STENKASTNING MOT MMT BLIR STENKASTNING I GLASHUS
Fortsatt hårt angrepp på modern penningteori, MMT, levereras i en slutreplik till Daniel Suhonen och Max Jerneck på Expressens ledarsida, skriven av Expressens vikarierande ledarskribent Rutger Brattström. Genom slutrepliken framkommer det att Brattström fortfarande inte har förstått hur staten finansierar sina utgifter. Han kommer också med ogrundade påståenden om inflationens orsaker. Brattströms stenkastning mot MMT blir till stenkastning i glashus, hävdas denna slutreplik på Brattströms slutreplik.
På Expressens ledarsida har det pågått en debatt om modern penningteori, MMT med den engelska förkortningen. Det är i sig välkommet, och ett tydligt tecken på att MMT tar en allt större plats i debatten om samhällsekonomin och den ekonomiska politiken.
Det började den 12 september med en varning för MMT på Expressens ledarsida, skriven av den vikarierande ledarskribenten Rutger Brattström, som Expressen lånat in från den Svenskt Näringsliv-finansierade tankesmedjan Timbro. Brattström pekade ut den fackliga tankesmedjan Katalys som ansvarig för att ta fört in det förment farliga tankegodset från MMT i Sverige, och hotade med ekonomisk ruin om tankarna MMT skulle vinna gehör.
Det fortsatte sedan den 17 september med att Katalys, närmare bestämt dess chef Daniel Suhonen och dess chefsekonom Max Jerneck, plockade upp den handske som Brattström kastat och lämnade en replik.
Det som förmodligen var avslutningen på debatten om MMT på Expressens ledarsida för denna gång var en slutreplik från Brattström, som lämnades direkt i anslutning till Suhonens och Jernecks replik. Den slutrepliken innehåller ett antal vilseledande och felaktiga påståenden och därför behöver en slutreplik på slutrepliken lämnas. Brattströms senaste alster kan inte tillåtas bli sista ordet i diskussionen.
I slutrepliken erkänner Brattström i praktiken att Suhonen och Jerneck har rätt i sitt påstående att en stat som ”lånar” i sin egen valuta inte kan gå i konkurs. Brattström enda invändning i den delen är att en stat som lånar i utländsk valuta kan gå i konkurs. Det som dock gäller, menar Brattström, för en stat som ger ut sin egen valuta, är att den ”urholkar värdet på just de obligationer den försöker sälja” om den ”trycker pengar för att betala sina räkningar”.
Verkligheten anropar Brattström. Sverige och alla andra jämförbara länder betalar alltid, varje dag, alla sina räkningar genom att ”trycka pengar”, det vill säga genom att ge ut pengar, skapa dem digitalt i centralbankens datorer. Som Brattström kunde ha lärt sig om han hade tagit till sig av vad Suhonen och Jerneck skrev i sin replik.
Varje morgon är saldot på statens centralkonto i Riksbanken noll. Ändå betalas miljarder kronor därifrån, varje dag, från första stund. Alla pengar som staten betalar med är i denna mening ”tryckta”. Svenska staten finansierar helt enkelt alla sina utgifter genom att betala. Detta beskrivs utförligt i MMT för Sveriges rapport ”Sverige - en självfinansierande stat”.
Om staten inte betalade, gav ut pengar, då skulle det inte finnas några kronor som hushåll, banker och andra företag kunde använda för att köpa ”de obligationer staten försöker sälja”. Orsakssambandet är alltså det omvända i förhållande till vad Brattström tänker sig. Statens utgifter är en förutsättning för att privat sektor ska kunna köpa statens obligationer. Däremot är privat sektors köp av statens obligationer inte en förutsättning för statens utgifter.
“Långivarna kräver då allt högre ränta, och till slut vill ingen låna ut i den valutan alls”, braskar Brattström om det som händer ifall staten - som svenska staten och alla jämförbara länder gör varje dag - “trycker pengar för att betala räkningar”.
