck nämner en skatt på koldioxidutsläpp som ett sätt att hålla inflationen i schack (ett ytterligare syfte vid sidan om det grundläggande skälet till att införa en sådan skatt: att skapa incitament för att minska koldioxidutsläppen). 

Jerneck nämner också konsumtionsminskningar som ett sätt att hantera inflationen. Och rent intellektuellt kan inga invändningar riktas mot det. Politiskt börjar det dock bli känsligt. Vill Jerneck att undersköterskan i Motala och asfaltläggaren i Mjölby ska minska sin konsumtion, och hur i så fall? 

Marken är minerad och Jerneck blir lite vag. Det enda konkreta exemplet på konsumtions­minskningar som han nämner är det som redovisas ovan (se avsnitt 2.4) om att koldioxid-intensiva branscher ska stramas åt. 

Och vad betyder tanken om konsumtionsminskningar rent konkret för asfaltläggaren i Mjölby och undersköterskan i Motala? Ska det bli dyrare för dem att tanka? Ska nya skatter läggas på flygresor så att chartern till Kreta försvinner utom räckhåll för dem? Ska den importerade köttbiten försvinna ur charkkylen på Willys? När konsumtions­minsk­ningar kommer på tal närmar man sig nog raskt gränsen för den politiskt möjliga klimat­politiken, i vart fall om det handlar om konsumtionsminskningar som innebär sänkt levnadsstandard för breda folklager.

Den funktionella finanspolitiken har hur som helst flera olika verktyg till sitt förfogande för att bemästra inflationen. Det lär också krävas, eftersom inflationen är ett komplext fenomen som kan ha sitt upphov i många olika skeenden i samhällsekonomin. 

Jerneck är optimist i fråga om möjligheterna att hantera inflationen i en hög­trycks­ekonomi. Han framhåller att även krigsekonomier - ett historiskt exempel på en hög­trycks­ekonomier - har visat sig förmögna att hålla inflationen i schack. Jerneck nämner Storbritannien och USA under andra världskriget, där inflationen inledningsvis steg till 17 respektive 11 procent men 1944, mot slutet av kriget, var nere på 2.7 respektive 1,7 procent.

2.9 Mindre justeringar inom dagens ramverk i stället för att skrota det

Den funktionella finanspolitiken står i rak motsatsställning till det finanspolitiska ram­verk som alla riksdagspartier navigerar efter i dag, som i stället för sysselsättning och inflation fokuserar på förhållandet mellan inbetalningar till staten (eller snarare offentlig sektor som helhet) och utbetalningar från densamma. De flesta riksdagspartier (S, SD, M, KD, C och L) har lovat att hålla sig till ett balansmål, det vill säga att ut­betal­ningarna från offentlig sektor inte ska vara större än inbetalningarna till den, i genomsnitt över en konjunkturcykel. De två återstående (V och MP) kan tänka sig smärre underskott. 

I rapporten konstaterar Jerneck att det finanspolitiska ramverket inte låter sig förenas med de klimatpolitiska målen. Ramverket sätter en spärr på offentliga utgifter för att uppnå - som Jerneck träffande uttrycker det - ”ett rent bokföringsmål”.

Det är därför något av en besvikelse att Jerneck inte föreslår att det finanspolitiska ramverket redan nu ska överges till förmån för en funktionell finanspolitik. Jernecks förslag för de närmaste åren (det vill säga numera de senaste åren; rapporten skrevs som sagt 2021) är i stället att finanspolitiken ska göras mer expansiv inom ramen för det finans­politiska ramverket. 

Max Jerneck föreläser på Moderna Museet i juni 2026.

Det Jerneck tänker sig är att tänja på gränserna för ramverket genom att förändra synen i det på begreppet ”potentiell BNP”. Det blir en smula tekniskt, men grundtanken är att dagens ramverk gör en alltför konservativ uppskattning av vilken produktionskapacitet som finns i samhällsekonomin. 

Potentiell BNP definieras i det finanspolitiska ramverket (se SOU 2024:76 s. 21) som den nivå på produktionen som skulle uppnås om tillgängliga produktionsfaktorer i form av arbete och kapital utnyttjades på ett normalt (balanserat) sätt. Denna nivå på pro­duktionen är högre, menar Jerneck, än vad bland annat Finansdepartementets beräkningar ger vid handen. 

