FRÅN ÅTSTRAMNINGAR TILL MOTSTÅNDSKRAFT – SÅ BYGGER VI EN BÄTTRE SAMHÄLLSEKONOMI
- MMT för Sverige
- för 2 dagar sedan
- 71 min läsning
Stockholm och Sverige fick nyligen besök av Steven Hail, en ledande brittisk-australiensisk hållbarhetsekonom, som den 27 juni kom till Moderna Museets konferenslokaler för att hålla föredrag. Med sig hade han en möjligheternas och framtidstrons nationalekonomi. Vi har råd att skapa ett tryggt och bra samhälle. Pengarna är inte problemet. Det vi kan göra, det har vi råd med, och vi kan göra väldigt mycket. Men det krävs att vi förstår vad pengar är och hur de fungerar. Först då kan vi utforma den ekonomiska politiken på rätt sätt. Detta är en helt annan nationalekonomi än den vi brukar stöta på.
Steven Hail fick också draghjälp av en lokal förmåga, den fackliga tankesmedjan Katalys chefsekonom Max Jerneck, som mot slutet av dagen lämnade sina kommentarer om hur en ny ekonomisk politik för Sverige skulle kunna utformas.
I denna rapport görs ett försök att sammanfatta Steven Hails och Max Jernecks budskap. Den kan läsas här på bloggen eller laddas ned i pdf-format genom att klicka nedan.
1. EN LÅNGVÄGA GÄST MED NÅGOT VIKTIGT ATT SÄGA
Steven Hail, dagens huvudtalare, hade rest väldigt långt för att kunna ställa sig i Moderna Museets trevliga konferensrum. Eller en ateljé snarare, med förkläden hängande på väggarna, som barn (och kanske även vuxna) brukar ta på sig när de själva prövar på modern konst vid besök på museet. Steven Hail håller till vardags till i Adelaide i Australien, omkring 1 500 mil fågelvägen från Stockholm.
Där är han är docent (associate professor med den engelska titeln) vid Torrens University, och föreståndare för forskningsinstitutet Modern Money Lab. Vid det institutet erbjuds vad som kan vara världens enda masterutbildning i nationalekonomi som baserar sig på modern penningteori (MMT, modern monetary theory med den engelska förkortningen), en riktning inom nationalekonomin som tar avstamp i frågorna om vad pengar är och varifrån de kommer. Ämnet för masterutbildningen är hållbarhetsekonomi (the economics of sustainability).
Det var första gången som Steven Hail besökte Sverige. Däremot har han återkommande besökt andra platser i Europa. Denna gång kom han närmast från Brighton i sitt ursprungliga hemland England, och fortsatte efter evenemanget i Stockholm till Bryssel. Förra året föreläste han bland annat i London, och man kan hitta en rapport från ett de evenemangen här. Det var alltså en både långväga och bemärkt gäst som tog plats på Moderna Museet. Ingen lika framträdande förespråkare för modern penningteori har kommit till Sverige sedan professor Stephanie Kelton deltog vid den fackliga tankesmedjan Katalys tioårsjubileum 2023.
Genom de stora fönstren i Moderna Museets lokaler kunde man blicka ut mot Djurgården, Vasamuseet och Gröna Lund. En strålande sommarlördag lockade, men Steven Hail hade väldigt mycket viktigt att säga, och salen var fullsatt.
Sverige måste se upp, menade han. Ert land rör sig åt fel håll, bort från en sund och motståndskraftig samhällsekonomi, mot ett tillstånd där allt fler får allt svårare att få grundläggande behov tillgodosedda.
Men en det finns en annan väg att ta, menade Steven Hail. Det ni kan göra, det har ni råd med. Om ni bara skaffar er kunskap om vad pengar är och hur de fungerar, då kan ni utforma den ekonomiska politiken på ett helt annat sätt än ni gör idag.
Det Steven Hail hade att erbjuda var inget annat än en möjligheternas och framtidstrons nationalekonomi. Och den nationalekonomin kan vi faktiskt inte vara utan. Vi som var där lyssnade inte bara för vår egen skull, utan även för de barn som brukar ta på sig förklädena som hängde på väggen.
Nationalekonomin som disciplin ligger ju till grund för den ekonomiska politiken. Och den ekonomiska politiken, den handlar ju om vilken skola barnen ska få gå i, vilka bostäder som ska finnas för dem när de flyttar hemifrån, om de ska hitta arbeten när de lämnar skolan, om den natur och miljö som de ska leva i. Den ekonomiska politiken griper in överallt i våra liv, och därför är det så avgörande att den förs på rätt sätt.
Det Stephen Hail hade att säga var alltså av stor vikt för oss alla, och i denna rapport görs ett försök att vidareförmedla en del av det. Rapporten gör dock inte anspråk på att vara fullständig eller exakt, och rapporten återger inte alltid det Steven Hail och Max Jerneck sade i samma ordning som det sades.
2. MODERN PENNINGTEORI SOM RAMVERK FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN
2.1 Pengarna är ingen knapp resurs, men det är vår jord
Under dagens första pass ville Steven Hail etablera modern penningteori som en tankeram för den ekonomiska politiken. Och det är svårt, eftersom vi bär med oss en massa invanda föreställningar om hur ekonomisk politik kan bedrivas. Steven Hail inledde med att citera Keynes, som en gång sade att svårigheten inte främst ligger i att utveckla nya idéer, utan i att frigöra sig från de gamla.
Och de gamla idéerna, de ser vi omkring oss varje dag. Ekonomer och andra kommentatorer som diskuterar finanspolitik, penningpolitik och ekonomin i allmänhet, de uttalar sig tvärsäkert. Men tvärsäkerheten är ofta illa underbyggd om man skrapar på ytan, menade Steven Hail. Ofta räcker det att ställa enkla frågor, och så är tvärsäkerheten som bortblåst.
Steven Hail visade ett exempel på detta från den prisbelönta dokumentärfilmen Finding the Money, i vilken man kan säga att modern penningteori och några av dess ledande förespråkare spelar huvudrollen.
I det klipp ur filmen som Steven Hail visade blir Jared Bernstein, som då var ordförande för den amerikanske presidenten Joe Bidens ekonomisk-politiska råd, helt ställd av frågan om varför staten behöver låna pengar av det slag som den själv ger ut. Han famlar efter svar, berättar för sig själv och reportern att staten ”helt klart” ger ut valutan och ”uppenbarligen” lånar av den, men kommer inte vidare i resonemanget. Till slut ger han upp och suckar att han inte förstår.
Steven Hail pekade med anledning av klippet på möjligheten att många av de högt uppsatta människor man ser på tv, som talar djupsinnigt om de offentliga finanserna, verkligen inte vet vad de talar om. De vet inte hur vårt penningsystem fungerar. Och de är inte heller medvetna om att de inte vet hur vårt penningsystem fungerar. Steven Hail skulle senare återkomma till den fråga som Jared Bernstein hade så svårt att svara på (se avsnitt 4.1 och 4.5).
Den dominerande nationalekonomin, den nyklassiska nationalekonomin med en ofta använd benämning, har en felaktig utgångspunkt i sin syn på samhällsekonomin, fortsatte Steven Hail, eftersom den präglas av okunskapen om hur vårt penningsystem fungerar. Den behandlar naturen och naturresurserna som om de vore outtömliga, både deras förmåga att ta upp och bryta ner vårt avfall, och deras förmåga att förse oss med förnybara och icke-förnybara resurser. Detta är förstås fel.
Den nyklassiska nationalekonomin behandlar å andra sidan allmänna medel, statens pengar, som en uttömlig, begränsad resurs. Den utgår från att staten först måste ta emot pengar — i Sveriges fall kronor – innan den kan spendera.
Detta är också fel. Pengarna som staten själv ger ut, de är en obegränsad resurs för staten. Detta är en grundläggande insikt inom modern penningteori.
2.2 Vilka är målen för den ekonomiska politiken, och vilka är medlen?
Med denna insikt i bagaget gick Steven Hail vidare till den kanske största och viktigaste frågan: hur skulle en bättre och mer motståndskraftig samhällsekonomi se ut.
I en bättre och mer motståndskraftig samhällsekonomi skulle alla åtnjuta garanterad ekonomisk trygghet i form av skydd mot fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, hemlöshet och annat ekonomiskt utanförskap. Starka demokratiska institutioner skulle finnas på alla nivåer, och de skulle stödja sig på en oberoende energi- och livsmedelsförsörjning som i minsta möjliga mån skulle behöva förlita sig på långa och sköra globala leveranskedjor. En bättre och mer motståndskraftig samhällsekonomi skulle grunda sig på att se till att vi har tillräckligt mycket från tid till annan av det vi behöver, inte på ändlös tillväxt och resursmaximering.
Sverige är ett underbart land, berömde Steven Hail, som gör mycket rätt när det gäller att skapa en bättre och mer motståndskraftig samhällsekonomi, mer än de flesta andra länder. Men det går åt fel. Arbetslösheten är hög. Sverige blir mindre och mindre jämlikt, även om det fortfarande är mer jämlikt än de anglosaxiska länderna, till exempel.
Skulle inte Sverige kunna göra bättre ifrån sig? frågade Steven Hail.
För att besvara den frågan ställde han ytterligare några. Vad är målet med ekonomisk aktivitet? Vilka medel står till svenska makthavares förfogande för att uppnå de målen?
