TIMBROS RUTGER BRATTSTRÖM I BRANDTAL FÖR ÖVERBESKATTNING
I en ledarkrönika i Expressen attackeras modern penningteori, MMT, av den vikarierande ledarskribenten Rutger Brattström, som är inlånad från näringslivets tankesmedjaa Timbro. Brattströms krönika blir dock inte det angrepp på MMT som Brattström hade tänkt sig, utan i stället ett brandtal för överbeskattning. Det skriver Erik Arnell.
Rutger Brattström, ledarskribent inlånad från Näringslivets tankesmedja Timbro, ger sig på modern penningteori, MMT, i en ledarkrönika i Expressen den 12 september. Tror han. Eller låtsas han.
Jag har nyligen ställt frågan om Riksbanken och Riksgälden är okunniga eller oärliga – nu måste jag ställa samma fråga till Brattström.
Brattström ger sig egentligen inte på MMT i sin ledare. De ”MMT-insikter” som han kritiserar, och de är många, är egentligen inte MMT. Det är vanligt förekommande. De flesta kritiker kritiserar vad de tror att MMT är eller vad de vill att läsarna ska tro att MMT är – inte MMT.
För dem som vill förstå mer av MMT:s verkliga insikter och hur Brattström felrepresenterar ramverket så listar och bemöter jag ett urval av det felaktiga från Brattströms artikel nedan:
”MMT-teoretikerna menar alltså att det inte finns någon koppling mellan statens intäkter och utgifter. Skatt behövs inte för sunda statsfinanser, men ibland kan man behöva förstöra pengar om de blir för många.”
Helt fel. I vårt monetära system, som är det som MMT beskriver, är kopplingen mellan skatter och statens utgifter grundläggande. Staten påför en skattefordran i sin egen valuta. Det tvingar befolkningen att bjuda ut arbete samt varor och tjänster till försäljning för att erhålla valutan. Staten kan därefter köpa det den behöver för att uppfylla sitt demokratiska uppdrag. Staten betalar genom att emittera valutan – vilket ger den privata sektorn just de medel den behöver för att kunna betala skatterna och bygga ett finansiellt nettosparande i valutan.
Om staten, som ensam utgivare, inte förser ekonomin med tillräckligt av sin valuta för att tillgodose det behov av valutan (för att betala skatter och spara) som dess politik har skapat, så räcker inte efterfrågan för att produktionen ska gå för fullt och alla få ett jobb. Detta går att uttrycka som att ”skatterna är för höga eftersom de har gjort fler arbetslösa än staten vill anställa”. För hög skatt skapar det många skulle kalla ”osunda statsfinanser”, nämligen arbetslöshet.
Eftersom det oftast föreligger en positiv önskan att nettospara i den privata sektorn så innebär en balanserad budget oftast (för att inte tala om en i överskott) att efterfrågan inte räcker för full sysselsättning.
MMT:s insikt är att, så som vår nuvarande valuta fungerar, så är arbetslöshet i grunden beviset på att skatterna är för höga i förhållande till statens spenderande. Skatterna ligger på en nivå som bromsar ekonomin för mycket. Om vi lider av arbetslöshet är slutsatsen att skatterna i relativ mening borde sänkas.
Här blottas Brattströms intellektuella kortslutning: i sin iver att attackera MMT försvarar han ett ramverk (överskotts-/balansmålet) som kräver att staten suger ut mer pengar från hushåll och företag genom skatter än vad som är önskvärt. Om han faktiskt förstod valutasystemets mekanik skulle han inse att MMT:s insikter ger honom det starkaste teoretiska argumentet som finns för att sänka skatterna och låta den privata sektorn behålla och spara sina pengar.
Om staten, som Brattström oavsiktligt föreslår att den borde göra, överbeskattar den privata sektorn så bromsas aktiviteten under sin potential, vilket minskar mängden värde den kan skapa. Överbeskattning är inte en tillväxtfrämjande politik.
”Vad händer egentligen om staten skapar mer pengar än den tar in i skatt? Det blir mer pengar i omlopp, men det finns ju inte fler varor och tjänster för det. Priserna går upp.”
Dessa meningar kräver lite dissekering. För det första är det svårt att förstå sig på hur Brattström definierar ”pengar” och hur han ser på statspapper. I den mån andra delar av privat sektor än bankerna köper statspapper så ökar ett statligt underskott inte mängden ”pengar i omlopp” enligt de flesta aggregat. Men om vi accepterar att statliga underskott skapar mer pengar (vilket jag i praktiken gör), är det då automatiskt sant att priserna går upp för att det inte ”finns fler varor och tjänster”?
