Kära fack: Sluta offra medlemmarnas välstånd för exportbolagens vinster

I sin krönika i Dagens Arena (15/9) vill Daniel Lind slå ett slag för världshandeln i vad han kallar ”merkantilismens tidevarv”. Han har gjort ett stort statistiskt grävjobb för att visa hur mycket svenskt arbete som i slutändan landar i Kina. Men ironin blir total när han försöker bevisa världshandelns välståndsökande värde genom att stoltsera med att vi har ett ackumulerat handelsöverskott på 400 miljarder kronor och att 80 000 svenska jobb går till denna export. Han firar alltså mängden välstånd vi skickar iväg utan att få samma tillbaka som en framgång – och visar därmed att han själv är fast i precis det merkantilistiska guldmyntfotstänkande han påstår sig vilja motverka.

Det är viktigt att stå upp för världshandelns välståndsbringande effekter. Men export innebär att realt välstånd flödar ut ur landet. Export är den reala kostnaden vi betalar för att ha råd med import. Att arbeta för export förbrukar arbetstimmar som istället hade kunnat producera för den inhemska ekonomin (vård, skola, infrastruktur, livsmedel, bostäder, etc.).

Frågan vi bör ställa oss är: Är det arbete vi utför för utlandet värt det? Får vi tillbaka mer välstånd via importen än vad vi skickar ut?

En stat med flytande valuta (som Sverige) behöver inte utländska köpare för att nå full sysselsättning. Vi kan generera arbetstillfällen och välfärd med egna statliga underskott. Vi behöver inte export för att fylla en valutareserv – vi behöver export enbart för att byta till oss det vi inte kan eller vill producera själva.

Facken måste börja tänka mer inhemsk ekonomi och inhemskt välstånd och mindre "exporten är motorn”. Exporten var motorn när fackens ekonomiska modeller byggdes – under en tid med fast växelkurs och ökad internationell handel, men det är inte sant i samma omfattning i en värld med flytande valutor.

Sluta försvara exportindustrins intressen. Stor permanent nettoexport innebär att arbetarna jobbar för att öka exportbolagsägarnas finansiella fordringar på utlandet, när de istället, med rätt finanspolitik, hade kunnat jobba för att öka sitt eget välstånd.