De yttersta målen, ansåg Steven Hail och trodde att åhörarna skulle instämma, handlar om mänskligt välbefinnande, social rättvisa inom Sveriges gränser och runtom i världen, ekologisk hållbarhet, ett motståndskraftigt samhälle. För att uppnå målen har vi de yttersta medlen: människorna, deras kunskaper och färdigheter, våra produktionsanläggningar, vår teknik, förnybara och icke-förnybara resurser, våra samhällsinstitutioner.
Mellan de yttersta målen och yttersta medlen finns, enligt Steven Hails modell, de mellanliggande målen och de mellanliggande medlen. De mellanliggande medlen är varor och tjänster som vi producerar med hjälp av de yttersta medlen, i privat och offentlig sektor, vare sig de tillhandahålls genom marknadslösningar eller direkt av de offentliga organen. Allt mellan fyraårskontroller och mattelektioner till pappersmassa och mjukvara.
Men de mellanliggande målen, vilka ska de vara? BNP-utveckling, det vill säga tillväxt? Nej, menade Steven Hail, att mäta BNP är inte något särskilt effektivt sätt att bedöma om vi rör oss mot de yttersta målen eller bort från dem.
Det finns olika andra modeller, donut-ramverket som tagits fram av den brittiska hållbarhetsekonomen Kate Raworth är ett. Själv lutade Steven Hail åt att vi borde bedöma om vi gör framsteg mot utopin över tiden eller inte. Med utopin menade han de yttersta målen: mänskligt välbefinnande, det som den amerikanske hållbarhetsekonomen Herman Daly kallade eutopia, den goda platsen.
2.3 Pengarna är varken eller mål eller medel
Något saknas i förteckningen över medlen och målen, påpekade Steven Hail, och finns inte med vare sig bland de yttersta eller de mellanliggande: nämligen pengarna. Pengar är inte något verklig resurs, inget som vi kan använda för att uppnå vare sig de mellanliggande eller de yttersta målen.
Pengarna ingår med andra ord inte i det ramverk som vi bör nyttja för att mäta hur vår samhällsekonomi mår. Men de står nog i vägen för upprättandet av ett sådant ramverk. Ni kanske har politiker som erbjuder oss en vision av det land de vill skapa om 10 eller 20 år, sade Steven Hail utan att verka tro det, men det har vi inte i Australien. I stället handlar allt i den ekonomisk-politiska debatten just om pengarna.
”Varje krona som spenderas måste först tjänas in”. Detta uttalande av vår före detta finansminister Anders Borg hade Steven Hail letat rätt på för att förklara vad han menade. Margaret Thatcher sade något väldigt likartat om brittiska pund på 80-talet, tillade han.
Och politiker runtom i världen talar på detta sätt om staten och pengarna. Staten har inga egna pengar. Den kan bara spendera om den kan ta pengar från oss. Antingen genom att beskatta oss och avskräcka oss från att arbeta hårt, eller genom att låna pengar från oss. I det sistnämnda fallet uppstår dock en börda för oss i framtiden, eftersom vi på något sätt måste finansiera återbetalningarna till oss själva. De som köper statspapper (statens skuldsedlar) lånar ut pengar till staten, heter det också.
Tänk tanken, uppmanade Steven Hail, om alla dessa tvärsäkra och ofta återkommande påståenden om staten och pengarna inte bara är felaktiga, utan också vilseledande. Tänk om de bidragit till att vrida det politiska beslutsfattandet i nyliberal riktning. Än värre, tänk om tron på dessa påståenden hindrar i övrigt välmenande politiker och ekonomer (Steven Hail nämnde Jared Bernstein från filmen) från att förorda en politik som skulle ta oss i riktning mot motståndskraft och god välfärd?
2.4 Pengarna har alltid kommit från staten – från forntidens Mesopotamien till det samtida Sverige
Steven Hail lyfte i detta sammanhang fram ett citat av den ledande MMT-ekonomen Stephanie Kelton ur filmen Finding the Money:
”Jag tror att en av de saker som hindrar oss från att vidta djärvare åtgärder är myter och missförstånd om hur vårt penningsystem fungerar.”
Myterna och missförstånden måste bort, alltså. Steven Hail tog tag i det arbetet omedelbart genom att ge sig i kast med frågan om varifrån pengar kommer.
En vanlig myt är att pengarna som företeelse uppstod ur byteshandeln. Den handeln var ineffektiv, lyder myten, så deltagarna i den behövde använda en viss vara som räkneenhet och betalningsmedel för att minska transaktionskostnaderna. Denna myt finns återgiven bland annat på Riksbankens hemsida.
Denna myt är inget annat än en myt, slog Steven Hail fast. Det finns inga bevis för att pengar någonsin någonstans har uppstått ur ett redan existerande byteshandelssystem. Det har aldrig hänt, såvitt vi vet.
Pengarna uppstod i stället i det forntida Mesopotamien, för ungefär 5 000 år sedan, samtidigt som de första skattesystemen började utvecklas där, i de första staterna. Pengarna uppfanns av världens första regeringar för att organisera och mobilisera reala resurser. De har, ända från början, varit statens pengar, inte skattebetalarnas pengar. Tvärtemot vad Margaret Thatcher (och Anders Borg) hävdat.
Staten behöver därför inte först skaffa sig pengar någonstans innan den kan agera, eftersom den skapar dem själv. Om staten vill bygga ut utbildningsväsendet så behöver den inte ställa frågan om den kan få tag i pengar till det, utan i stället om det finns lärare, lokaler och andra reala resurser som behövs. Om de resurserna inte finns till hands så måste frågan ställas hur de kan skaffas fram.
Steven Hail vände sedan blicken från det forntida Mesopotamien mot det samtida Sverige. Högst upp i det svenska penningsystemet finns svenska staten med Riksbanken, som gör anspråk på att vara världens äldsta centralbank, och som Steven Hail kallade statens finansiella ombud.
Varje dag spenderar svenska staten, genom sitt konto i Riksbanken, miljarder kronor. Och varje krona som spenderas är ny, vare sig staten betalar ränta till dem som tidigare har köpt statspapper, eller om det handlar om andra utgifter av de mångahanda slag som staten har. Staten fyller genom sina betalningar penningsystemet med kronor. De digitala pengar som finns på bankernas konton hos centralbanken kallas reserver eller centralbankspengar.
Skatterna som man betalar till staten då? Vad händer med dem? Jo, skatterna raderar kronor. Det är bokstavligen sant, underströk Steven Hail, att penningmängden ökar med en krona varje gång svenska staten spenderar en krona och att den minskar med en krona när en krona betalas i skatt.
Rent logiskt är det förstås också så att ingen kan betala skatt till staten med dess egna pengar innan man har tillgång till så mycket av statens pengar att man kan betala sin skatteskuld. I det samtida Sverige sker skatteinbetalningarna elektroniskt, genom att hushåll och företag ger i uppdrag åt sina banker att betala in skatten varefter bankerna sedan, för vår räkning, för över elektroniska kronor (som ofta kallas reserver) till staten.
Samma logik är tillämplig på statspapperen. De kan bara köpas från staten med statens digitala kronor, reserver, som staten själv har skapat. Och bara efter det att köparen har kunnat skaffa sig tillgång till så mycket av statens pengar att hen kan betala för statspapperet.
Först kommer alltså statens betalningar till privat sektor. Därefter, endast om och när de betalningarna har skett, kan staten hämta tillbaka de pengar som den har skapat genom skatter och försäljning av statspapper. Mekanismerna är desamma, berättade Steven Hail, över hela världen: i USA, Storbritannien, Nya Zeeland, Australien. De institutionella detaljerna skiljer sig åt, men i grunden stämmer beskrivningen överallt.
2.5 Även bankerna skapar pengar – men de klarar sig inte utan statens pengar
Bankerna då, skapar inte de också pengar? frågade Steven Hail sedan. Jo, det gör de, i stor omfattning. Men de skapar inte reserver, statens digitala pengar, eller sedlar och mynt, statens fysiska pengar. I stället skapar de bankpengar, insättningar på bankkonton, och det sker när bankerna beviljar och betalar ut lån.
Hur kan bankpengarna vara värda något? De är ju skapade ur tomma intet. Steven Hail påminde om ett uttalande av den berömde amerikanske ekonomen Hyman Minsky, som en gång sade att vem som helst kan skapa pengar, men att problemet var att få folk att ta emot dem som betalning. Detta problem löses för bankernas del genom att de har tillgång till statens pengar via det statliga betalningssystemet (i Sverige Riksbankens betalningssystem RIX). De har – till skillnad från hushållen och andra företag än bankerna – tillgång till statliga pengar, reserver.
Så bankerna gör betalningar för vår räkning, med hjälp av statliga pengar. Bankerna lovar också, tillade Steven Hail, att byta bankpengar mot statens fysiska pengar, sedlar och mynt, om man så skulle önska.
Steven Hail lyfte också fram ett särdrag hos bankpengarna, nämligen att de alltid för med sig skulder när de skapas, både för banken och bankens kunder. När ett lån betalas ut sätter banken in pengar på kundens konto. Det skapas alltså insättningar hos banken. Insättningarna är en skuldpost för banken, eftersom banken har en förpliktelse att på kundens begäran, så långt kundens insättningar räcker, använda de statliga pengar som banken har för att göra betalningar på kundens vägnar. Kunden får å sin sida nya insättningar, en tillgång, men de motsvaras av en skuld, eftersom lånet måste betalas tillbaka.
Bankpengarna blir alltså värda något eftersom bankerna genom statens betalningssystem har tillgång till statens pengar. Men statens pengar, varifrån kommer deras värde? Det var nästa fråga som Steven Hail ställde.