Men det uttalandet blir bara ytterligare ett bevis på att Brattström inte har förstått vad det innebär att staten är ensam utgivare av valutan. Eftersom staten har oändliga mängder av de pengar den själv ger ut är den inte beroende av att låna i den valutan. Därav följer också att staten genom sin centralbank, Riksbanken för svensk del, alltid kan köpa upp precis så många av sina obligationer som den vill, till precis vilket pris den vill. Detta har Riksbanken också gjort i stor omfattning under tiotalets så kallade kvantitativa lättnader. “Långivarna” kan inte tvinga upp räntan ett korvöre över den nivå som Riksbanken tillåter.
“Men staten bestämmer inte vad pengarna är värda”, försöker Brattström. Jo, det gör den. Staten bestämmer hur många kronor man ska få för en timme arbete av visst slag för statens räkning och för varor som levereras till den. Staten har monopol på utgivning av pengar, och som alla monopolister sätter den priserna, vilket Erik Arnell redan har påpekat i en kommentar till Brattströms ursprungliga ledartext.
Verkligheten behöver anropa Brattström även när det gäller frågan om inflationen. “Efter pandemin pumpade USA ut stödpaket i en omfattning som saknade motstycke i fredstid, och 2022 nådde den amerikanska inflationen sin högsta nivå på fyrtio år”, prövar Brattström, utan att skilja på tidssamband och orsakssamband. Inflationen, i USA och på andra håll, tog fart på grund av störningarna i leveranskedjorna till följd av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina. Om detta råder stor enighet, men det förtigs av Brattström.
“Det som tämjde inflationen var inte progressiva skatter som ”automatiskt” kylde ner ekonomin, utan räntehöjningar från en självständig centralbank”, det blir Brattströms nästa djärva felaktighet. Förklara då för oss Brattström hur inflationen, trots pandemistöden, kunde vara lägre i Japan än i USA, utan att den japanska centralbanken inte ens höjde räntan över noll förrän under 2024.
Att Brattström har fel om inflationen framgår också av hur utvecklingen har sett ut i Argentina, ett land som Brattström målar upp som ett varnande exempel för den som vill lyssna på Suhonen och Jerneck. I Argentina går staten sedan 2024 med överskott. Den argentinska staten lånar alltså inte över huvud taget, om situationen ska beskrivas med Brattströms vokabulär. Ändå uppgår inflationen i Argentina till 33,5 procent, hisnande med svenska mått.
Det är “udda” skriver Brattström också, att Suhonen och Jerneck, när det gäller skatternas funktion som inflationsdämpare, stödjer sig på ett uttalande från nationalekonomen Assar Lindbeck, en auktoritet som Brattström tycks vilja ha för sig själv. Brattström snärjer in sig i en lång resonemangskedja om att Lindbeck skulle ha tagit lärdom av forskning som legat till grund för synen att inflationen bekämpas bäst med centralbankens penningpolitik.
Det Brattström dock inte förklarar är varför detta skulle innebära att Lindbeck inte stod fast det uttalande från 1973 som Suhonen och Jerneck fäst uppmärksamheten på. Skälet är förmodligen att Brattström inte kan hitta något bättre sätt att värja sig mot den obehagliga upptäckten att Assar Lindbeck redan på 1970-talet instämde i en av de centrala insikterna inom MMT: att skatterna inte finansierar statens utgifter.
Med siktet inställt på Suhonen och Jerneck skriver Brattström i slutreplikens slutkläm att man är en kvacksalvare om man lovar något annat än att det inte finns några genvägar till välstånd, eller att pengar är ett mått på värde och inte en källa till det. Brattström siktar illa och skjuter - som Suhonen och Jerneck skriver i sin replik - bredvid målet. Inte med den bästa vilja i världen kan Suhonen och Jerneck tillskrivas de påståendena.
Brattström borde nog vara lite försiktigare med just det nämnda okvädingsordet, med tanke på den bristande bärkraften i hans argumentation. Hans stenkastning mot MMT får nog sägas ha övergått i stenkastning i glashus.
Kommentarer