Thedéen kliver ur sin roll – när blev Riksbanken politisk grindvakt?

Riksbankchef Erik Thedéen varnar för växande underskott och kräver en återgång till budgetbalans. Men i sitt utspel gör han sig skyldig till ett dubbelt fel: han missförstår (medvetet?) kronans funktionssätt och han kliver långt utanför sitt mandat. När en centralbankschef kräver ”budgetdisciplin” lämnar han sin roll som teknokratisk administratör av betalningssystemet och agerar istället som politisk ideolog.

Klicka på bilden ovan för att läsa artikeln SVT-artikeln Thedéens försvar för sitt agerande är att finanspolitiken påverkar penningpolitiken. Allt i ekonomin kan sägas påverka penningpolitiken. Ger det Riksbanken rätt att diktera villkoren för demokratiskt fattade beslut om försvar, skola eller välfärd? Det är ett märkligt utspel. För det första är det svårt att förstå varför en riksbankschef anser det vara sin uppgift att diktera finanspolitiken. För det andra blottar hans resonemang en föråldrad syn på pengar som en ändlig resurs.

”Thedéen [understryker] att utgångsläget är gott tack vare en historiskt låg statsskuld, men han höjer ett varningens finger för hur framtida underskott hanteras.”

Thedéen talar om underskott som om staten vore ett hushåll som riskerar att få slut på pengar. Men staten är inte en användare av valuta, den är emittent. Varje krona som staten spenderar skapas i samma ögonblick som Riksbanken och affärsbankerna på uppdrag krediterar ett konto. Det är en enkel knapptryckning – en bokföringsmässig realitet som riksbankschefen bör känna till. Statliga utgifter i svenska kronor finansieras aldrig av skatter eller lån. Skatter tjänar till att skapa efterfrågan på valutan och reglera den totala köpkraften genom att frigöra utrymme (skapa arbetslöshet) i ekonomin, medan försäljning av statspapper bara är ett sätt för staten att erbjuda en räntebärande sparform.

”– Vill vi ha mer försvar måste vi ha mindre av något annat. Det är så systemet ser ut. Eller så får man höja skatter, säger Erik Thedéen.”

Den verkliga begränsningen för svensk ekonomi är aldrig brist på svenska kronor, utan tillgången på reala resurser. Frågan vi bör ställa oss när vi expanderar försvaret är inte ”var ska pengarna tas ifrån?”, utan ”finns det tillräckligt med personal, stål, energi och teknologi?”. Om vi har lediga resurser – till exempel i form av arbetslöshet – innebär mer försvar inte nödvändigtvis mindre av något annat. Tvärtom kan vi öka den militära förmågan genom att sätta människor i arbete som idag står utanför arbetsmarknaden. Det är resursslöseriet i arbetslösheten som är det verkliga underskottet, inte siffrorna i statens huvudbok.

”– Frankrike tvingas nu strama åt sin budget när de egentligen skulle behöva en expansiv politik. Räntorna stiger för att finansmarknaden inte tror på att de klarar av sin höga skuld.[...], säger Thedéen.”

Frankrikes problem är inte ekonomiska naturlagar, utan självvalda politiska bojor inom EU. Thedéens varning att finansmarknaden kan kräva högre räntor innebär att han abdikerar från statens makt. Räntan på statsskulden är inte ett pris som sätts av en allsmäktig marknad; den är ett politiskt val. Staten kan när som helst välja vilken ränta den vill betala på alla de utestående svenska kronor som den själv instruerat Riksbanken att tillföra systemet.

Att avstå från nödvändiga investeringar i skola, vård eller försvar för att man tror att finansmarknaden då önskar högre ränta på sina sparade (inte utlånade!) SEK än vad staten är villig att betala är ett politiskt val baserat på okunskap. Vi måste förstå att statsobligationer inte är ett sätt för staten att skaffa svenska kronor, utan ett sparalternativ som staten tillhandahåller marknaden. Staten kan operativt alltid välja vilken ränta den vill betala på de sparalternativ den väljer att erbjuda.

”Riksbankschefen [...] är tydlig med att ekvationen i längden måste gå ihop. Om utgifterna ökar permanent måste det finansieras.”

Det är dags att vi slutar se budgetbalans som ett självändamål. En ansvarsfull finanspolitik fokuserar på full sysselsättning och prisstabilitet genom att balansera de reala resurserna, inte genom att stirra sig blind på finansiella proxyvariabler. Den balans som måste gå ihop är den klassiska sektorsbalansen: statens utgifter måste täcka icke-statens behov att betala skatter och dess önskan att spara.

Detta är en matematisk identitet. Statens underskott är på öret lika med den icke-statliga sektorns överskott. Om Thedéen får igenom sin önskan om balansmål, förbjuder han i praktiken samtidigt svenska hushåll och företag att spara netto i den valuta staten har monopol på. Eftersom det alltid finns en sparönskan i den privata sektorn, leder budgetbalans till en stagnerande ekonomi och ökande arbetslöshet när icke-statens skuldsättning inte längre räcker för att upprätthålla efterfrågan.

Genom EU:s stabilitetspakt och det svenska ramverket har man skapat en miljö av kronisk underefterfrågan. När staten inte tillför tillräckligt med valuta för att tillgodose den privata sektorns behov av att betala skatt och dess önskan att spara, stryps ekonomin. Att ”sanera” statens finanser är inget annat än att tömma hushållens och företagens bankkonton.

Att Thedéen väljer att blåsa i den finanspolitiska trumpeten för åtstramning tyder på att han antingen inte förstår sitt eget system, eller att han föredrar ideologiska dogmer framför ekonomisk logik. Dessutom är det en politisk handling som syftar till att begränsa det handlingsutrymme som våra folkvalda har. Det är dags att Thedéen återgår till att administrera betalningssystemet och lämnar politiken till de som faktiskt står till svars inför väljarna.

Sverige har inte råd med fler ”planer” för att nå godtyckliga finansiella budgetmål. Vi behöver en plan för att använda våra resurser till att bygga ett starkt och tryggt samhälle. De knapptryckningar som krävs för att genomföra det har vi oändlig tillgång till.