Den alltför konservativa uppskattningen av potentiell BNP medför att skillnaden mellan faktisk BNP (det som faktiskt produceras) och potentiell BNP (det som kan produceras vid normalt resursutnyttjande) framstår som mindre än den i själva verket är. Därmed ser det ut som att ekonomin befinner sig närmare toppen på konjunkturcykeln än den egentligen gör. 

Ramverkets krav på budgetåtstramning, på att uppnå budgetbalans, i genomsnitt per år över en konjunkturcykel, slår därför till alltför tidigt, menar Jerneck. En mera realistisk - och optimistisk - bild av potentiell BNP skulle tillåta större underskott längre, inom ramen för det finanspolitiska ramverket. Med Jernecks syn på potentiell BNP kommer man att befinna sig längre från toppen av konjunkturcykeln. 

2.10 Omtolkning av potentiell BNP - anpassning till, i stället för utmaning av, den rådande institutionella ordningen

Rapporten förmår i denna del inte riktigt formulera en politik som kan ta oss framåt på kort och medellång sikt. Möjligen är det en vilja att anpassa sig till den rådande ordningen, att inte framstå som alltför radikal, som gör sig påmind. Det mesta tyder på att Jerneck överskattar möjligheterna att inom ramen för det finanspolitiska ramverket tillåta en så stor ökning av offentliga utgifter som han själv menar kommer att krävas för att finansiera klimatomställningen. 

För det första besvarar Jerneck inte frågan om hur stora de ytterligare offentliga utgifter kan bli som det finanspolitiska ramverket skulle tillåta med en ändrad definition av potentiell BNP. Hur många av upp till 435 miljarder kronor per år (se avsnitt 2.2), som Jerneck ser som nödvändiga för att genomföra klimatomställningen, blir möjliga att spendera med den nämnda tekniska justeringen i ramverkets uppbyggnad? Det får vi inte veta. Förmodligen skulle svaret bli att det endast är en mindre del av de erforderliga miljarderna som kan skaffas fram på detta sätt. 

Ett annat problem med den linje som Jerneck förordar är att den bevarar det finanspolitiska ramverkets grundläggande mekanik. Även om det sker lite senare med Jernecks mer generösa definition av potentiell BNP så måste genomsnittet för offentlig sektors årliga budgetsaldo fortfarande vara noll. Även om det med Jernecks beräknings­sätt tar längre tid innan konjunkturcykeln når toppen så kommer man dit så småningom. Och då måste de offentliga utgifterna minska - eller skatterna höjas - för att det genom­snittliga årliga budgetsaldot över konjunkturcykeln ska kunna bli noll, som ramverket då fortfarande kräver.

Jerneck skriver i början av rapporten att Sveriges endast kan kosta på sig 5–8 år av ut­släpp på 2021 års nivå om åtagandena enligt Parisavtalet ska kunna infrias. Under just den perioden - den närmaste, eller kanske till och med den senaste om vi beaktar att rapporten har fem år på nacken - ska finanspolitiken dock föras på ett sätt som inte är förenligt med att infria de åtagandena. Vi ska under den tiden endast tänja lite på gränserna för ett finanspolitiskt ramverk som - enligt vad Jerneck själv medger - inte är förenligt med Sveriges åtaganden på klimatområdet. 

Rapporten måste nog i detta avseende anses landa i en överdriven försiktighet på kort och medellång sikt. Om klimatförändringarna är ett så stort och överhängande hot som Jerneck gör gällande, då kan nog inte förslagen till finanspolitik på kort och medellång sikt vara så återhållsamma.

2.11 Investeringsbudgeten - en eftergift åt underskottsmyten

Ett annat alternativ till dagens finanspolitiska ramverk som förs fram i rapporten är en uppdelning av statsbudgeten i en driftsbudget och en investeringsbudget. Ett balanskrav skulle då råda för driftsbudgeten. Statens löpande intäkter och utgifter ska vara lika stora över en viss tidsperiod. Däremot skulle investeringsbudgeten tillåtas gå med under­skott. Totalt sett skulle alltså statsbudgeten få gå med underskott, men det skulle endast vara de utgifter som avser investeringar som inte skulle behöva motsvaras av lika stora intäkter. Det kan nämnas att en sådan ordning rådde i Sverige från 1937 till mitten av 1970-talet, under de så kallade rekordåren.

