Skattereform kräver korrekt förståelse för skatternas funktion

Jag håller med artikelförfattarna: Sverige behöver ett nytt skattesystem. Men en lyckad reform kräver att vi först förstår hur vårt penningsystem faktiskt fungerar – och att vi gör upp med gamla myter om skatter och statens finansiering.

Erik Arnell

Så inleder Erik Arnell, en av de aktiva i nätverket MMT för Sverige, sin replik på en debattartikel i Svenska Dagbladet av nationalekonomerna Åsa Hanson och Ann Öberg. Repliken finns också publicerad på Eriks LinkedIn-sida.

Erik fortsätter:

Skatter finansierar inte staten

I den traditionella synen ses skatterna som statens finansieringskälla. Men med en skattedriven flytande valuta som vår fungerar det tvärtom. Staten är den monopolistiska utgivaren av sin skattekredit – svenska kronor – och måste spendera dem först innan några kronor finns att betala skatt med.

Det är alltså statligt spenderande som finansierar skatterna. Spenderandet kommer först – de kronor som kan användas för att slutligt reglera skatter kommer från staten och endast från staten. Denna insikt förändrar analysen totalt och ger helt andra policyförslag än den etablerade synen.

Detta är viktigt – vår valuta är i grunden en skattekredit. Genom att införa en skattefordran som bara kan betalas i statens valuta så skapar staten en efterfrågan på valutan – människor behöver arbeta och producera för att kunna betala sin skatt. Skattefordran skapar alltså varor och tjänster till salu för staten att köpa med sin valuta. 

Sekvensen är: skattefordran → staten spenderar → betalning av skatter.

Pengarna - som dessa sedlar - kommer från staten.

Investeringar skapar sparande

Merparten av skattebördan ligger i Sverige på flöden, främst inkomster. Om vi bortser från de ofta upprepade men felaktiga argumenten som t.ex. administrativ enkelhet, fördelningspolitisk kraft och skatteflykt kvarstår såvitt jag kan se bara myten om lånbara medel och dess avarter som nationalekonomiskt argument för beskattning av flöden:

Den felaktiga sparmyten: Sparande finansierar investeringar och staten – därför måste vi undvika att beskatta kapital.

Verkligheten: Det är investeringar som skapar sparande. Statens underskott ökar icke-statens finansiella nettoförmögenhet krona för krona. Vi behöver inte vara rädda för att de rika ska flytta utomlands, att skattebasen minskar och att staten får svårt att finansiera sig.

Ty staten finansieras inte av någon. Staten skapar sin egen skattebas när den spenderar.

Att investeringar skapar sparande beror på att både statliga underskott och banklån skapar de finansiella tillgångar som sedan sparas. Sparande är alltså resultatet av investeringar, inte orsaken (Keynes, Kalecki, Minsky, Vickrey).

Skatt på stockar är att föredra – flödesskatt hämmar

Som vi sett är skatter till för att skapa efterfrågan på valutan. Skatter på stockar, särskilt fastighetsskatt, är det effektivaste sättet att skapa denna valuta-efterfrågan utan att snedvrida produktion och sysselsättning. Skatter på flöden, som t.ex. inkomst av arbete, hämmar aktiviteten man vill uppmuntra. Många transaktionsskatter är dessutom lätta att undvika (särskilt för de bemedlade) och har därför extremt höga efterlevnadskostnader.

Det mest radikala – och samtidigt det mest effektiva – vore att ersätta alla skatter med en fastighetsskatt (i kombination med ett statligt program för övergångsjobb som automatisk stabilisator och garanti av inkomst). Fastighetsskatten har mycket låg efterlevnadskostnad: den kan inte flyttas, och om den inte betalas kan staten enkelt ta fastigheten i anspråk. Alla skattereformer som rör sig i denna riktning vore att föredra.

Den akademiska låsningen

Artikelförfattarna till debattartikeln beskriver hur den institutionella strukturen kring svensk nationalekonomi inte premierar forskning som ger svar på “de stora samhällsekonomiska utmaningarna”. Samma mekanismer gör också att nationalekonomin utvecklas för långsamt. För mycket fokus verkar läggas på att inkrementellt utveckla gamla modeller som går så långt tillbaka som till 1700-talet.

Nationalekonomin måste istället anknyta till den moderna verkligheten: vår ekonomi är monetär, staten är den monopolistiska utgivaren av sin egen flytande valuta och denna valuta är en skattekredit. Staten finansieras inte av skatter och lån – det är staten som finansierar skatter och "lån". När vi erkänner detta kan vi bygga ramverk som faktiskt hjälper oss att möta 2000-talets utmaningar – från försvar och välfärd till ny teknologis påverkan på samhället.