VI KAN INTE SPARA OSS TILL VÄLSTÅND

Erik Arnell (t.v.) och Peo Hansen

Att spara innebär att man inte spenderar hela sin inkomst. Att någon sparar innebär att en mindre mängd pengar används för att köpa varor och tjänster, det vill säga att efter­frågan minskar. Om det inte finns någon annan som är beredd att spendera mer än sin inkomst så kommer därför någons sparande att leda till att ekonomin saktar in. Ökat sparande gör oss alltså inte rikare, utan leder till vikande konjunktur och stigande arbets­löshet. Sparandet är ett oskyldigt bedrägeri inom den ekonomiska politiken som måste överges. Detta skriver Erik Arnell och professor Peo Hansen i en debattartikel i Dagens industri.

Peo och Erik tar avstamp i en ledarartikel i just Dagens industri som förordar sänkt skatt på ISK-konton, med argumentet att ” värna den kapitalmarknad som är ett föredöme för hela Europa”.

”ISK-systemets betydelse för näringslivets kapitalförsörjning kan inte överskattas” menar Di:s ledarskribent Tobias Wikström. Det kommer att kräva stora mängder privat kapital att finansiera att försvarsförmåga och grön omställning, fortsätter han. ”Statsstöd är inte en fram­komlig väg i längden”.

Peo och Erik är inte nöjda med sparideologin i Di-ledaren. De skriver så här.

”För att bedöma sparideologins verklighetsförankring måste vi först klargöra vad sparande inne­bär, och att det verkliga välståndet i ett samhälle består av den faktiska tillgången på önskvärda varor och tjänster, inte av digitala saldon på bankkonton och absolut inte av orealiserade mark­nads­värden.”

Om alla hade en miljon på banken – dollar, yen, euro, pesos – men vi saknade bostäder, bilar, vägar och elnät, då skulle vi inte ha något verkligt välstånd. Det kan nog de flesta hålla med om.

Hur skapas då det verkliga välståndet, de önskvärda varorna och tjänsterna? Jo, skriver Peo och Erik, de produceras när företagen ser att det finns människor med pengar i näven som kommer att köpa, att det finns monetär efterfrågan. Utan monetär efterfrågan, ingen produktion. Utan pro­duktion, inget välstånd.

Och varifrån ska pengarna i näven komma? Erik och Peo förklarar.

”Monetär efterfrågan kräver tillgång till betalningsmedel i form av valuta eller anspråk på valuta (centralbankspengar eller privata bankpengar). För vår inhemska ekonomi finns tre källor till dessa nominella finansiella tillgångar: privata krediter, offentliga underskott och utlandets underskott (när Sverige nettoexporterar).”

Erik och Peo utgår här från den brittiske ekonomen Wynne Godleys sektoriella saldoanalys, som delar in ekonomin i tre sektorer: 1. den inhemska privata sektorn (i vårt fall svenska hushåll och företag), 2. den offentliga sektorn (i vårt fall svenska staten, kommunerna och regionerna) och 3. utlands­sektorn (i vårt fall världen utanför Sverige, alla utländska privata och offentliga sektorer). Var och en av sektorerna kan, på de sätt som Erik och Peo anger, ge upphov till pengar, nominella finansiella tillgångar.

Kan då ett ökat sparande öka den monetära efterfrågan? I Di-ledaren hävdas ju att ISK-sparandet har stor betydelse för näringslivets kapitalförsörjning samt för finansieringen av försvars- och klimatsatsningar. Erik och Peo skriver så här.

”Svaret är nej. Att spara är liktydigt med att inte spendera hela sin inkomst. Det är ett läckage av monetär efterfrågan. När någon spenderar mindre än sin inkomst måste någon annan aktör spen­dera mer än sin inkomst för att den löpande produktionen ska finna köpare. Sker inte det, saktar ekonomin oundvikligen in, konjunkturen viker och arbetslösheten stiger.”

Vi kan alltså inte kollektivt spara till oss välstånd, däremot spara oss in i en lågkonjunktur.

Erik och Peo pekar på också på ett annat fundamentalt missförstånd i Di-ledaren, nämligen att ”stater behöver medborgarnas privata sparande för att finansiera investeringar i infrastruktur och försvar”.

Detta stämmer förstås inte. Staten är valutautgivara och har tillgång till precis hur mycket av sin egen valuta som den själv önskar. Erik och Peo:

”En valutautgivare finansierar inte sina utgifter med den privata sektorns sparade medel. Statens spenderande är i själva verket den enda källan till den privata sektorns finansiella nettosparande i valutan – statliga betalningar är förutsättningen för sparandet, inte tvärtom.”

Statsstöd – statens utgifter, dess utgivning av valuta – är därför en i högsta grad framkomlig väg i längden, tvärtemot vad som påstås i Di-ledaren.

Erik och Peo kallar i artikelns avslutning sparandet för ett oskyldigt bedrägeri. De syftar på den amerikanske finansmannen Warren Moslers bok De sju dödligt oskyldiga bedrägerierna inom ekonomisk politik, som finns allmänt tillgänglig på nätet här.

Warren Mosler vid en föreläsning i Leeds 2024

Det sjätte dödligt oskyldiga bedrä­geriet i boken hittar vi i Di-ledaren. Mosler kallar det bedrägeriet ”vi behöver sparande för att bekosta investeringar”.

Som Erik och Peo skriver är detta bedrägeri inget som den ekonomiska politiken ska hålla på med. Det måste i stället överges.