top of page

SKUGGBUDGET MED SKUGGOR I SKALLEN

Vet oppositionen vad den gör, eller inte?

Häromveckan granskade vi vårproppen – regeringens ekonomiska vårproposition – och kom fram till att den var full av vanvett. Det blev pinsamt tydligt att den regering som styr Sverige inte har en aning om hur pengar fungerar, eller vad staten kan göra med pengar om den ger ut sin egen valuta. Det leder till att regeringen inte är i närheten av att formulera en politik som skulle kunna råda bot på massarbetslösheten och den väldigt svaga tillväxten i svensk ekonomi. 


Men det finns ju andra som aspirerar på att styra Sverige. Det finns en opposition i riksdagen. Om oppositionen vet bättre än regeringen hur statens ekonomi fungerar, då skulle den kunna formulera en bättre politik.

  

Så hur ligger det till? För att hitta svar öppnar vi Socialdemokraternas följdmotion till vårproppen. Det som är Socialdemokraternas motförslag, som skulle kunna kallas deras skuggbudget. Den är undertecknad av en lång rad ledande socialdemokrater, bland andra skuggstatsminister Magdalena Andersson och skuggfinansminister Mikael Damberg.



I början av motionen finns en verklighetsbeskrivning som många nog skulle känna igen sig i.


”Skyhöga matpriser, räntor och hyror gräver hål i plånboken. För väldigt många svenskar är det mycket månad kvar när lönen ätits upp av kostnadsökningarna.” 


Så långt är det svårt att hitta bristfälliga teoretiska grundvalar i skuggbudgeten. Men sedan avfyrar firma Andersson, Damberg & Co en bredsida mot den styrande majoriteten i riksdagen. 


”Regeringen och Sverigedemokraterna har skapat en akut sjukvårdskris genom att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste över helt nödvändiga resurser till välfärden.” 


Här börjar det skava, för den som studerat modern penningteori.


Prioritera, skriver Socialdemokraternas ledning. Man kan tydligen inte anslå mer medel åt välfärden och samtidigt sänka skatterna. Pengar tycks vara en begränsad resurs för staten. Förstår Damberg och de andra hur pengar fungerar? Tror de att staten kan få slut på pengar? 


De fortsätter:


”Hur Sverige klarar sig igenom lågkonjunkturen beror på vilken politik som förs. Svenska verkstadsföretag har hittills klarat krisen bra och exporten har varit stark. Nu står vi inför en betydande nyindustrialisering som, om vi tar vara på möjligheten, skulle innebära nya jobb och ökad tillväxt. De nya industriprojekten kommer att ge oss fler elektriker, montörer och byggarbetare. Vi behöver bygga ut samhället i alla de orter där industrin etableras, med fler bostäder och en starkare välfärd. Det finns stora möjligheter till en stark ekonomisk framtid för Sverige, om politiken förmår att tillvarata de chanser som ges.”


Svårt för en som studerat modern penningteori att inte hålla med. Om man vill skapa en god ekonomi och en stark ekonomisk framtid, och sitter som regering för en stat som ger ut sin egen valuta, då kan man. Allt som finns till salu i statens egen valuta, det kan man köpa. Alla som är beredda att arbeta för en lön i svenska kronor, de kan få ett jobb. Alla produktionsanläggningar, de kan gå i treskift, om det som produceras säljs mot betalning i svenska kronor. 


Det ges chanser, om politiken förmår ta tillvara på dem, precis som firma Andersson, Damberg & Co skriver. Har vi här en opposition som vet vad den gör, trots allt?


Nej – oppositionen vet inte vad den gör

Men nej, detta är en skuggornas skuggbudget. Det skaver och skorrar när våra toppsossar fortsätter så här.


”Det är också möjligt att minimera den negativa påverkan från den sviktande ekonomin här och nu. Vi kan ge krisande sektorer nya verktyg så att verksamheten kan fortgå och arbetslösheten dämpas, ge pengar till kommuner och regioner så att de kan upprätthålla en hög nivå på välfärden och stoppa varsel och nedskärningar samt stötta hushållen så att de mest utsatta familjerna klarar sig igenom kostnadskrisen utan att skuldsätta sig. Allt det här går att göra, men det kräver att regeringen och Sverigedemokraterna tar sitt ansvar och prioriterar.”


Varför ska den negativa påverkan från den sviktande ekonomin bara minimeras? Varför ska inte staten kliva fram och agera, skapa den efterfrågan som krävs för att ekonomin inte ska svikta över huvud taget? Varför nöjer man sig med att ”stoppa varsel och nedskärningar” i stället för att helt enkelt bygga ut välfärden och därigenom skapa både arbete och trygghet? Är inte det till och med traditionell socialdemokratisk politik att göra det? 