Somliga hävdar att det inte är något annat än den rena tron på valutan som ger den dess värde, fortsatte Steven Hail. Men det stämmer inte. Det kommer alltid att finnas en efterfrågan på svenska kronor så länge svenska staten kan sätta er i fängelse för att ni inte betalar skatt till staten med dessa kronor. Skatterna ger kronan dess värde.
Somliga hävdar ibland, fortsatte Steven Hail, att kryptovalutorna är ett undantag från denna regel, och att deras värde kommer sig av någon luddig ”tro” på dem. Kryptovalutor är dock inga valutor alls, utan spekulativa tillgångar. Även om man i sin privatekonomi helt gick över till krypto, genomförde alla sina transaktioner med kryptovalutor, så skulle man ändå vara tvungen att skaffa sig kronor för att betala sin skatt, eftersom det inte finns något annat sätt att betala skatt till svenska staten.
2.6 Valutasuveränitet – en stats förmåga att skaffa sig det den behöver med sin egen valuta
En stat som Sverige, som ger ut sin egen valuta, åtnjuter det man brukar kalla valutasuveränitet, och det var det begreppet som Steven Hail tog sig an härnäst.
Det finns många stater i världen som ger ut sin egen valuta – minst 150 stycken – men inte alla åtnjuter samma grad av valutasuveränitet, framhöll Steven Hail. Mycket få stater på jorden har samma handlingsfrihet som exempelvis Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, USA eller – faktiskt – Sverige.
Sverige och den svenska valutan uppfyller nämligen i hög grad, menade Steven Hail, kriterierna för att åtnjuta valutasuveränitet:
a) Sverige tillämpar flytande växelkurs. Kronan är inte konvertibel (utbytbar) mot guld, silver, någon annan valuta, eller något annat över huvud taget. Riksbanken lovar med andra ord inte att byta de kronor som den ger ut mot något som den någonsin skulle kunna få slut på. Det var annorlunda förr. Mellan 1870-talet och 1931 tillämpade Sverige guldmyntfot. Svenska staten garanterade då att varje krona skulle motsvara en viss mängd guld. Den flytande växelkursen skulle återigen upphöra om Sverige anslöt sig till euron, tillade Steven Hail, vilket han inte skulle rekommendera. Enligt Steven Hails uppfattning var Margaret Thatchers enda goda gärning som politiker att hon såg till att bevara pundets rörliga växelkurs.
b) Svenska staten har inte skulder i utländsk valuta i någon betydande omfattning. Det är det många andra länder som har. Länder med fasta växelkurser har det ofta, särskilt om de försöker upprätthålla vad som kan vara en alltför hög fast växelkurs i förhållande till en annan valuta. Argentina är ett exempel på ett land med stor skuldsättning i en främmande valuta, den amerikanska dollarn, som Argentina därför är beroende av att skaffa sig tillgång till. Steven Hail fick en publikfråga om Chile, ett annat land som åtnjuter en lägre grad av valutasuveränitet än Sverige, och som tvingas låna amerikanska dollar. Steven Hail menade att valutasuveränitet är svår att bygga upp, särskilt för länder i tredje världen. Men det går. Man kan exempelvis lyssna till MMT-ekonomen Fadhel Kaboub, som ofta tar upp denna fråga.
c) Den svenska kronan handlas i betydande omfattning på den internationella valutamarknaden, särskilt i förhållande till den svenska ekonomins storlek. Valutahandlare med globalt diversifierade portföljer vill gärna få tag i kronor.
d) Den svenska ekonomin har god motståndskraft mot svängningar i kronkursen. Under pandemin försvagades kronan ganska mycket. Det innebar att Sverige fick erfara en något högre inflation än vissa av de andra höginkomstländerna, men effekterna av kronförsvagningen var sammantaget små.
Allt detta tillsammans, sammanfattade Steven Hail, särskilt punkterna a och b, innebär att svenska staten inte står inför någon rent finansiell begränsning för sina utgifter. Svenska staten kommer aldrig att få slut på kronor, så länge riksdagen säger ja till att spendera dem. Gränsen för svenska statens utgifter är i stället ekonomins produktionskapacitet: vad som finns att köpa med kronor.
2.7 Sektorsbalansen – för varje överskott finns ett underskott, och tvärtom
Från begreppet valutasuveränitet rörde sig Steven Hail sedan vidare till begreppet sektorsbalans (sectoral balances på engelska). Ett begrepp som man kan börja ta till sig genom att inse att det i en penningekonomi måste finnas ett överskott för varje underskott och ett underskott för varje överskott. Det gäller för enskilda människor, företag och andra institutioner, och det gäller även aggregerat, när man betraktar samhällsekonomin som en helhet.
Om man aggregerar så finner man att samhällsekonomin består av tre sektorer: a) den inhemska offentliga sektorn, som domineras av staten, centralregeringen, men som även består av regionala och lokala organ, b) privat sektor, det vill säga hushåll, företag (både finansiella och icke-finansiella) och ideella organisationer, och c) utlandssektorn, världen utanför det egna landet.
Om utlandssektorn uppvisar ett överskott i förhållande till ett land, det vill säga landet i fråga betalar mer till utlandet än vad utlandet betalar tillbaka, då har landet (som det brukar uttryckas) ett underskott i bytesbalansen. Om motsatsvis utlandssektorn uppvisar ett underskott i förhållande till ett land, det vill säga landet i fråga betalar mindre till utlandet än vad utlandet betalar tillbaka, då har landet ett överskott i bytesbalansen.
Om man betraktar hela världen samlat så måste det för varje Sverige – som har överskott i bytesbalansen – finnas ett Storbritannien – som har ett bytesbalansunderskott. För varje överskott måste det finnas ett underskott, och tvärtom.
Eftersom det är på det sättet så måste summan av överskott och underskott i de tre sektorerna i ett visst land alltid bli noll. Steven Hail visade upp ett diagram över sektorsbalansen i ett genomsnitt av industriländer. I diagrammet är symmetrin både tydlig och vacker, menade Steven Hail. Det ser ut som träd som speglar sig i vattnet. Staplarna under nollstrecket är lika stora som staplarna över nollstrecket.
Att varje överskott kräver att det finns ett underskott är särskilt värt att påpeka i Sverige, menade Steven Hail, ett land som fram tills relativt nyligen hade ett finanspolitiskt ramverk som påbjöd att offentlig sektor skulle gå med överskott över tiden. Att ställa upp ett sådant mål visar att man inte förstår hur en penningekonomi fungerar, ansåg han.
2.8 Överskott i offentlig sektor gör privat sektor skuldsatt och sårbar
I det diagram över den genomsnittliga sektorsbalansen i industriländerna som Steven Hail visade upp kunde man se att offentlig sektor oftast hade uppvisat underskott. Dessa underskott har tillåtit privat sektor att uppvisa ett överskott. De offentliga underskotten, hävdade Steven Hail, har varit nödvändiga för att privat sektor inte ska bli alltför skuldsatt, något som har visat sig ofta leda till finanskriser.
I diagrammet syntes också den privata sektorns sårbarhet tydligt. Omedelbart före den globala finanskrisen 2008 var överskotten i privat sektor i industriländerna som närmast noll. I ett annat diagram som Steven Hail visade, över sektorsbalansen i Sverige över tiden, syntes samma sak. När offentlig sektor gick med överskott i slutet av 1980-talet gick privat sektor med underskott. Detta ledde till en djup och för Sverige ödesdiger finanskris. En kris som alltså inte orsakades av slösaktighet i offentlig sektor (som ofta påståtts), se avsnitt 5. 6. De små överskotten i privat sektor motsvarades i diagrammen av små underskott eller till och med – i Sveriges fall i slutet av 80-talet – överskott i offentlig sektor.
Inte förvånande att kriser uppstod, förklarade Steven Hail. Man kan inte spara kronor, dollar eller pund som inte finns. De måste skapas av offentlig sektor innan privat sektor kan spara dem. Det är statens underskott som skapar privata överskott. Om privat sektor går med alltför små överskott, eller till och med underskott, då blir den snart farligt högt skuldsatt. De alltför små offentliga underskott som ledde fram till både 90-talskrisen och finanskrisen 2008 förbyttes också snart i stora underskott, när ekonomin kraschade, skatteintäkterna dök och kostnaderna för offentliga understöd steg kraftigt.
Sådana offentliga underskott måste ses som dåliga, menade Steven Hail, medan offentliga underskott som låter privat sektor spara i tillräcklig omfattning måste ses som goda.
Om jag är staten, fullföljde Steven Hail sitt resonemang, och först sätter in en miljon kronor på privata bankkonton, och sedan beskattar tillbaka 900 000 kronor från dessa bankkonton, vad har hänt då med de andra 100 000 kronorna? Jo, de finns förstås kvar på någons bankkonto. Och om jag (staten) sedan ger ut statspapper värda 100 000 kronor som jag säljer i utbyte mot de kvarvarande 100 000 kronorna? Ja, i så fall ser jag till att det sker ett byte av tillgångar. Någon har ett statspapper värt 100 000 kronor i stället för 100 000 kronor på ett konto.
Jag (staten) tar inte något sparande från den privata sektorn som därför inte längre är tillgängligt för den privata sektorn när jag ger ut statspapper. Utgivningen av dem handlar inte om att jag (staten) ska kunna finansiera något. Att staten lånar pengar när den ger ut statsobligationer är en av de utbredda myterna och missförstånden om hur penningsystemet fungerar. Steven Hail återkom senare till statspapperen och deras funktion (se avsnitt 4.1).