Jerneck verkar själv inte så entusiastisk inför detta förslag. En stor svårighet är, som Jerneck skriver, att för varje utgift avgöra om den ska betraktas som en investering eller inte. 

En mer djupgående invändning - som Jerneck också tar upp - är att ordningen med en investeringsbudget inte utmanar föreställningen om att staten måste ta in lika mycket i skatt som den gör av med i form av löpande utgifter. Den som vill ha en uppdelning av stats­budgeten i en investerings- och en driftsbudget håller alltså fast vid synen på staten som ett hushåll eller ett företag, som bara har tillgång till så mycket pengar som den kan skaffa sig från privat sektor. 

Detta är den så kallade underskottsmyten, som den amerikanska ekonomen Stephanie Kelton (som Jerneck välkomnade till Sverige i samband med Katalys 15-årsjubileum 2023) skriver om i sin bok med samma namn från 2020. Att slå hål på den myten måste nog ses som den viktigaste uppgiften för den som har accepterat att modern penning­teori är giltig. Idén om en investeringsbudget får däremot ses som en eftergift åt under­skotts­myten. Inget som en MMT:are som Jerneck borde se med gillande på, så det är bra att Jerneck inte heller gör det.

• 

• 

En tredje invändning mot ordningen med en investeringsbudget, som Jerneck däremot inte nämner, är att Sverige, även om en särskild investeringsbudget infördes, skulle vara bundet av de så kallade Maastrichtkriterierna i EU-fördragen. Enligt de kriterierna får en EU-medlemsstat inte låta de offentliga finanserna gå med större underskott än 3 pro­cent av BNP under ett år. För svensk del innebär det att underskottet ett visst år inte får vara större än ungefär 150 miljarder kronor. 

Enligt Maastrichtkriterierna saknar det betydelse att ett budgetunderskott uppkommer till följd av ökade investeringar, och bokförs i en särskild investeringsbudget. Ett underskott på totalen är ett underskott. 

Om klimatkrisen kräver så en så radikal omläggning av finanspolitiken som Jerneck hävdar, och allting tyder på att han har rätt i den delen, då är införandet av en särskild investeringsbudget varken någon tillräcklig eller nödvändig åtgärd. Man kan däremot förstå att förslaget är attraktivt ur ett politiskt perspektiv, eftersom det stryker underskottsmyten medhårs. 

Rapportens ärende borde dock vara att föra fram politiska förslag som - om de genom­förs - gör klimatomställningen möjlig, inte att välja väg utifrån vad som kan ses som mer acceptabelt utifrån det rådande ekonomisk-politiska paradigmet. Jerneck borde kanske antingen helt ha utelämnat förslaget om en investeringsbudget ur rapporten, eller ha tagit ännu tydligare ställning mot det. 

2.12 I en högtrycksekonomi kan pressen uppåt på lönerna disciplinera företagen

Jerneck vill alltså skapa en högtrycksekonomi, låt vara att denna kan vara utom räckhåll före en övergång till en funktionell finanspolitik. Jernecks halvvägshus med en ändrad beräkning av potentiell BNP riskerar att vara otillräckligt. Men om och när man väl når fram till en högtrycksekonomi så blir inflationen svårare att bemästra. Det erkänner Jerneck, och han har förslag till lösningar, som redan har redovisats i avsnitt 2.8. 

Men Jerneck undrar också hur man kan bibehålla incitamenten för företagen att förnya sig och effektivisera sin verksamhet i en miljö där efterfrågan hela tiden är god. Det kommer att vara lättare för företagen att hitta kunder i den högtrycksekonomi som Jerneck vill skapa. Blir företagen då bortskämda och därför ineffektiva? undrar Jerneck. Det botemedel som Jerneck tänker sig är ”åtgärder för ökad konkurrens”. Troligen menar han ökade insatser för tillämpning av konkurrenslagstiftningen.

Och frågan är om inte konkurrens är lösningen på problemet, om än kanske inte riktigt på det sätt som Jerneck tänker sig. Konkurrensen om arbetskraften kan nog bli det som disciplinerar företagen snarare än konkurrensen om kunderna. I högtrycksekonomin kommer trycket uppåt på lönerna att vara mycket högre än idag. Lönerna kommer därför att stiga snabbare, och vara högre, än de är i dagens lågtrycksekonomi. 

