Staten finansieras inte av dina pengar

Per Lindvall har ofta betydligt bättre koll på det monetära systemet än de flesta i den svenska debatten. Han har vid upprepade tillfällen pedagogiskt förklarat att affärsbanker inte förmedlar existerande sparmedel, utan skapar ny inlåning via knapptryckningar när de beviljar krediter. Det är en välkommen kontrast till läroboksmytologin om att bankerna bara lånar ut vad spararna satt in.

Men i sin krönika (Epoch Times 14/9) om bankernas övervinster och Dala-Floda Vägförening stannar Lindvall halvvägs. Hans korrekta förståelse för hur en bank fungerar stannar vid affärsbankerna, och överförs aldrig helt till centralbanken. I samma ögonblick som blicken flyttas till staten, Riksbanken och utgivandet av statspapper tappar han bort mekaniken och faller in i den klassiska vanföreställningen: tron att staten på något sätt måste ”finansieras” av den privata sektorns sparande. Det blir en anmärkningsvärd logisk kullerbytta. Lindvall konstaterar själv i texten att Riksbankens digitala inlåning (reserverna) skapas genom en knapptryckning. Ändå föreställer han sig några stycken senare att Riksbanken plötsligt behöver att allmänheten ”stoppar in” pengar på ett konto för att den ska ha ”utrymme att köpa obligationer”.

Lindvall föreslår alltså att allmänheten ska få placera sina sparpengar hos Riksbanken. Med dessa ”insatta pengar” menar han att Riksbanken sedan kan köpa statspapper för att finansiera exempelvis lokal infrastruktur via en 30-årig ”specialobligation”. Förutom att det inte behövs, är det större problemet att det är bokföringsmässigt omöjligt.

När ett hushåll flyttar medel från en affärsbank till Riksbanken raderas bankinlåningen (affärsbankens passivsida) samtidigt som bankens avvecklingssaldon hos Riksbanken, s.k. reserver, (affärsbankens aktivsida) dräneras i motsvarande grad. Bankens balansomslutning krymper.

På Riksbankens balansräkning minskar följaktligen bankernas reserver, medan en ny post uppstår: ”inlåning från allmänheten”. Eftersom båda dessa poster ligger på Riksbankens passivsida är dess balansomslutning helt oförändrad. Spararnas inlåning har i all enkelhet bara ”flyttats” mellan två passivposter inom systemet – från affärsbankens passivsida till Riksbankens passivsida.

Riksbanken får ingen tillgång, inga ”kronor i handen” som den därefter kan gå ut och handla obligationer för. Svenska kronor existerar per definition bara utanför staten, eftersom staten är utgivaren och kronor uppstår först när staten ger ut dem till den privata sektorn. Posten ”inlåning från allmänheten” skulle i praktiken bara vara en bokföringsmässig notering av ett löfte från Riksbanken att, på begäran från saldohållaren, återskapa, eller “flytta tillbaka”, de reserver och den bankinlåning som raderades när överföringen gjordes.

Hur tänker sig då Lindvall att Riksbanken rent bokföringsmässigt ska ”köpa obligationer för allmänhetens inlåning”? Här ställs Lindvall inför en bokföringsmässig omöjlighet. Det går inte. Antingen köps obligationerna med inlåningen men då är det inte Riksbanken som köper. Eller så köper Riksbanken obligationerna men då används inte inlåningen.

Alternativ 1: Allmänhetens inlåning används faktiskt.

Kontot ”inlåning från allmänheten” på Riksbankens passivsida debiteras, samtidigt som statens centralkonto (SCR), också på passivsidan, krediteras. Allmänhetens likvida sparande hos Riksbanken raderas och hos Riksgälden bokförs medborgarna som innehavare av de 30-åriga ”specialobligationerna”. Men i detta scenario har Riksbanken inte köpt någonting alls på sin egen balansräkning. Riksbanken har bara agerat emissionsinstitut. Spararna har inte längre något likviditetssparande hos Riksbanken – de har bundit sina pengar i en 30-årig obligation. Resultatet är funktionellt identiskt med att allmänheten köper nyemitterade statspapper via bankerna i ordinarie auktioner. När Riksgälden sedan spenderar saldot på centralkontot skapas nya reserver och ny inlåning i de privata bankerna. Den privata sektorns finansiella nettotillgångar har ökat (sektorn har fått nya statspapper, medan likvida medel är oförändrade) – precis som vid alla statliga underskott matchade med utgivande av statspapper – men med en omvänd sekvens.

Alternativ 2: Spararna behåller sina sparkonton och Riksbanken äger obligationen.

Om medborgarna ska ha kvar sina rörliga konton hos Riksbanken, och Riksbanken ska inneha obligationerna som en tillgång på sin aktivsida, då kan köpet per definition inte ske med allmänhetens inlåning. För att förvärva en ny tillgång måste Riksbanken antingen avyttra en annan tillgång eller expandera sin balansräkning genom att öka sin passivsida – det vill säga kreditera statens centralkonto eller bankernas reservkonton. Allmänhetens inlåning lämnas helt orörd. Riksbanken kan inte köpa statspapper genom att minska en existerande passivpost som ”inlåning från allmänheten”. Ingen kan köpa någonting genom att minska en skuld, vilket skulle vara motsvarigheten hos en privat aktör.