2.9 Tack vare utlandets underskott har Sverige klarat sig igenom offentlig sektors överskott
Hur har då Sverige kunnat klara sig så relativt väl, trots ett finanspolitiskt ramverk som har krävt överskott i offentlig sektor, vilket alltså tenderar att driva fram underskott i privat sektor? Svaret finns i sektorsbalansen, menade Steven Hail. Sverige som nation har valt att inte konsumera det som har producerats här utan i stället sälja det utomlands, till exempel bredvid flygplatsen i hans hemstad Adelaide, på IKEA. Utlandssektorn, resten av världen, har alltså gått med underskott, betalat mer till Sverige än vad Sverige har betalat till den. Därmed har den svenska inhemska privata sektorn kunnat undgå att bli mer skuldsatt än den blivit.
Steven Hail lyfte sedan fram något annat som tyvärr utmärker den svenska ekonomin numera: den höga arbetslösheten. Varför tolererar ni den? frågade han. Och det finns inga finansiella hinder mot att återinföra den fulla sysselsättningen, eftersom svenska staten inte kan få slut på kronor. Sverige skulle kunna avskaffa arbetslösheten i ett slag.
Sverige brukade ju ha full sysselsättning, framhöll Steven Hail. Detsamma gällde för övrigt Australien, där arbetslösheten endast vid ett tillfälle under åren 1945–1975 steg till två procent. Det var 1962 och det sågs som en nationell kris. Men det fördes en helt annan ekonomisk politik då, både i Australien och i Sverige
3. INFLATIONEN DÅ, HUR SKA VI HANTERA DEN?
3.1 Inflationen står i fokus inom modern penningteori
Under dagens andra pass tog Steven Hail upp inflationen och hur den ska hanteras. En falsk anklagelse som ofta riktas mot MMT, sade han, är att man inom MMT påstår att staten kan trycka pengar oavbrutet utan att behöva bry sig om inflation, att staten kan spendera hur mycket den vill utan att några konsekvenser uppstår.
Steven Hail spelade upp ett klipp ur filmen Finding the Money, där Scott Fullwiler, anhängare av MMT och tidigare professor i nationalekonomi vid universitetet i Kansas City, avfärdar de påståendena som galna och totalt avvikande från vad som faktiskt görs gällande inom MMT. Inflationen är den verkliga begränsningen för den ekonomiska politiken, säger Fullwiler i klippet, och det erkänner de som är anhängare av MMT. De verkliga begränsningarna för statens utgifter är de resurser som finns tillgängliga: människor, mark, vatten, jordbruk, fabriker, infrastruktur och transporter, teknik, sjukvård.
Statens utgifter måste planeras i förväg, menar Fullwiler i klippet. Innan man röstar om att lägga två miljarder dollar på något så måste frågan ställas vilka reala resurser som krävs med anledning av den utgiften. Var ska man exempelvis få tag i entreprenörer, arkitekter, ingenjörer, stål, betong och maskiner till ett infrastrukturprojekt som kostar så mycket?
Fullwiler framhåller också i klippet att man måste analysera vilket läge ekonomin befinner sig i innan man beslutar om statliga utgifter. Om det råder lågkonjunktur, många är arbetslösa och fabriker står stilla, då kan staten spendera mycket innan det uppstår inflation. Om det däremot råder högkonjunktur och ekonomin redan befinner sig nära fullt kapacitetsutnyttjande, då behöver staten vara mycket mer försiktig med hur mycket och på vad den spenderar.
MMT:s ståndpunkt är att det bästa försvaret mot inflation är ett bra anfallsspel, säger Fullwiler i klippet. Att avvärja inflationshotet redan på förhand, genom god planering.
3.2 Idag bekämpas inflationen genom att centralbanken skapar arbetslöshet
Steven Hail redogjorde sedan kort för den rådande ordningen – i Sverige och i resten av västvärlden – när det gäller att hantera inflationen, dvs. att säkerställa prisstabilitet. Detta ses, sedan ungefär 35 år tillbaka, som en uppgift för penningpolitiken och centralbanken. Folkvalda politiker kan inte anförtros den uppgiften eftersom de (sägs det) inte kan motstå frestelsen att låta statens utgifter bli för stora för att prisstabiliteten ska kunna bibehållas.
Om inflationen ligger över centralbankens mål, eller förväntas göra det, betyder det i den rådande ekonomisk-politiska ordningen att arbetslösheten är för låg. Arbetarna är inte tillräckligt rädda för att förlora jobbet och begär alltför stora löneökningar. Centralbanken behöver i ett sådant läge, enligt den rådande modellen för inflationsbekämpning, göra fler människor arbetslösa.
Detta hade Steven Hail, berättade han, själv hört välkända ekonomer säga, ibland när han själv var samma rum. Steven Hail gjorde sig vid de tillfällena impopulär genom att fråga den som uttalade sig för en höjning av arbetslösheten om denne var beredd att anmäla sig frivilligt. Vill du bli en av de arbetslösa? Frågan brukade inte besvaras jakande.
Styrräntan är hursomhelst, fortsatte Steven Hail, den mekanism som centralbanken använder för att öka arbetslösheten. Om centralbanken förväntar sig att inflationen ska ligga en procentenhet över det mål som centralbanken har satt för inflationen, så kommer den att höja styrräntan med mer än en procentenhet. Då stiger den reala räntan, dvs. räntan minus inflationen. Detta antas pressa ned efterfrågan. Tillräckligt många människor blir då arbetslösa, eller åtminstone skapas det förväntningar om att tillräckligt många kommer att bli det. Därigenom dämpas prisökningarna. En ökning av arbetslösheten är priset man betalar för att försvara eller återställa prisstabiliteten. Man offrar en del av sysselsättningen för att få ned inflationen, om den är för hög.
Enligt det rådande synsättet kan staten, genom att låta statsbudgeten gå med underskott, göra ont värre. Om underskotten är ”olämpligt stora” (med Steven Hails ironiska citationstecken), då måste centralbanken höja styrräntan ännu mer för att hindra underskottsdrivna offentliga utgifterna från att driva upp inflationen och göra den ännu svårare att kontrollera i framtiden. En högre styrränta betyder att företagen investerar mindre. Statens underskott leder alltså, till följd av de räntehöjningar som de tvingar fram, till att privata och mer produktiva investeringar trängs undan, föreställer sig den gängse nationalekonomin.
3.3 Räntehöjningarnas effekter är oklara – och i vart fall fördröjda
Det första man då behöver klart för sig, betonade Steven Hail, är att räntehöjningar från centralbankens sida inte nödvändigtvis bromsar ekonomin. Ibland kan motsatsen vara fallet, dvs. att räntehöjningar driver på ekonomin. En av grundarna av modern penningteori, Warren Mosler, pekade för några år sedan på att detta var fallet i USA på grund av dess stora statsskuld och det faktum att amerikanska bolåneräntor oftast är bundna. När den amerikanska centralbanken höjde räntan så ledde det till ökade räntebetalningar till innehavarna av statsobligationer, utan att bolånetagarna behövde betala högre ränta på sina lån. Sammantaget ledde detta till ökad efterfrågan i samhällsekonomin, inte minskad.
I länder med lägre statsskuld än USA, och där en större andel av bolånen löper med rörlig ränta, kan den effekt som Mosler pekade på vara mindre. Men inte heller det är säkert. Räntehöjningar innebär att det sker en inkomstöverföring från låntagare till sparare. Om man har ett bolån med rörlig ränta och styrräntan går upp och bankerna höjer sina bolåneräntor, då får man förstås lägre disponibel inkomst och vill därför spendera mindre. Men de som är äldre och har betalat tillbaka sina lån, de får mer inkomst till följd av en räntehöjning, inte mindre.
Räntehöjningar kan också orsaka finanskriser, framhöll Steven Hail. Om räntan höjs mycket i ett läge då skuldsättningen i privat sektor är hög, då kan inställda betalningar av räntor och amorteringar leda till en kollaps i värdet av bankernas fordringar på låntagare och i förlängningen också till en kollaps i andra tillgångars värden. Man har då vad den amerikanske ekonomen Hyman Minsky kallade ett bräckligt finansiellt system.
En högre ränta kan få valutan att stiga i värde i förhållande till andra valutor. Importen blir då billigare, vilket verkar dämpande på inflationen. Det finns dock inte någon garanti för att en sådan effekt uppstår. Den välkände nyklassiske nationalekonomen Kenneth Rogoff och en kollega till honom, Richard A. Meese, publicerade en forskningsartikel 1983, i vilken de hävdade att man inte kan använda förändringar över tiden av räntan för att förutsäga förändringar i växelkurser i förväg. Rogoffs och Meeses tes har aldrig blivit motbevisad. Om man alltså under de senaste årtiondena har velat förutsäga hur kronans växelkurs förändras i förhållande till den amerikanska dollarn om den svenska räntan höjs, så har man i genomsnitt träffat mer rätt om man bara gissat att växelkursen inte skulle förändras alls än om man gissat att kronan skulle stärkas till följd av en högre svensk ränta.
Räntehöjningar kan också leda till ökad inflation till följd av högre kreditkostnader. Stigande räntor innebär att företagens kostnader för lånefinansiering ökar. Eftersom företagen ofta sätter sina priser genom att lägga på en marginal, ett påslag, på sina kostnader (se avsnitt 3.7) så riskerar ökade kostnader för krediter att leda till högre priser mera allmänt i samhällsekonomin.
Man behöver också ha klart för sig, fortsatte Steven Hail, att räntehöjningar verkar med fördröjning. Det tar lång tid innan räntehöjningar får full effekt på de beslut som fattas i privat sektor av hushåll och företag.