Alla företag kommer inte att kunna betala de högre lönerna, bara de som organiserar sin verksamhet mest effektivt: erbjuder de bästa produkterna och tjänsterna så att de kan ta bra betalt av kunderna, investerar i ny teknik så att mer kan produceras av färre och mer högavlönade arbetare. De som inte hänger med kommer att slås ut. Jerneck skriver själv i rapporten att företagen måste höja sin produktivitet när arbetskraft blir en bristvara och då kommer att investera i produktivitetshöjande teknik. 

Situationen i den högtrycksekonomi som Jerneck vill skapa kommer nog att likna den som rådde i Sverige under efterkrigstiden. Löneökningarna var då snabba och LO:s soli­dariska lönepolitik krävde att alla företag, oavsett hur produktiva de var, skulle betala samma löner. De som inte kunde betala de stigande lönerna slogs ut. Struktur­om­vand­lingen var snabb 50-, 60- och 70-talens Sverige, ny kunskap och teknik togs i bruk i pro­duktionen i rask takt. 

Frågan är alltså om inte Jerneck oroar sig lite i onödan för att företagen i en högtrycks­eko­nomi skulle sakna incitament att förnya sig och effektivisera sin verksamhet. Kanske har även Jerneck blivit lite för van vid att tänka på svag efterfrågan som det allt överskuggande pro­blemet för företagen. 

3. En penningpolitik som främjar klimatomställningen - är det ens något att sträva efter?

3.1 Rapporten ställer fel frågor om penningpolitiken

I rapporten behandlar Jerneck även penningpolitiken, det andra stora benet i den eko­nomiska politiken vid sidan av finanspolitiken. Penningpolitiken handlar om vilken ränta centralbanken - i vårt fall Riksbanken - kräver för att låna ut pengar (bankreserver, digitala central­bankspengar) till bankerna, och vilken ränta som Riksbanken betalar till bankerna på de bankreserver bankerna har på sina konton hos Riksbanken. En annan del av penning­politiken handlar om att Riksbanken - liksom andra centralbanker - köper upp olika räntebärande värdepapper (till exempel statsobligationer) för att påverka marknads­räntorna uppåt eller nedåt.

Penningpolitiken är i Sverige sedan 1990-talet utlagd på icke-folkvalda byråkrater i riks­banks­ledningen. Samtidigt har penningpolitiken getts en väldigt stor vikt. Det är Riks­banken som genom sina beslut om styrräntan förutsätts hantera inflationen, det vill säga ge oss stabila priser. Jerneck pekar på detta när han skriver att penningpolitiken spelar ”en framträdande roll i modern makrostyrning”. Jerneck är också hoppfull och menar att finns ”god anledning att tro att de (världens centralbanker, min anmärkning) även skulle kunna spela en aktiv roll i klimatomställningen, om den viljan finns”.

Riksbankschefen Erik Thedéen, en man som ges väldigt mycket makt av den rådande institutionella ordningen för penningpolitiken.

Här finns det återigen anledning att vara lite kritisk mot Jernecks perspektiv på kort och medel­lång sikt. Rapporten fastnar i en något eftergiven hållning till dagens insti­tutionella ordning. Det finns andra frågor som Jerneck borde ställa om penning­politiken än de som ställs i rapporten. 

Om hela den ekonomiska politiken ska läggas om på det omvälvande sätt som krävs för att klara av klimatomställningen, kan vi då kosta på oss en förment oberoende central­bank? Kan vi tillåta icke-folkvalda teknokrater i riksbanksdirektionen att dämpa efter­frågan med räntehöjningar, och därigenom kanske förhindra att vissa klimatinvesteringar kommer till stånd, i strid med en finans- och klimatpolitisk linje som stakats ut en folk­vald regering? 

Om vi - som Jerneck förordar - ska röra oss mot en funktionell finanspolitik, som ger ansvaret för hanteringen av inflationen åt den folkvalda regeringen och finanspolitiken (se avsnitt 2.8), då kan väl det ansvaret inte samtidigt ligga kvar hos riksbanks­direktionen? Hur ska Riksbanken och andra centralbanker kunna spela “en fram­trädande roll i modern makrostyrning” om de fråntas sin främsta uppgift, inflationsbekämpningen?

Detta är frågor som rapporten borde behandla, men som tyvärr lyser med sin frånvaro i den. Det Jerneck skriver i rapporten om penningpolitiken blir lite otillräckligt.

