Replik: Shoka Åhrman i DN Debatt: ”Dags för ännu ett ’plånboksval’? Nej, faktiskt inte”

Shoka Åhrman skriver i DN Debatt (28/6) om att tillit och framtidstro måste återställas för att få igång svensk ekonomi och att valfläsk och tillfälliga lättnader inte löser våra strukturella problem. Jag håller helt med om att politiken måste tänka om.

Jag ser dock inte att Åhrman föreslår hur ökad tillit ska åstadkommas – bara hur det inte kan åstadkommas. Hon delar artikeln på Linkedin och sammanfattar där sin egen artikel: “Finanspolitiska stimulanser kan stärka köpkraften. Men de kan inte återställa tilliten.”

Hon vänder på kausaliteten och hamnar därmed 180 grader fel i analysen. Åtminstone likställer hon felaktigt finanspolitiska stimulanser med kortsiktiga plånbokslättnader. Är det kanske därför hon saknar positiva förslag? Det är just rätt finanspolitiska stimulanser som krävs för att återställa tillit och framtidstro och få igång ekonomin.

Svenskarna har upplevt 30 år av strukturell underprestation och massarbetslöshet i kombination med förfallande sociala funktioner – inte bara tillfälliga lågkonjunkturer. Återställandet kräver att vi tillfredsställer de trygghetsbehov som Åhrman diskuterar med långsiktiga investeringar i välfärd, pensioner, infrastruktur och tillräcklig inhemsk efterfrågan för en fungerande arbetsmarknad. Det är det som skulle minska hushållens behov av defensivt privat sparande och faktiskt få igång hjulen.

Detta är dock inte möjligt utan att “försvaga” de “starka” statsfinanser som Åhrman vill skydda.

Det finanspolitiska ramverket syftar just till att hålla statsfinanserna “starka” [röd linje]. Men det finanspolitiska ramverkets paradox är att staten förbjuder sig själv att tillgodose den efterfrågan på svenska kronor, för att betala skatter och spara, som statens egen politik skapar. 

När staten inte tillgodoser behovet är resultatet ökande privat skuldsättning [blå linje] och nettoexport [grön linje]. Och när de kanalerna inte orkar – ökande arbetslöshet [gråblå linje med punkter] på grund av för låg efterfrågan. 

Att värna “starka statsfinanser” i betydelsen låg statsskuld riskerar att leda till förfallande välfärd & sociala skyddsnät, eftersatt infrastruktur, försämrade pensioner och hög arbetslöshet – motsatsen till det som behövs för att återställa framtidstro och tillit – och det vi har observerat i 30 års tid.

“Starka statsfinanser" är detsamma som svaga privata finanser och en underpresterande ekonomi.

Om det är starka statsfinanser – är starka statsfinanser värda att skydda?