Vilken effekten blir av räntehöjningar från centralbankens sida beror på de särskilda omständigheter som föreligger, i ett visst land och vid en viss tidpunkt. Föreställningen om att centralbankens ränteverktyg fungerar som gaspedalen eller bromsen i en bil, och att man skickligt kan använda det verktyget för att styra hur snabbt bilen rör sig (dvs. hur hög inflationen ska vara), den föreställningen är helt enkelt felaktig, sammanfattade Steven Hail.
3.4 Förståelsen för inflationen som fenomen har ökat, om än från en låg nivå
Visst, inflationen har tidvis varit låg under den tid, från början av 1990-talet och framåt, då vi haft oberoende centralbanker. Den låga inflationen har dock haft andra orsaker än de oberoende centralbankernas penningpolitik. Indien och Kina trädde in i världsekonomin, och med dem ungefär två miljarder lågavlönade arbetare. Fackföreningarna var svagare än tidigare — vilket inte var något bra, var Steven Hail noga med att poängtera. Anställningsskyddet urholkades i många länder. Arbetslösheten var hög på många håll, Olja och el var billiga. Under sådana omständigheter var det faktiskt svårt för ett industriland att inte uppvisa låg inflation.
Ändå talade personer som den förre amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke i början av 2000-talet om den stora moderationen, den stora måttfullheten. Inflationen var låg överallt. Bernanke, och andra med honom, var övertygade om att detta berodde på centralbankstjänstemännens visdom. Men bara några år senare, under den stora finanskrisen 2008, rasade allt samman. Och den krisen var till stor del resultatet av avregleringen av finanssektorn, som Bernanke och andra hade förordat och välkomnat.
Steven Hail har, berättade han, bett centralbanksekonomer runt om i världen om empiriska bevis för att styrräntan är ett effektivt verktyg för att hantera inflationen över tiden. De flesta har bara nonchalerat honom och låtit bli att svara. En av dem, från den amerikanska centralbanken, försökte svara. Det han gjorde var dock att skicka en matematisk artikel som byggde på antagandet att styrräntan är ett effektivt verktyg för att hantera inflationen över tiden. Det som skulle bevisas med analysen användes alltså som en utgångspunkt för den.
Debatten har förändrats under senare år, tyckte Steven Hail. Till och med den amerikanska centralbanken och investmentbanken Goldman Sachs erkände efter pandemin och den ryska invasionen av Ukraina att de i särklass viktigaste drivkrafterna bakom inflationen var störningar i leveranskedjor och prisökningar i primärsektorn (särskilt på olja och livsmedel).
Tack vare bättre statistiska verktyg är vi i dag också mycket bättre rustade att identifiera kopplingar inom ekonomin, flaskhalsar för produktion och distribution, och strategiskt viktiga priser som sannolikt kommer att förändras om det uppstår någon typ av störning på ekonomins utbudssida.
3.5 Centralbankerna är inte lämpade att hantera inflationen
Steven Hail sade efter detta sin mening rakt ut: centralbankerna är inte lämpade att hantera inflationen. Om ett land verkligen vill ha en centralbank som självständigt sätter räntorna, så visst, den rätten ville inte Steven Hail ta ifrån någon. Men detta är djupt odemokratiskt, tillfogade han. En centralbank som föreställer sig att den styr ekonomin genom att höja och sänka räntan, fortsatte han, det liknar ett barn som sitter i bilbarnstolen med en leksaksratt och tror att det kör bilen. Det kan se ut som att barnet styr, om barnet svänger ratten åt samma håll som bilen kör. Det kan också se ut som att centralbanken styr ekonomin, om inflationen rör sig åt det håll som centralbanken vill när den höjer eller sänker räntan.
Inflationen rör sig dock upp och ner av helt andra orsaker än centralbankens penningpolitik.
Centralbankens oförmåga att påverka inflationen visas också, ansåg Steven Hail, av deras försök att höja inflationen under 2010-talet. Efter den globala finanskrisen lyckades centralbankerna inte få upp inflationen i nivå med de mål de hade satt, oftast två procent. Det var trots att de försökte med allt de över huvud taget kunde: sänkte räntorna till noll eller till och med under noll, det vill säga använde negativa styrräntor, gjorde storskaliga köp av statsobligationer och andra värdepapper. Det vi lärde oss mellan 2010 och 2020 var alltså att centralbankerna inte på egen hand kan skapa inflation.
I stället för att ständigt höja och sänka räntan i ett fåfängt försök att hantera inflationen borde centralbanken hålla räntan på en låg och stabil nivå, ansåg Steven Hail. Det skulle ge hushåll och företag en stadig grundval för de beslut som de behöver fatta om sin ekonomi. En låg och stabil ränta är inte heller något okänt fenomen historiskt. Mellan 1750 och 1850 ändrade den brittiska centralbanken Bank of England inte styrräntan en enda gång, och det hindrade inte Storbritannien från att under det tidevarvet vara den dominerande stormakten i världen. Warren Mosler förordar nollränta, men Steven Hail ansåg att det viktiga är att räntan är låg och stabil, utan att nödvändigtvis vara noll.
Den mest sannolika vägen till nollränta skulle nog, resonerade Steven Hail, vara att man i en finanskris sänkte räntan till noll och att de ledande befattningshavarna – finansministern, statsministern, riksbankschefen – sedan bestämde sig för att låta den ligga kvar där. Steven Hail menade att vi snart kommer att röra oss mot en nollränta under alla förhållanden, eftersom världen befinner sig i mångfaldig kris, en polykris. Nollräntan kommer, om än av helt fel anledningar.
3.6 Inflation uppstår till följd av störningar i primärsektorn
Vad är det då som avgör om inflationen blir hög eller låg? Steven Hail menade att det sällan, åtminstone i fredstid, har varit efterfrågan som drivit fram inflationen. Man skulle kunna hävda att efterfrågan drev fram inflation i det sena 1980-talets Sverige. Då drevs dock efterfrågan på av privat pengaskapande, en kreditbubbla efter avregleringen av finansmarknaden, och inte av offentliga utgifter. Statsbudgeten gick – som nämns i avsnitt 2.8 – med överskott under de åren.
Steven Hail stack ut hakan och sade att han inte trodde att offentliga utgifter någonsin, i vart fall inte i fredstid, har skapat inflation i Sverige i någon betydande omfattning. Under pandemin lämnade svenska staten till exempel det minsta pandemistödet men den svenska inflationen var ändå bland de högsta. Det är alltså uppenbart att det inte finns något enkelt samband mellan storleken på offentliga utgifter och inflationen.
Allt som oftast, menade Steven Hail, frammanas inflationen i stället av störningar av utbudet i primärsektorn, det vill säga den del av ekonomin som är direkt beroende av naturresurser och de internationella råvarumarknaderna (som jordbruk, energi, skogsbruk och gruvdrift). Detta trots att primärsektorn endast utgör omkring 10 procent av en modern ekonomi.
Exempel på inflationstoppar som drivits fram av utbudsstörningar i primärsektorn är oljeprisstegringarna 1974 och 1979–80, den mindre energiprisstegringen i slutet av 1980-talet, samt oljeprisets branta uppgång strax före finanskrisen 2008. Den senare episoden föranledde räntehöjningar av centralbankerna, vilket i sin tur ledde till en finanskris eftersom det finansiella systemet var bräckligt till följd av stor skuldsättning i privat sektor.
Ett annat exempel är 2020-talets stegrade energipriser och den inflation som uppstått i kölvattnet av dem. Under pandemin bestod utbudsstörningen av att leveranskedjor kärvade eller helt stannade av. Nästa utbudschock kommer, spådde Steven Hail, på ett eller annat sätt att vara knuten till klimatförändringarna.
Från primärsektorn rör sig prishöjningarna vidare till sekundärsektorn, som utgör ungefär 30 procent av hela samhällsekonomin. Det är den sektor där råvaror omvandlas till olika produkter (tillverkningsindustrin, byggsektorn, livsmedelsproduktionen). Slutligen når prishöjningarna tertiärsektorn, som utgör ungefär 60 procent av hela samhällsekonomin och består bland annat av offentliga och privata tjänster, gross- och detaljhandeln och besöksnäringen.
Under 1970-talet var fackföreningarna starka, och arbetarna kunde reagera med konfliktåtgärder och tvinga fram högre löner när priserna steg. Därför blev perioden med högre inflation så utdragen i spåren av oljeprisstegringarna. Däremot kan inte arbetare eller fackföreningar beskyllas för att ha drivit fram inflationen, underströk Steven Hail. Med diagram visade han hur löneökningarna tagit fart efter prisökningarna. De har alltså utgjort en reaktion på ökade priser snarare än en orsak till dem.
3.7 Om man vill förstå inflationen måste man förstå hur priser sätts
Hur ska man då tänka om man vill hitta fram till ett sätt att bemästra inflationen? frågade Steven Hail. En utgångspunkt är, svarade han, att ta hänsyn till all den kunskap som har samlats under de senaste hundra åren om hur företag faktiskt sätter priser. Märkligt nog är detta något som den gängse nationalekonomin försummar. Det var inte förrän på 1930-talet som ekonomer faktiskt fick idén tala med några av företagen om detta, ställa frågan direkt till dem. Man hade då talat om priser i minst 150 år, utan att ta detta till synes självklara steg.
Det man upptäckte när man ställde frågan till företagen om hur de sätter priser upptäckte man att den sedvanliga förklaringsmodellen, där priser sätts av utbud och efterfrågan, inte har så stort värde i sekundär- och tertiärsektorerna.