Såklart inte. Det finns ingen empiri som tyder på det sambandet men massor som tyder på avsaknad av sådan kausalitet. Och om det vore sant, menar då Brattström att bankutlåningen som står för cirka hälften av skapandet av "pengar i omlopp" är lika inflationär? Borde vi förbjuda bankerna att skapa mer pengar? Ska de bara få ge ut nya lån i den omfattning gamla lån amorteras?
Det som däremot är sant angående statliga underskott är, som vi redan konstaterat, att om staten inte skapar tillräckligt med pengar – genom att ta ut för höga skatter – så räcker inte pengarna för att tillgodose den privata sektorns önskan att nettospara i valutan. Resultatet är arbetslöshet och underproduktion. Denna överbeskattning är i praktiken vad Brattström oroar sig för skulle försvinna om Katalys fick påverka för mycket.
Ökad mängd pengar behöver inte, tvärtemot vad Brattström antar, öka efterfrågan, eftersom inkomsten förutom att spenderas kan sparas. Dessutom antar Brattström att ekonomin redan befinner sig vid fullt kapacitetsutnyttjande. I verkligheten leder ökad efterfrågan ofta till ökad produktion och produktivitet. Reala investeringar detsamma.
”Seriösare MMT-förespråkare tar inflation på allvar. De menar att det är fritt fram att trycka pengar tills man uppnått full sysselsättning. Därefter kan man behöva motverka prisuppgångar genom att ’förstöra’ pengar – alltså höja skatterna.”
Seriösa MMT-förespråkare, vilket är värt att upprepa gång på gång, betraktar verkligheten och ser att det är införandet av skattetvånget som i grunden skapar arbetslöshet, definierat som någon som söker betalt arbete i statens valuta (vilket är samma som den gängse definitionen). Staten inför skatterna för att kunna anställa och flytta reala resurser från den privata sektorn till staten. Om arbetslöshet kvarstår när staten har försett sig med det den behöver (för att uppfylla det demokratiska uppdraget) så är skatterna för höga. Det är vad MMT säger. Än en gång förespråkar Brattström, såklart utan att han fattar det, högre skatter än vad som behövs och attackerar MMT för att insikten om hur vår valuta fungerar påkallar lägre skatter.
Det är okontroversiellt att högre skatter kyler ekonomin. Men diskretionära skattehöjningar är inte ett MMT-informerat förstahandsval för att bekämpa efterfrågedriven inflation. Istället förespråkas automatiska stabilisatorer, bortbyggande av flaskhalsar och åtgärder baserade på insikten att källan till prisnivån i valutan är staten – bl.a. genom tydliga och kraftfulla prisankare.
Källan till prisnivån i valutan är vad staten, som monopolistisk utgivare, begär i utbyte för valutan – det vill säga de priser staten (och dess agenter) betalar för arbete och resurser. Som i alla monopol är monopolisten prissättare. Marknaden sätter relativa priser, men statens monopolprissättning avgör varför en liter mjölk kostar 15 kr och inte 1 500 kr. Detta är möjligen MMT:s viktigaste insikt – att valutan är ett enkelt statligt monopol, en insikt som, trots sin uppenbara natur, mig veterligen inga andra nationalekonomiska skolor utgår från.
”Penningpressen kan tyvärr inte spotta ur sig de ingenjörer, läkare och svetsare som ekonomin faktiskt behöver.”
Detta är ett av MMT:s huvudbudskap som Brattström försöker kidnappa och vända på. Finansiella budgetar är en dålig proxy för den reala ekonomin. MMT:are förespråkar planering och budgetering av begränsade reala resurser istället för planering och budgetering av en obegränsad mängd kronor.
Det är riktigt att det inte går att öka antalet ingenjörer genom att öka siffran i en kalkylarkscell, men det går att föra en politik som leder till fler ingenjörer. Att överbeskatta ekonomin, som Brattström vill fortsätta att göra – vare sig han förstår att det är vad han opinionsbildar för eller ej – är inte en sådan politik.
För mig var det lite otippat att Timbros Rutger Brattström skulle skriva brandtal om överbeskattningens förträfflighet. Även om jag förstår att det var ett misstag.
Kommentarer