Tungviktsmatchen som aldrig tar slut
Idéhistorikern Johan Norberg liknar i en essä i EFN (27/9, uppd. 3/10) den böljande ekonomiska politiken vid en tungviktsmatch mellan Keynes och Friedmans idéer – en match som pågått i mer än ett halvsekel utan att en slutgiltig vinnare har kunnat koras. Men Norberg missar själva orsaken till matchens utdragna karaktär: boxningsmatchen kan inte avgöra vem som har rätt eller ens mest rätt, för boxning är fel sport.
Både Keynes och Friedmans teoretiska ramverk utgick från en approximativ bytesekonomi – en (modell)värld där valutor var bundna till guld. Varken Keynes eller Friedman insåg fullt ut konsekvenserna av att valutan är ett statligt monopol. Att ställa upp deras teorier – sprungna ur guldmyntfotens och fasta växelkursers mekanik – mot varandra i en tävling för att förklara ekonomin under flytande växelkurs är dömt att misslyckas. Det är som att försöka kora världens bästa löpare genom att tvinga dem att simma – det är klart att tävlingen blir utdragen, och ingen kommer någonsin att se ut som en vinnare.
Norberg suckar över att Richard Nixon avskaffade guldinlösen 1971 och menar att guldstandarden fungerade som en välbehövlig disciplin som ”band politiker vid masten”. Men det finns inget sunt i att som valutautgivare svälta den egna ekonomin på valuta, oavsett om det sker genom marknadskrafter och löfte om guldinlösen eller genom finanspolitiska ramverk som tvingar budgetöverskott och andra godtyckliga finansiella mål.
Korrekt kunskap och realistiska modeller ger en överlägsen disciplin. För att nå användbara synteser och utvecklingar av dessa tänkares arbete krävs tillägget av insikten om det statliga valutamonopolet. Idéhistorikern Norberg, vars uttryckliga ambition är “att folkbilda om nationalekonomi” (LinkedIn 1/10), tycks ha missat att 1990-talet kom med just denna utveckling: det som i dag kallas Modern Monetary Theory (MMT).
Ur insikten om det statliga valutamonopolet följer fyra grundläggande realiteter:
Staten är ensam utgivare av det den kräver som skatt. Den skapar och ger ut dessa medel när den spenderar för att proviantera sig själv med reella resurser.
Staten är som monopolist per nödvändighet prissättare. Källan till prisnivån i valutan är de priser staten och dess agenter betalar när de köper varor och arbetskraft. Valutans värde definieras av vad staten kräver i motprestation för en utgiven enhet.
Skatter framkallar arbetslöshet. Arbetslöshet – definierad som människor som söker arbete betalt i statens valuta – uppstår mekaniskt när staten inför en skatt som enbart kan regleras med dess egen enhet. Om ofrivillig arbetslöshet kvarstår efter att staten har provianterat sig fullt ut, är det det matematiska beviset på att skatterna är för höga: staten har inte tillfört tillräckligt med valuta för att täcka den icke-statliga sektorns skatteskulder och dess önskan att nettospara.
Staten lånar inte sin egen valuta. Att betala ränta på den valuta staten har gett ut är alltid ett frivilligt politiskt val, inte ett marknadstvång. Det finns ingen nivå på ”statsskulden” som i sig är skadlig eller där räntebetalningarna riskerar att bli ohållbara – räntan styrs helt av staten och har ingen mekanisk koppling till skuldens storlek.
Att Phillipskurvan empiriskt visat sig beskriva verkligheten uselt är i ljuset av monopolet inte konstigt: priserna ökar när staten eller dess agenter betalar högre priser, och arbetslösheten ökar när staten som valutautgivare inte tillgodoser efterfrågan på sin valuta. Båda delarna kan ske samtidigt.
Stagflation avmystifieras därmed enkelt. Externa kostnadschocker agerar som punktskatter som pressar upp priser och dränerar köpkraft till utländska producenter – utlandet ökar sitt sparande på vår bekostnad. De högre priserna leder dessutom till att den inhemska önskan att spara ökar, för att hushåll och företag ska kunna behålla samma sparande i reala termer. Om valutautgivaren inte möter detta genom att tillföra mer valuta, tvingas ekonomin bromsa in och arbetslösheten stiger mekaniskt.
Att bekämpa en sådan situation genom att höja räntorna och strama åt finanspolitiken – för att ytterligare krympa köpkraften, öka arbetslösheten och höja företagens kostnader – är som att ordinera åderlåtning på en blödande ekonomi. Det som egentligen behövs är mer blod: valutautgivaren måste öka utgivandet av valuta för att tillgodose icke-statens högre önskan att nettospara. Därefter måste den faktiska orsaken till blodförlusten åtgärdas.
Så länge vi hejar på en boxningsmatch mellan två guldstandardtänkare i en värld med flytande valutor kommer ekonomin att fortsätta slinka hit och dit – för att då och då hamna i diket. Ett verkligt ramverk för stabilitet slutar behandla ett obegränsat antal kronor som om de vore en ändlig råvara, och fokuserar i stället på den enda verkliga begränsningen och potentialen: landets reala resurser.
Kommentarer