I sekundärsektorn och tertiärsektorn, det vill säga den allra största delen av ett utvecklat lands ekonomi, sätts priserna genom att företagen tar betalt för de kostnader de förväntar sig att behöva betala och sedan lägger på en marginal. Om ett företag möter hårdare konkurrens så blir den marginalen inte lika hög. Om man har högre uppstartskostnader, högre fasta kostnader eller högre finansieringskostnader så måste marginalen bli högre.
Generellt sett ändrar dock inte företagen sina priser vid varje förändring i efterfrågan, som den gängse nationalekonomins modeller föreställer sig det hela, underströk Steven Hail. Priserna sätts med utgångspunkt i kostnader och marginaler.
Ett undantag kunde Steven Hail tänka sig från denna regel, och det är priserna i primärsektorn, såsom priserna jordbruksprodukter, mineraler, olja och andra råvaror. Det traditionella diagrammet kurvor för utbud och efterfrågan ger där en någorlunda rimlig bild av verkligheten. På marknaderna i primärsektorn har den enskilde aktören endast ett ringa inflytande över priset och efterfrågan är ganska prisokänslig. Köparna betalar helt enkelt högre priser om det krävs. Störningar i utbudet av varor i primärsektorn tenderar därför att vara inflationsdrivande.
De mest systemviktiga priserna, de man behöver sätta siktet på om man vill bemästra inflationen, är därför priserna i primärsektorn, eller priser som ligger nära priserna i primärsektorn, ansåg Steven Hail. Isabella Weber, som har forskat om inflationen i den amerikanska ekonomin, fann att priserna inom bland annat olje- och gasutvinning, jordbruk, kemisk industri, bostadssektorn, vatten och el var de mest systemviktiga för inflationens utveckling i USA. De hade störst påverkan på priserna i andra branscher och på konsumentprisindex. Det är de priserna man ska fokusera på om man vill bygga upp motståndskraft på förhand mot inflationsdrivande utbudsstörningar. Steven Hail rekommenderade läsning av en forskningsartikel där Weber och några kollegor behandlar detta ämne.
En positiv nyhet som Steven Hail lyfte fram i det sammanhanget var att samhällsekonomin idag är mycket mindre beroende av olja och andra fossila bränslen än den var på 1970-talet. Och ju mer vi ställer om till förnybar energi, desto mer minskar det beroendet. Omställningen är alltså inte bara en miljömässig nödvändighet, utan också en välsignelse ur ett inflationsbekämpningsperspektiv.
Steven Hail rekommenderade också, när det gäller att förstå hur priser sätts, läsning av vad den postkeynesianske ekonomen Frederic S. Lee skrivit om pristeori.
3.8 Alla grenar av den ekonomiska politiken måste användas om inflationen ska bemästras, men särskilt finanspolitiken
Vem är det då som ska fokusera på de systemviktiga priserna för att bemästra inflationen, och vad ska denne någon göra? Centralbankerna är ju inte lämpade för uppgiften, det hade Steven Hail redan konstaterat (se avsnitt 3.6).
Svaret – menade Steven Hail – är att staten behöver ta ansvar för inflationen, och i det arbetet använda alla grenar av den ekonomiska politiken. Centralbanken är en del av staten, och kan vara en spelare i laget, men den kan inte bekämpa inflationen själv.
Staten kan, för att hantera inflationen, verka för att samhället frigör sig från beroendet av fossila bränslen. Och om det finns råvaror som man inser att man kommer att vara beroende av, då kan staten se till att man kan få de råvarorna från olika håll, så att man inte gör sig beroende av en enda leveranskedja. I den mån det är möjligt bör staten också verka för att ett land gör sig självförsörjande. Staten kan också se till att det skapas buffertar och lager av strategiska råvaror. I Storbritannien, berättade Steven Hail, pågår just nu en diskussion om huruvida man ska inrätta en enorm lagringsanläggning för naturgas, en råvara som den brittiska ekonomin inte kan klara sig utan.
Hanteringen av inflationen behöver byggas in i statsbudgeten, slog Steven Hail fast, det vill säga i finanspolitiken, den del av den ekonomiska politiken som handlar om statens intäkter och utgifter. Redan i dag sitter en massa ekonomer på finansdepartementen runtom i världen och räknar på vilken budgetbalansen för staten blir om olika politiska beslut fattas. Ekonomerna på finansdepartementen borde i stället – eller därutöver – beräkna och prognostisera vilken effekten blir på inflationen av olika politiska beslut som övervägs. Steven Hail nämnde som exempel arbete som utförts av den brittiska ekonomen Patricia Pino och som tar sikte på hur offentliga investeringar kan tänkas påverka inflationen.
När det gäller innehållet i en statsbudget som tas fram med inflationen i siktet så är just investeringar i olika strategiska förmågor av stor vikt. Staten bör se till att produktionskapaciteten ökar i strategiska branscher, att flaskhalsar byggs bort och att sårbarheten för utbudsstörningar minskar. I det arbetet ingår satsningar på utbildning i de strategiska branscher man vill främja. Utan yrkeskunniga arbetare kommer man exempelvis inte att kunna sjösätta något stort offentligt program för bostadsbyggande, konstaterade Steven Hail.
Ett annat exempel som Steven Hail berörde var jordbruk och livsmedelsproduktion. Staten borde genom strategiska investeringar se till att livsmedelsförsörjningen är så diversifierad och så lokal som möjligt. Därutöver bör den inrätta buffertlager av viktiga livsmedel. Olika länder har förstås olika förutsättningar att göra detta. Sverige har goda förutsättningar, menade Steven Hail. Australien, som är mer utsatt för klimatförändringar, har det svårare. De största problemen står dock de fattiga länderna i Afrika inför. Sannolikt blir det världens fattigaste människor som kommer att drabbas av svältkatastrofer drivna av klimatförändringar långt före oss i de rika och utvecklade länderna.
Staten och resten av den offentliga sektorn utövar också ett enormt direkt inflytande över priserna i egenskap av köpare. Ofta är det offentlig sektor som är prissättare på olika marknader. Därutöver är det vanligt att staten reglerar prissättningen i sektorer där det finns naturliga monopol. Staten kan använda det inflytande som dessa roller ger de för att hantera inflationen.
3.9 En jobbgaranti kan – bland mycket annat – dämpa efterfrågan i en högkonjunktur
En annan väldigt viktig åtgärd som staten kan vidta för att hantera inflationen, menade Steven Hail, är att inrätta en statlig jobbgaranti. Det är ett system där staten erbjuder ett heltidsarbete till skälig lön till alla som vill ha ett. Genom en sådan garanti skulle man sätta ett golv för lönerna. Sverige har ingen minimilön, framhöll Steven Hail, och någon sådan behövs nog inte heller, åtminstone inte om man inför en jobbgaranti. Även de arbetslösa, som saknar en minimilön i dag, om man bortser från a-kassan, skulle få en minimilön av jobbgarantin.
En jobbgaranti innebär att alla alltid har ett jobb att gå till, om de skulle förlora sin anställning av något skäl. Inom jobbgarantin skulle de då, i stället för att gå arbetslösa, arbeta med att stödja den ideella sektorn eller förbättra närmiljön, eller något annat. Någon brist på idéer om vilket arbete som skulle kunna uträtta inom jobbgarantin finns inte, menade Steven Hail.
En finess med jobbgarantin, poängterade Steven Hail, är att den skulle vara kontracyklisk, det vill säga konjunkturstabiliserande. I en lågkonjunktur, då ekonomin behöver mer efterfrågan, bidrar den med mer offentliga utgifter i form av löner till dem som arbetar inom jobbgarantin. I en lågkonjunktur, då ekonomin behöver mindre efterfrågan, bidrar den i stället med minskade offentliga utgifter, eftersom fler då har ordinarie arbeten och färre behöver söka sig till jobbgarantin för att få en lön den 25:e. Genom den minskade efterfrågan i en högkonjunktur som jobbgarantin för med sig bidrar den också till ett minskat inflationstryck.
3.10 Att bekämpa inflationen kräver en full och mångsidig verktygslåda
Staten kan därutöver, fortsatte Steven Hail, använda sig av regleringen av bankerna och den övriga finansiella sektorn för att bekämpa inflationen. Ett ganska radikalt förslag som har förts fram av den ovan nämnde Warren Mosler är att inte bevilja några lån med finansiella tillgångar (aktier, obligationer och andra värdepapper) som säkerhet för lånet. Staten skulle också genom kreditreglering kunna styra långivning mot sådana sektorer i ekonomin där man vill se investeringar. En sådan politik var allmänt accepterad i slutet av 1940-talet i Australien.
Det skulle förstås, tillstod Steven Hail, vara både komplicerat och rörigt att hantera inflationen i en samhällsekonomi som präglas av jämlikhet och full sysselsättning. Man skulle behöva använda många olika verktyg, inte bara ett. Men det finns en rad sätt att göra det som inte innebär att man höjer priset på pengar (räntan) kraftigt och därigenom tvingar människor ut i ofrivillig arbetslöshet. I slutändan handlar det om politik. Man måste rösta fram politiker till makten som förstår hur inflationen kan och bör bemästras.
Hur är det då med växelkursen? undrade Steven Hail sedan. Om Sverige skulle öka statsutgifterna till följd av ett ambitiöst program för offentliga investeringar, så kan man tänka sig att den svenska kronan skulle försvagas i förhållande till andra valutor. Man kan också tänka sig att en försvagning av kronans värde skulle göra importen dyrare och därmed bidra till högre inflation. Om det blir fallet skulle en den politiker som beslutade om investeringsprogrammet kunna bli impopulär och bortröstad i nästa val.
