Det är dags för sossar att lära sig hur valutan fungerar

I en ledarkrönika (15/6) riktar Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima hård kritik mot finansminister Elisabeth Svantesson och varnar för att regeringen lämnar efter sig ett lån på 200 miljarder kronor bara i år och att räkningen för detta “skickas till kommande generationer”. Det är ett klassiskt narrativ där staten likställas med ett privat hushåll som har ”levt över sina tillgångar” och lämnat en nota till framtiden.

Men det finns ett fundamentalt problem med den analysen: Den är objektivt felaktig. Den bortser helt från hur det svenska penningsystemet och vår valuta faktiskt fungerar och leder till en ekonomisk politik som skadar landet.

Svenska staten lånar inte svenska kronor. Den skapar dem.

Som ensam utgivare av den svenska valutan har staten inga finansiella begränsningar i sin egen valuta. När staten gör en utbetalning sker det inte genom att man gräver i en kista med insamlade skattepengar eller lånade slantar. Staten betalar genom att kreditera mottagarens bankkonto. Kronor skapas i samma stund som staten spenderar, och kronorna kan helt enkelt inte ta slut.

Skatter och statsobligationer används inte för att finansiera statens utgifter. Skattens primära funktion är att skapa en efterfrågan på valutan och reglera den totala köpkraften i ekonomin. Utgivning av obligationer är ett politiskt val att erbjuda en säker placering för de pengar underskottet skapade.

Vad innebär då ett statligt underskott på 200 miljarder kronor? Det innebär ingenting annat än att staten har tillfört 200 miljarder kronor mer till den privata ekonomin än vad den har tagit tillbaka i skatt.

Är detta oansvarigt? Nej, det är i de flesta fall önskvärt.

För att företag och hushåll aggregerat ska kunna spara svenska kronor – för att bygga en buffert på kontot, lägga undan till pensionen eller ha kontanter i kassan – måste staten gå med underskott. Statens underskott är den enda källan till den icke-statliga sektorns nettosparande i kronor. Om staten i stället kräver överskott, tvingar den privat sektor att tömma sina besparingar och drivas in i djupare privat skuldsättning.

Framtida generationer kommer alltså inte behöva betala Svantessons underskott. De kommer i stället att ärva både de svenska kronor som har skapats och de saker som kronorna har betalat för.

Svantessons ekonomiska politik kan ändå förtjäna kritik, men kritiken måste i så fall fokuseras mot rätt saker. Problemet är inte underskottets storlek, utan hur pengarna har använts. Om arbetslösheten ökar och välfärden underfinansieras trots ett underskott på 200 miljarder så kan man såklart, som Sima gör, påpeka att ett annat resultat hade varit möjligt med annan politik. Det är här Socialdemokratins och resten av vänsterns totala fokus borde ligga.

För det är ett tragiskt politiskt självskadebeteende när Socialdemokraterna och vänstern köper berättelsen om att statliga underskott är skadliga och oansvariga. Genom att godta den felaktiga modellen att staten måste "hitta finansiering" innan den kan agera, låser vänstern in sig i en bur där progressiv politik blir omöjlig att genomföra. Modellen lämnar vänstern minimalt utrymme för egna reformer och den får därför till största del nöja sig med att klaga på högern och slösa politiskt kapital på att förmå de rika att “finansiera” vänsterns satsningar.

Om oppositionen vill vara ett alternativ för ett starkare och mer jämlikt samhälle, med lägre arbetslöshet, så måste den sluta agera budgetvaktmästare i ett föråldrat system.

Det är dags för sossar att lära sig hur valutan fungerar. Först när de förstår att statens budgetunderskott är folkets sparande kan de börja föra en sann socialdemokratisk politik igen.