3.2. Det är bråttom att rädda klimatet - ändå ska penningpolitiken inte reformeras i grunden

Finans- och penningpolitiken borde koordineras närmare, skriver Jerneck. Den tanken är utförligt behandlad i betänkandet Från överskottsmål till balansmål (SOU 2024:76), som låg till grund för den nyligen beslutade förändringen av det finanspolitiska ramverket. Det som framgår tydligt i det betänkandet (se till exempel avsnitt 6.3.2) är att koordineringen går ut på att finanspolitiken, det vill säga regeringen, inte ska störa penningpolitikens hantering av inflationen.

Riksbankens oberoende ställning är en grundläggande princip i den svenska eko­no­miska politiken, skriver man i betänkandet. Och det är denna grundläggande princip, Riksbankens mandat att hantera inflationen genom styrräntan, som är problemet. Men det problemet tar Jerneck tyvärr inte upp. 

Penningpolitiken ska styras i en klimatvänlig riktning, skriver Jerneck sedan. Men hur? Ska styrräntan bestämmas på ett ”grönt” sätt? Ska ”gröna” banker betala lägre räntor för att få låna bankreserver av Riksbanken? Jerneck lämnar ingen förklaring i denna del. 

Riksbanken ska följa klimatlagen, föreslår Jerneck. Men går det? Riksbankens ställning och mandat regleras i regeringsformen, vår främsta grundlag, och i EU-fördragen. Både vår grundlag och EU-fördragen har högre juridisk status än klimatlagen. Det är alltså tveksamt om Riksbanken skulle ha lagstöd för att agera enligt klimatlagen även om den lagen omarbetades så att Riksbanken hamnade inom dess tillämpningsområde (den riktar sig i dag endast till regeringen). Om Riksbanken genom att följa en omarbetad klimatlag skulle överträda sitt mandat enligt EU-fördragen och regeringsformen, då får Riksbanken inte följa klimatlagen.

Om man ska göra en sammantagen bedömning av vad Jerneck föreslår på penning­politikens område så återkommer den tudelning som finns i den delen av rapporten som behandlar finanspolitiken. Å ena sidan har vi tidsnöden och brådskan. Sverige kan endast kosta på sig 5–8 år av utsläpp på 2021 års nivå om åtagandena enligt Parisavtalet ska kunna infrias. Å andra sidan har vi en viss försiktighet och anpassning till den rådande institutionella ordningen. Under just den perioden - den närmaste, eller kanske till och med den senaste om vi beaktar att rapporten har fem år på nacken - ska penning­poli­tiken i allt väsentligt fortsätta föras på samma sätt som idag. Vi ska under denna av­gö­rande period, även när det gäller penningpolitiken, endast tänja lite på gränserna för den rådande ordningen. 

Det är fullt förståeligt att man som Jerneck försöker balansera på mittfårans rand. Inte föreslå saker som ställer en utanför de etablerade ramarna för debatten om penning­poli­tiken. Men Jernecks försiktighet går nog lite för långt. Om klimat­för­änd­ringarna är ett så stort och överhängande hot som Jerneck gör gällande, då bör nog inte förslagen när det gäller penningpolitiken vara så återhållsamma.

4. Fem år har gått - hur håller rapporten streck?

4.1 2020-talets verklighet har varit lite hård mot vissa av tankarna i rapporten

Hur har då rapporten motstått tidens tand? Har perspektiven förskjutits av det som hänt de senaste fem åren och vad innebär det i så fall för förslagen som förs fram i rapporten?

Klimatfrågan finns kvar 2026, men den tar nog tyvärr mindre utrymme i den politiska de­batten än den gjorde för fem år sedan. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats drastiskt, och det har nog bidragit till det. Den klimatpolitik som har förts under lång tid, med allt högre punktskatter på el och driv­medel, har också mötts av kraftiga motreaktioner från vanligt folk. Sådana som asfalt­läggaren i Mjölby och undersköterskan i Motala har i många fall röstat för en annan poli­tisk linje, och gjort den politiska linjen segerrik. Det syns vid bensinpumparna runtom i landet. 

Ett annan del av klimatpolitiken, som Jerneck talar sig varm för i rapporten, men som fått en lite omild behandling av 2020-talets verklighet, är privat-offentlig samverkan. Jerneck menar i rapporten att sådan samverkan kan ske både på finanspolitikens område, genom statligt stöd och statliga kreditgarantier till gröna investeringar i privat sektor, och på penning-politikens område, genom att Riksbanken skulle köpa aktier i “nyetablerade innovationsföretag” eller erbjuda förmånligare lånevillkor för gröna företag eller branscher.