Om man tittar på statistiken behöver man inte vara alltför orolig, lugnade Steven Hail. Den historiska utvecklingen av inflationen och kronans växelkurs ger vid handen att ett tioprocentigt fall i kronkursen under loppet av ett par år kan öka inflationen med ungefär en procentenhet, eller möjligen något mer. Inte ens ett så stort fall i kronans värde leder till någon större ökning av inflationen, med andra ord. I diagrammen kan man endast se en stor kronförsvagning som har varit förknippad med en stor inflationsökning, och det var under det tidiga 2020-talet, under pandemin och i samband med Rysslands invasion av Ukraina. Denna effekt var inte stor, och kom sig troligen av att aktörerna inom valutahandeln sökte sig till den amerikanska dollarn i orostider, och bort från kronan, som är en liten valuta.
3.11 Finanspolitiken bör styras av regler – rätt slags regler
Staten bör alltså ta stor hänsyn till prisstabiliteten när den bedriver finanspolitik, men vilka principer bör vägleda den politiken?
Steven Hail menade att det inte är någon bra idé att införa den typ av regler för finanspolitiken som finns i det svenska finanspolitiska ramverket, det vill säga regler för statens budgetsaldo (överskottsmålet, som nu har ersatts av ett balansmål) och för statsskulden (det så kallade skuldankaret, som sätter en gräns för statsskuldens storlek i förhållande till bruttonationalprodukten, BNP).
Det betyder inte, betonade Steven Hail, att det inte bör finnas regler för finanspolitiken. De reglerna bör dock vara rätt utformade, och de bör ha ett laserfokus på risken för inflation. I statsbudgeten bör regeringen diskutera risken för inflation och förklara varför dess planer för det kommande året och de kommande fem åren inte bedöms bidra till ökad inflation (se avsnitt 3.8).
Från statens sida måste man acceptera att privat sektor vill gå med överskott, det vill säga nettospara. Vidare måste staten acceptera att man inte kan styra över relationen med omvärlden. Visst, man kan föra en politik för att gynna export och missgynna import, men resten av världen har också ett finger med i spelet. Staten kan inte själv råda över bytesbalansen. Och om man har kommit så långt så måste staten acceptera att den i många fall kommer att gå med underskott. Underskottet blir ett utfall, men det bör inte vara ett mål. De finanspolitiska reglerna bör inte, som de nuvarande svenska, inriktas på finansiella mått. Målet bör i stället vara hållbar välfärd och icke inflationsdrivande full sysselsättning.
Ur ett strategiskt politiskt perspektiv, menade Steven Hail, måste man stabilisera det nuvarande systemet innan man kan fundera på vad som ska komma härnäst. Man måste ge människor ekonomisk trygghet innan man kan föra en diskussion om ändrad livsstil. En jobbgaranti är ett utmärkt verktyg för att åstadkomma detta. Det är en åtgärd som både skapar ekonomisk trygghet här och nu, och leder vidare mot en mer genomgripande samhällsförändring. Man skulle inom ramen för jobbgarantin kunna förkorta arbetstiden i stället för att höja reallönerna, för att uppmuntra till förkortad arbetstid i stället för ökad konsumtion mera allmänt i samhället.
Vi behöver under alla förhållanden inte förlita oss på offentliga åtstramningar, ofrivillig arbetslöshet, otrygga anställningar och ojämlikhet för att hantera inflationen, sammanfattade Steven Hail.
STATSPAPPEREN, VAD SKA VI HA DEM TILL?
4.1 Staten lånar inte pengar när den ger ut statspapper
Steven Hail ägnade dagens tredje pass åt statsobligationerna och andra statspapper, bonds med det engelska uttrycket. De finansiella instrument som utgör den så kallade statsskuldens beståndsdelar.
Begreppet statspapper används i denna rapport som ett samlingsnamn på alla statens skuldförbindelser. Statsobligationerna är i den svenska institutionella miljön ett särskilt slags statspapper.
Steven Hail inledde passet med att avslöja en hemlighet om statspapperen: det finns inte längre något skäl för staten att ge ut dem. En gång i tiden fanns det sådana skäl, men inte nu längre. Han skulle senare förklara vad han menade.
Steven Hail fortsatte sedan med att konstatera att staten inte kan sägas låna pengar när den ger ut statspapper.
Staten skapar kronor (i svenska statens fall) genom att betala och därmed öka saldona på kontona i penningsystemet, hos centralbanken och de privata bankerna. När staten, efter det att den har försett bankerna med reserver, auktionerar ut statspapper, då låter staten bankerna byta en tillgång – reserverna – mot en annan – statspapper. Staten erbjuder högre ränta på statspapperen än på reserverna, vilket förmår bankerna att byta sina reserver mot statspapper. Det är ett byte av äpplen mot något som liknar äpplen, menade Steven Hail.
Svaret på den fråga som Jared Bernstein hade så svårt att svara på i filmen Finding the Money (se avsnitt 2.1) är alltså att staten inte alls lånar av de pengar som den själv ger ut. Att Bernstein hade så svårt att komma på ett skäl till att staten skulle behöva göra det var alltså inte så märkligt egentligen.
Själva penningskapandet, utgivningen av reserver, kan däremot, till skillnad från utgivningen av statspapper, ses som ett lån, resonerade Steven Hail. Staten lämnar då ifrån sig något – valutan, i svenska statens fall kronor – som i framtiden kan användas för att betala en skuld till staten. Efter det att staten har gjort en betalning finns det mer digitala kronor, reserver, på bankernas konton hos centralbanken. De kronor som har skapats är en skuldpost för staten.
Utgivningen av statspapper handlar alltså inte om att finansiera statens utgifter. De utgifterna är redan betalda när statspapperen ges ut. Genom statens betalningar har aktörer i privat sektor kommit i besittning av enheter av statens pengar (kronor i Sverige). Dessa enheter av statens pengar kan privat sektor använda för att betala för statspapper.
I sällsynta fall erkänner till och med de som arbetar med att förvalta statsskulden att utgivningen av statspapper inte sker för att finansiera statens utgifter. En man som var chef för den myndighet som ansvarar för förvaltningen av den australiensiska statsskulden skrev en gång i en Power Point-presentation som lades ut på myndighetens hemsida att utgivningen av statspapper inte sker för att finansiera den australiensiska statens utgifter.
Steven Hail visade power point-bilden vid ett offentligt föredrag 2013 som filmades, lades ut på YouTube och fick ganska många visningar. Då försvann plötsligt presentationen – av någon anledning – från myndighetens hemsida.
Steven Hail spelade också upp en film där Obligationsmarschen spelas. Det är en svensk sång från beredskapsåren under kriget som uppmanade allmänheten att spara i statsobligationer. I sångens text, skriven av Alf Henriksson, sägs att obligationsköparna ska ”skramla till många miljoner” så att svenska staten kan ”gjuta kanoner” och ”ladda patroner”. Alf Henrikssons text återspeglar alltså, försiktigt uttryckt, inte de verkliga skälen till utgivning av statspapper, vilket Steven Hail pekade särskilt på.
4.2 Statspapper har ett nominellt värde, en ränta och en löptid
Statspapperen gavs tidigare ut i just pappersform. Steven Hail visade en bild av en australiensisk statsobligation från 1960-talet, en skuldförbindelse som förföll till betalning i november 1987. Till denna hörde, vilket framgick på bilden, ett antal kuponger, som gav rätt till betalningar av ränta under obligationens löptid. Innehavaren fick alltså ränta löpande, och behövde inte vänta till förfallodagen 1987 innan det skedde några utbetalningar från den australiensiska staten med anledning av obligationen. Statsobligationerna såg ut på motsvarande sätt i de flesta länder.
I dag ges statspapper ut digitalt. Några fysiska statspapper finns alltså inte, och inte heller några fysiska kuponger som ger rätt till räntebetalningar. I språkbruket kring statspapperen lever dock den äldre pappersformen kvar, påpekade Steven Hail, och därför talar man fortfarande om kupongränta för att beteckna utbetalningar av ränta som sker under ett statspappers löptid.
I grunden är statspapper ganska enkla till sin konstruktion. De är nominella värdepapper som har ett nominellt värde, ett belopp man som innehavare får när statspapperets löptid går ut, på förfallodagen. Den gamla australiensiska statsobligation som Steven Hail visade upp hade ett nominellt värde om 20 australiensiska dollar, som innehavaren alltså hade rätt till på förfallodagen i november 1987. Löptiden – det vill säga tiden mellan utgivningen av ett statspapper och förfallodagen – kan variera. Statspapper ges ofta ut på fem, tio eller 15 år, men det finns svenska statsobligationer som har getts ut på 50 år.
På det nominella beloppet löper ränta. Oftast ger statspapperet rätt till en kupongränta, som betalas ut halvårsvis under löptiden, berättade Steven Hail. Om man som innehavare behåller statspapperet ända till förfallodagen – håller det till förfall som det brukar heta – så får man förstås tillbaka det nominella värdet.
4.3 Om priset på ett statspapper går upp, då går avkastningen och räntan ned, och tvärtom
Även om räntan som ett statspapper ger är fast i den meningen att den finns angiven på statspapperet så kan priset på ett statspapper, och avkastningen på de medel som investerats vid köpet av det, variera från tid till annan. Man brukar säga att avkastningen (yield på engelska) sjunker om priset stiger, berättade Steven Hail. Priset på statspapperet stiger om man behöver betala mer för att köpa statspapperet i förhållande till de utbetalningar man får med anledning av innehavet av det. Avkastningen på de investerade medlen sjunker då, eftersom de utbetalningar man får med anledning av innehavet blir mindre i förhållande till vad man betalat för att köpa statspapperet.