Skuggorna dansar i skuggbudgeten. Det är något som inte stämmer. Och de fortsätter växa när Socialdemokraterna skriver så här i sin motion. 


”I andra delar av världen har ekonomierna visat sig vara förvånansvärt motståndskraftiga mot räntehöjningarna och i USA är ekonomin fortsatt relativt stark. Tillväxttakten i Europa beräknas under 2024 bli betydligt lägre än både i Nordamerika och i Asien.” 


Andersson, Damberg & Co reducerar plötsligt sig själva till betraktare. Ekonomin i USA går bra. Ekonomin i Sverige och Europa går dåligt. Nyss hette det att det var politiken som avgör hur man klarar sig i lågkonjunkturen. Nu andas motionen i stället att mystiska krafter, som politiken inte kan rå på, styr över konjunkturens växlingar. 


Var är analysen, frågar man sig? Har den politik som förs i USA någon betydelse för att ekonomin där går bättre än i Sverige? Har det exempelvis någon betydelse att den amerikanska regeringen driver en expansiv ekonomisk politik som tillåter den amerikanska statsbudgeten att gå med stora underskott (6,3 procent av BNP under 2023)? 


Och skuggorna tätnar ytterligare i dessa rader. 


”Vi har föreslagit en skatt på bankernas övervinster där pengar betalas tillbaka från bankerna till välfärd och hushåll. Vi uppskattar att en sådan skatt skulle kunna ge 8,3 miljarder under resten av 2024 – pengar som skulle kunna rädda jobb i sjukvården och stötta svenska barnfamiljer genom krisen.” 


Andersson, Damberg & Co säger här helt öppet att staten – utgivaren av valutan – måste tvinga till sig fler enheter av den valuta som den själv ger ut innan den kan betala för att ”rädda jobb i sjukvården och stötta svenska barnfamiljer genom krisen”. Detta är en vanföreställning som Socialdemokraterna delar med – bland andra – regeringen Kristersson. Men frågan som skulle besvaras var om vi har en opposition som vet vad den gör, eller om vi inte har det. Och nu har vi svaret.


Från skuggor mot mörker

En skuggbudget där skuggorna övergår i makromörker Läsningen av skuggbudgeten är en färd från skuggor mot mörker – makromörker, okunskap om hur staten kan sköta statens ekonomi. 

Andersson, Damberg & Co fortsätter:


”Vi socialdemokrater vill i stället att människor kommer i arbete. Vi föreslår därför mer pengar till insatser som rustar människor för jobb och till CSN för att hanteringen av det nya omställningsstudiestödet ska fungera och kompetensbristen ska kunna lösas. Vägen tillbaka ur lågkonjunkturen kommer genom att fler arbetar – inte färre.” 


Socialdemokraterna vill att folk ska få jobb, men föreslår inte att staten ska agera så att folk får jobb, dvs. öka sina utgifter, eller sänka sina skatteintäkter, så att tillräcklig efterfrågan på arbetskraft skapas. I stället slänger man några korvören åt Centrala studiestödsnämnden – 55 miljoner kronor (det är knappt ens korvören i statsbudgeten) åt omskolning av arbetslösa. Arbetslösa som staten alltså skulle kunna ordna med jobb åt i stället, vilket Socialdemokraterna alltså inte föreslår.  


Vi läser vidare: 


”Ekonomiska kriser innebär en påfrestning på hela samhället. Det går inte att kompensera för allt eller att göra så att lågkonjunkturen och kostnadskrisen inte känns.” 


Den som studerat modern penningteori börjar nu känna ett stigande obehag. Hur tror Andersson, Damberg & Co att det känns det för den som inte har något arbete, men skulle kunna få det om de gav hen arbete, när Andersson, Damberg & Co säger att de inte kan ”kompensera för allt”? 


Uttalandet skulle vara ett utslag av ren råhet, men så hård finns det nog inte anledning att vara. Det handlar i stället om skuggor i skallen på skuggbudgeten, okunskapen om hur staten kan sköta samhällets ekonomi, om den ger ut sin egen valuta. Illa nog. Makromörker finns, men inte ren råhet och elakhet. 


Det intrycket förstärks när man vad Andersson, Damberg & Co skriver om pensionssystemet. 


”Målet är att alla ska få minst 70 procent av sin slutlön i pension. Inbetalningarna till pensionssystemet behöver därför öka.”


Någonstans en strävan mot en anständig ålderdom för alla. Det stora flertalet socialdemokratiska väljare skulle nog ansluta sig till linjen att var och en ska få minst 70 procent av slutlönen i pension. 


Men samtidigt skuggor, som övergår i makromörker. Behöver staten - som ger ut valutan - tvinga till sig fler enheter av den valutan, i form av inbetalningar till pensionssystemet, innan den kan höja pensionerna? 