De flesta ser nog med andra ögon på gröna krediter och gröna kreditgarantier efter Northvolt, som i rapporten framhålls som ett skolexempel på privat-offentlig samverkan. H2 Steel, sedan hösten 2024 omdöpt till Stegra, är inte heller en glosa som får flertalet att tänka på framgångsrik klimatomställning, utan snarare på misslyckade satsningar som har hamnat, eller riskerar att hamna, på statens nota. Till följd av utformningen av pensionssystemet även på nuvarande och framtida pensionärers nota, när de statliga AP-fonderna förlorar medel på sina investeringar i Northvolt och Stegra. 

• 

• 

Frågan fem år senare är om privat-offentlig samverkan är en lämplig väg framåt för klimat­omställningen. Hur undviker vi att med allmänna medel fylla fickorna på spekulanter som Northvolts förre VD Peter Carlsson - som personligen fick med sig 200 miljoner kronor ur Northvolt-kraschen - och sedan stå med räkningen själva?

Det finns såklart fler exempel på privat-offentlig samverkan än H2 Steel och Northvolt. Staten lämnar stöd åt gröna investeringar på genom en rad kanaler, säkert framgångsrikt många gånger. Men nackdelarna men modellen syns tydligt idag på ett sätt som de inte gjorde för fem år sedan.

På motsvarande sätt syns fördelarna tydligare än för fem år sedan med att klimatinvesteringar sker helt i offentlig regi. Offentliga inves­te­ringar i exempelvis grön kraftproduktion, grön infrastruktur eller energieffektiviseringar av byggnader skulle troligen ändå göra fler privata klimatinvesteringar kommersiellt gångbara, utan något offentligt riskkapital. 

4.2 De grundläggande tankarna i rapporten har motstått tidens tand väldigt väl

Tidens tand har alltså gnagt lite på vissa av idéerna i rapporten. Men det finns också idéer i rapporten som ter sig ännu bättre idag än 2021. Att genom inves­te­ringar minska och på sikt få bort vår beroende av fossila bränslen är helt fundamentalt, inte bara för klimatomställningen utan också för vår beredskap. Det står klart efter Rysslands invasion av Ukraina och USA:s och Israels angrepp mot Iran. Om vi kan pro­ducera egen el, till exempel genom solkraft eller vindkraft, i stället för att importera olja och gas, då vet vi att vi att vi kan hålla i gång samhällsekonomin även om farlederna genom Svarta havet eller Hormuzsundet är stängda.

Och inte nog med det, de väldiga prissvängningarna på olje- och gasmarknaden får då betydligt mindre genomslag i den allmänna prisnivån. Investeringar i förnybar energi är därför ett effektivt sätt att bemästra inflationen. Det står nog klart för betydligt fler i oktober 2026 än det gjorde i oktober 2021, då rapporten publicerades. 

Tankarna om inflationen i rapporten står sig också överlag väldigt väl fem år senare. Utbuds­störningarna till följd av pandemin, Rysslands angrepp på Ukraina och USA:s och Israels anfall på Iran har fått marken att gunga under fötterna på den rådande modellen för inflationsbekämpning, av centralbanken med hjälp av styrräntan. Jernecks syn på inflationen, som ett komplext realekonomiskt fenomen som behöver hanteras med många olika verktyg, börjar nog faktiskt vinna gehör även bland dem som inte bekänner sig till MMT. 

Den idé ur rapporten som står sig allra bäst är dock förstås själva grundpremissen för Jernecks förslag, nämligen att pengarna inte är någon knapp resurs för en stat som ger ut sin egen valuta. Det har framgått med all tydlighet både i samband med pandemin, som led mot sitt slut när rapporten publicerades, och i de beslut om utbyggnad av försvaret som har fattats under de senaste åren. När politikerna vill att svenska staten ska spen­dera, då har svenska staten pengar. Vi har råd, om vi vill.

Om vi vill det, så har vi därför också råd med klimatomställningen, precis som Jerneck skriver i rapporten. Om vi har tillgång till de reala resurser som krävs för klimat­omställ­ningen, då kan vi också genomföra den. Att finansiera klimatomställningen, det handlar inte om att skaffa fram pengar till den, utan om att frigöra de reala resurser som behövs. I detta har Jerneck lika rätt nu som 2021, och det har blivit tydligare att han har rätt.