Det blir extra tydligt hur resonemanget bryter samman om man försöker tvinga ihop Lindvalls alla önskemål i en och samma operation på Riksbankens balansräkning:

1. Riksbanken ska förvärva den nya tillgången: Debet Specialobligation (+300 mdkr).

2. Spararnas pengar ska tas i anspråk: Debet Inlåning allmänheten (–300 mdkr).

3. Staten ska få medel på sitt konto för att bygga väg: Kredit Statens centralkonto (+300 mdkr).

Resultatet är ett bokföringsmässigt haveri med tre konteringar: två debetposter mot en ensam kreditpost. Summa debet blir +600 miljarder kronor medan summa kredit stannar på +300 miljarder kronor. Det saknas alltså 300 miljarder kronor i kredit för att balansräkningen ens ska gå ihop. Dubbel bokföring tillåter inte transaktionen.

Här blottas också den principiella missen: Staten kan aldrig finansieras av den privata sektorns kronor, av det enkla skälet att svenska kronor bara existerar på passivsidan i den konsoliderade statens (Riksbankens och Riksgäldens) balansräkning. Kronor uppstår i den privata sektorn genom att staten gör två konteringar i sin egen konsoliderade balansräkning, båda på passivsidan. En kontering som speglar ökningen av den privata sektorns finansiella tillgångar och en kontering som bäst kan beskrivas som ett "neddragande av statens nettoförmögenhet" – vi kan kalla kontot "Utestående SEK". När staten drar in kronor från den privata sektorn erhåller den ingen tillgång som den sedan kan spendera; dess passivsida minskar bara – mängden utestående SEK minskar. Huruvida Hagvägen i Dala-Floda ska asfalteras avgörs av politiska beslut och tillgången på reella resurser – asfalt, maskiner och vägarbetare – aldrig av huruvida staten först lyckats samla in kronor i en särskild kassa. För det är bokföringsmässigt omöjligt.

Lindvalls omsorg om Riksbankens resultaträkning och förlorade ”seignorage” blottar den underliggande drivkraften bakom hans förslag: att återupprätta centralbankens intjäningsmodell genom ett statligt räntearbitrage. Receptet går ut på att Riksbanken ska suga upp billig inlåning från allmänheten (till styrräntan) eller helt räntefria kontanter, och placera medlen i mer högavkastande statspapper för att kamma hem räntenettot däremellan. Men en centralbank är ingen kommersiell aktör och dess uppdrag är varken att maximera vinst eller skydda sitt eget kapital. När staten gör en ”bra affär” genom att hålla räntekostnaden på noll via kontanter innebär det att bankerna berövas samma ränteintäkter. Att byta ut räntebärande bankinlåning mot räntefria sedlar i plånboken gör varken bankernas vinster lägre eller hushållen rikare – de minskade ränteintäkterna vältras över på bankkunderna.

Samma bakslag gäller det andra benet i förslaget: att flytta allmänhetens bankkonton direkt till Riksbanken. Det berövar affärsbankerna deras absolut billigaste passivpost. För att hantera utflödet av reserver tvingas bankerna antingen bjuda över Riksbankens inlåningsränta eller ersätta den med dyrare marknadsupplåning. När bankernas upplåningskostnader stiger försvarar de sina marginaler genom att höja utlåningsräntorna. Priset för Lindvalls försök att bygga ett statligt räntearbitrage blir alltså inte lägre bankvinster, utan en ännu tyngre räntebörda för bolånetagarna i Dala-Floda.

Detta blottar ytterligare en grundläggande bokföringsmässig realitet som Lindvall missar: Riksbankens vinst är den privata sektorns förlust, och Riksbankens förlust är den privata sektorns vinst. Eftersom Riksbanken är en del av den konsoliderade staten fungerar en förlust hos centralbanken precis som statligt spenderande – den tillför nya kronor till den privata sektorn. På samma sätt fungerar en vinst hos Riksbanken som en skatt: den suger kronor ur ekonomin och makulerar dem. En skatt som Riksbanken i förlängningen ”remitterar” till Riksgälden. Att sträva efter att maximera denna vinst är därför att förespråka beskattning genom Riksbanken. En bankskatt i första hand, som såklart läggs över på bankkunderna. Och en bankskatt var väl en dålig idé – eller hur var det?

Per Lindvall har mer koll än de flesta på det monetära systemet, men han verkar inte ha nått hela vägen fram till hur statens och centralbankens balansräkningar opererar i praktiken. En centralbank behöver varken jaga vinst eller ägna sig åt räntearbitrage, och staten finansieras inte av våra pengar – den ger ut dem. Jag står gärna till förfogande om han vill fortsätta diskussionen. Kanske är det jag som har missat något?