Nej, naturligtvis inte. Staten kan helt enkelt bestämma att pensionerna ska höjas och sedan öka pensionsutbetalningarna, utan att först behöva tvinga till sig större inbetalningar till pensionssystemet genom höjda sociala avgifter. En valutautgivare behöver inte få betalt innan den betalar. 


Mot makromörkrets hjärta

Allt mindre ljus tränger in i skuggbudgeten. Man ser knappt handen framför sig längre när man läser följande. 


”För att säkra de nya industriprojekten kommer det att krävas stora investeringar, och Sverige har bättre förutsättningar för det än många andra länder. Vi har sunda statsfinanser och hållbar el och vi är ett starkt industriland, där en välorganiserad arbetskraft och ett innovativt näringsliv gemensamt bidrar till teknikutveckling i världsklass.”


Varför skulle ”sunda statsfinanser” ha någon betydelse för statens möjligheter att göra eller främja industriinvesteringar? Har svenska staten - som själv ur tomma intet har skapat alla svenska kronor som finns - fler kronor kvar därför att den tidigare har lämnat ifrån sig färre (och fått en ”låg statsskuld”)? Har den fler ettor och nollor kvar i Riksbankens datorer därför att summan av alla utgivna statsobligationer är relativt sett lägre? 


Ja, det menar tydligen Andersson, Damberg & Co, för de fortsätter så här. 


”De svenska offentliga finanserna är starka, inte minst tack vare att den socialdemokratiskt ledda regeringen de senaste mandatperioderna bedrivit en ansvarsfull och väl avvägd ekonomisk politik som resulterade i en snabb ekonomisk återhämtning efter coronapandemin och en fortsatt låg statsskuld. Starka statsfinanser är en förutsättning för att Sverige ska hålla ihop och möta tuffa tider tillsammans.”


Staten är ett hushåll eller ett företag, det är innebörden av vad våra toppsossar skriver. Precis som ett hushåll eller företag får staten inte låna några pengar på finansmarknaderna om den inte har ”sunda finanser”. Det föresvävar inte Damberg, eller någon annan av budgetmotionens undertecknare, att staten som utgivare av valutan skiljer sig från hushåll och företag, användare av valutan. 


I slutet av skuggbudgeten, där når man efter skuggorna fram till det socialdemokratiska makromörkrets hjärta. Såhär står det där.  


”Vi välkomnar den pågående översynen av det finanspolitiska ramverket och är öppna för lånefinansiering av strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta. Vi vill se en övergång till ett balansmål för att frigöra mer utrymme för nödvändiga investeringar samt hantera den demografiska transitionen i välfärden.”


Andersson, Damberg & Co erkänner förbehållslöst att de tror att staten behöver låna av den valuta som den själv ger ut, dvs. motsvarigheten till att en pizzeria skulle låna bonuscheckar av kunderna för att kunna ge ut fler bonuscheckar.


De tror också att man kan föra en annan ekonomisk politik om man går från dagens överskottsmål – dvs. att statsbudgeten i genomsnitt över en konjunkturcykel ska gå med överskott motsvarande en tredjedels procent av BNP – till ett balansmål, plus minus noll. Skillnaden är omkring 15–20 miljarder kronor om året. Vilket ska ställas jämte totala offentliga utgifter, som uppgår till knappt 3 000 miljarder kronor per år. 


Socialdemokraternas resa från ljus till mörker

Socialdemokraterna står ljusår från den ekonomisk-politiska linje som Per-Albin Hanssons finansminister Ernst Wigforss drev i arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944. Dåtidens socialdemokrater förstod - till skillnad från dagens - att staten inte är något hushåll och att statliga budgetunderskott inte var något att vara rädd för utan något helt naturligt. 




Så här skrev Wigforss, på s. 60 i efterkrigsprogrammet.


”Själva underbalanseringen av budgeten ansågs för inte länge sedan av många vara oförenlig med sund finanspolitik. Den positionen torde knappast längre med övertygelse försvaras.”


Och så står Magdalena Andersson, Mikael Damberg och övriga toppsossar 80 år senare och försvarar just den positionen.


Det är skrämmande att det intellektuella makromörkret ligger så tätt inom socialdemokratin.


Och så länge det gör det, så kommer vi inte att ha någon opposition som erbjuder alternativ till vanvettet i vårproppen, som regeringen har lagt på riksdagens bord. Om skuggbudgeten var den riktiga budgeten så skulle väldigt få märka någon skillnad alls. 


Så illa ligger till, och någon ändring är än så länge inte i sikte. Dystert, men det visar hur oerhört viktigt det är att skaffa sig kunskap om vad pengar är, vad de kommer ifrån och vad staten kan göra med pengar. För var och en som gör det så kommer vi ett litet steg närmare en förändring, av den ekonomisk-politiska debatten och förhoppningsvis därmed också av den ekonomiska politiken.

Comments


bottom of page