5. Tankarna i rapporten har inte fått genomslag, men måste fortsätta föras fram

Det man dock tvingas konstatera när man ser sig omkring hösten 2026, det är att rap­porten inte har fått genomslag. Fem år senare står vi - enligt en överenskommelse mellan samtliga riksdagspartier utom V och Mp - med nästan samma finanspolitiska ramverk som vi gjorde 2021. Den enda justeringen som har gjorts i ramverket är att ett mål om överskott i de offentliga finanserna motsvarande i genomsnitt 0,33 procent av BNP har bytts mot ett mål om balans - plus minus noll. 

Skillnaden mellan gårdagens överskottsmål och dagens balansmål är ett ytterligare budgetutrymme om knappt 20 miljarder kronor per år. Det är pengar det också, men många långa mil från de upp till 435 miljarder kronor per år som enligt Jernecks upp­fattning krävs för att klara klimatmålen (se avsnitt 2.2). 

I den nyss avslutade valrörelsen såg vi också de båda ledande finansminister­kandi­daterna, Elisabeth Svantesson och Mikael Damberg, tävla i grenen “ansvarsfull” finans­politik. ”SD-regeringen lånar 20 000 kronor i minuten”, gormade Damberg i juni. ”Reform­utrymmet för nästa mandatperiod är i princip slut”, snäste Svantesson redan i februari. Synen på pengar som en begränsad resurs för staten, som staten måste hämta hos privat sektor, den är lika grundmurad nu som 2021.

Om man tittar utanför Sveriges gränser så är bilden inte heller ljusare. EU-organen har återgått till den sedvanliga - och fördragsstadgade - åtstramningslinjen. De driver i skrivande stund disciplinära förfaranden mot 10 av 27 medlemsstater därför att de inte hållit sig till de krav på begränsning av budgetunderskott och statsskuld som finns i EU-fördragen och de rättsakter som utgör EU:s så kallade stabilitets- och tillväxtpakt.

Ryktet om den nyliberala finanspolitikens död är kort sagt kraftigt överdrivet.

Max Jerneck vid ett Katalys-seminarium våren 2024

Vilka slutsatser ska man dra av att Jernecks förslag klingat så ohörda? Kanske att vägen mot en annan syn på pengar, statsfinanserna och möjligheterna att driva ekonomisk politik är mycket brantare i början av sin sträckning än vad Jerneck kanske hade tänkt sig. 

Kanske kan man inte ens på kort sikt komma undan den svåra utmaningen att sprida kunskap om vad pengar är och hur de fungerar, om man vill förändra synen på möjligheterna att driva ekonomisk politik. Kanske måste det mödosamma och tids­krävande arbetet med att sprida kunskap, om vad pengar är och hur pengar fungerar i statens - deras utgivares - hand, bedrivas i vart fall samtidigt som man för fram förslag om en annan ekonomisk politik. Kanske är det på lång sikt mer effektivt att vara mer öppen om de grundläggande frågorna om pengarnas väsen än vad Jerneck var i rapporten,

Visst, det finns tydliga nackdelar med att vara öppen med att man är anhängare av modern penningteori. Man kommer då att stämplas som oseriös och ovetenskaplig. Det ekonomisk-politiska etablissemanget kommer att göra allt vad det kan för att frysa ut en ur diskussionen. Just nu - 2026 - förefaller just detta vara den gängse nationalekonomins främsta taktik i den intellektuella kampen mot modern penningteori. 

Fördelarna med öppenhet måste nog trots detta sägas överväga. Om man börjar från början, traskar uppför den branta backen som inleder vägen framåt, säger rakt ut att pengarna är en skapelse av staten och att skatter inte finansierar statens utgifter, då ger man åhö­rarna förutsättningar att förstå vad man grundar sina resonemang på. Alla kommer inte att förstå, och alla vill inte förstå, men fler och fler kommer att göra det. Och ju fler som förstår, desto planare kommer vägen framåt att bli.

Jernecks rapport måste om man ser till helheten kallas banbrytande, även fem år senare. Om man ser det samlat så övertygar den, trots den kritik som kan riktas mot vissa delar. Jerneck har, fem år senare, stor heder av den. Den som vill göra något i klimatfrågan, eller över huvud taget när det gäller ekonomisk politik, gör klokt i att läsa.