Priserna och avkastningen på statspapper styrs av vad som händer med marknadsräntan under statspapperets löptid, förklarade Steven Hail. Om marknadsräntan, efter utgivningen av ett statspapper, skulle falla ned under den ränta som finns angiven på statspapperet, och som styr kupongutbetalningarna, då blir statspapperet mer attraktivt för investerarna på finansmarknaden. Priset på statspapperet stiger då, ofta upp över det nominella värdet. Om marknadsräntorna däremot stiger över den ränta som finns angiven på ett statspapper efter utgivningen av det, då blir statspapperet mindre attraktivt för investerarna, och priset på statspapperet faller.
Steven Hail visade med ett exempel i form av en brittisk statsobligation vad han menade. Obligationen hade getts ut 2007 med en ursprunglig löptid om 22,5 år. Nu i slutet av juni 2026 återstod 4,5 år av denna löptid fram till förfallodagen den 7 december 2030. Obligationen var förenad med en fast kupongränta om 4,75 procent, som utbetalas varje halvår. Obligationens pris angavs, vilket är det gängse i Storbritannien, för varje summa om 100 brittiska pund av det nominella värdet.
Vid den ursprungliga auktionen sålde brittiska staten obligationer för fyra miljarder pund i nominellt värde, och auktionspriset var 100 pund och 78 pence per 100 pund av det nominella värdet. Priset var alltså högre än det nominella värdet, eftersom investerarna på auktionsdagen var beredda att acceptera en något lägre avkastning än kupongräntan. Avkastningen (yield) sjönk därför under kupongräntan, till 4,69 procent.
Liksom i detta fall, berättade Steven Hail, ligger avkastningen ofta nära kupongräntan och priset nära det nominella värdet när ett statspapper ges ut. Ju längre tiden går, desto större skillnader kan dock uppstå. Han pekade på att priset på den aktuella obligationen nu, i början av juni 2026, hade stigit till 101 pund och 54 pence. Avkastningen har alltså sjunkit ytterligare längre ner under kupongräntan. Detta har förstås att göra med att de brittiska marknadsräntorna är lägre nu än de var 2007, vid den ursprungliga auktionen.
Något som däremot inte syns i vare sig pris eller avkastning, underströk Steven Hail, är hur stor den brittiska statsskulden är. Den är mycket större nu än den var 2007, ändå är räntan på brittiska statspapper lägre.
4.4 Statspapper i den egna valutan är något helt annat än statspapper i en utländsk valuta
Det finns mer komplicerade varianter av statspapper, berättade Steven Hail också. För ungefär 40 år sedan, när inflationen var hög, blev det till exempel populärt med indexlänkade obligationer, det vill säga statspapper där det nominella beloppet och räntan justerades i takt med inflationen. Men det vanligaste är, upprepade han, att de är tämligen okomplicerade, med ett nominellt värde, en löptid och en ränta.
Ett vanligt sätt att göra statspapper mer komplexa är att de ges ut i en utländsk valuta, vilket till exempel är fallet, påtalade Steven Hail, om ett annat land än USA ger ut statspapper som ger rätt till en betalning av ett nominellt belopp och ränta i amerikanska dollar. Detta är särskilt vanligt i utvecklingsländerna, som endast åtnjuter en lägre grad av valutasuveränitet (se avsnitt 2.6) och har svårt att hitta köpare till statspapper som ges ut i den egna valutan.
Köparen av – till exempel – ett argentinskt statspapper som är utgivet i dollar löper förstås en lägre växelkursrisk. Köparen får betalt i dollar och behöver inte bry sig om svängningar i värdet hos den argentinska peson. Däremot löper köparen en högre kreditrisk, eftersom argentinska staten inte ger ut den amerikanska dollarn och kanske inte kan få tag i de dollar man lovat att betala.
Steven Hail exemplifierade med vad som hände med grekiska statsobligationer under eurokrisen 2012. Många investerare på finansmarknaden trodde då att den grekiska staten skulle ställa in betalningarna på sina skulder, det vill säga att kreditrisken var hög. Två saker hände då. Priset på de grekiska statsobligationerna rasade, eftersom ingen vill köpa dem och alla vill sälja dem. Samtidigt steg avkastningen (yield) på de grekiska statsobligationerna eftersom ränteutbetalningarna som de gav rätt till blev större i förhållande till det belopp man behövde betala för dem.
Den som köper ett statspapper som är utgivet i en valuta som ges ut av den stat som säljer statspapperet behöver däremot aldrig oroa sig för att den utgivande staten inte kan betala det nominella värdet och räntan, det vill säga kreditrisken. Svenska staten kommer exempelvis aldrig att tvingas ställa in betalningarna på några åtaganden i kronor, den egna valutan.
Att en valutautgivande stat aldrig behöver ställa in sina betalningar i den egna valutan betyder dock inte att en sådan stat inte kan välja att ställa in betalningarna. Det har hänt ibland. Ryssland under Boris Jeltsin ställde till exempel 1998 in betalningarna på obligationer som var utgivna i rubel. Att detta händer är dock ovanligt och kan jämställas med att man själv väljer att inte betala sina räkningar även om man har pengar på bankkontot.
4.5 Det råder många missuppfattningar om statspapperen
Det råder många missuppfattningar, fortsatte Steven Hail, om vad statspapper är för något, hur de fungerar och hur räntorna på dem bestäms. Dessa missuppfattningar snedvrider i hög grad den politiska diskussionen, och drar den i riktning mot åtstramningspolitik och nedskärningar. Vi möts ständigt av påståenden om att regeringens budgetpolitik eller samhällsekonomins tillstånd orsakar problem på finansmarknaden, att finansmarknaden kommer att gå ut i strejk, att vi är beroende av investerarna på finansmarknaden — ibland utländska investerare — för att de ska låna ut pengar till oss, så att vi kan betala för de offentliga utgifterna.
Alla dessa påståenden är nonsens, slog Steven Hail fast. Under förutsättning att statspapperen har getts ut i en stats egen valuta finns det ingen anledning att ge ut dem alls. Man behöver inte låna av den valuta man själv ger ut. Minns hur förvirrad Jared Bernstein blev när han skulle förklara varför staten lånade av sina egna pengar (se avsnitt 2.1), påminde Steven Hail.
Under pandemin gick man också i praktiken över till en ordning där statspapper inte gavs ut, fortsatte Steven Hail. När staterna sålde statspapper under den perioden så köptes de som vanligt först av bankerna, på den så kallade förstahandsmarknaden. Därefter, på den så kallade andrahandsmarknaden, köpte dock staterna tillbaka statspapperen, genom sina respektive centralbanker, i Sverige Riksbanken. När man ser till balansen mellan privat och offentlig sektor efter återköpet var det i praktiken nästan som att statspapperen inte hade getts ut alls.
4.6 Statsskuldens storlek påverkar inte räntorna på statspapper
Hur ska man då försöka förklara varför räntorna på statspapper, det vill säga på statsskulden, rör sig som de gör? frågade Steven Hail sedan. Kan det ha något att göra med statsskuldens storlek?
De senaste åren, efter pandemin har räntorna på statspapper stigit, i Sverige, Storbritannien, Japan, USA och i andra utvecklade länder. Herregud, tänker folk, det måste ha något att göra med de stora budgetunderskotten och den stora statsskulden.
Men, invände Steven Hail, enorma statsskulder har byggts upp i nästan alla länder, med Sverige som ett undantag. Tyskland har mycket högre statsskuld än Sverige, Italien i sin tur mycket högre än Tyskland. I diagrammet som visar den svenska statslåneräntan, det vill säga räntan på svenska statspapper, ser kurvan dock likadan ut som i diagrammet som visar andra länders statslåneränta. Visserligen har den svenska statslåneräntan fallit trendmässigt under lång tid, och det kanske någon skulle hävda kan tillskrivas ansvarsfull svensk finanspolitik. Det argumentet håller dock inte, eftersom kurvan som visar andra länders statslåneränta ser ut på samma sätt.
Så statsskuldens storlek kan inte förklara varför statslåneräntan, räntan på statspapper, rör sig på ett visst sätt. Men vad är det som kan förklara det?
4.7 Skillnader i valutarisk och kreditrisk påverkar räntan på statspapper
Steven Hail fortsatte jakten på vad det är som styr räntan på statspapper genom att göra en jämförelse mellan den tyska och den italienska statslåneräntans utveckling. Italien och Tyskland hade före 1999 olika valutor, liren respektive marken. Den italienska statslåneräntan var högra än de tyska. Det återspeglade att investerarna såg den italienska liren som mer riskfylld än den tyska marken, med ett mindre stabilt värde. Skillnaden mellan kurvorna återspeglade med andra ord olika valutarisk hos liren respektive marken.
Sedan infördes den gemensamma valutan euron. Investerarna, utom Warren Mosler och andra som förstod sig på modern penningteori, trodde då att de italienska statspapperen var förenade med lika låg risk som de tyska. Steven Hail pekade i ett diagram där man kunde se att de tyska och italienska statslåneräntorna var lika höga från och med ungefär 1999, då euron infördes.
Problemet med euron, den gemensamma valutan, var dock att det inte fanns någon ovillkorlig garanti från Europeiska centralbanken att den skulle ge finansiellt stöd åt staterna i eurozonen, det vill säga i sista hand köpa upp deras statspapper. Därför uppkom plötsligt en kreditrisk, en risk för att de enskilda staterna inte skulle betala enligt sina skuldförbindelser, om de inte fick hjälp av den europeiska centralbanken. Kreditrisken var inte heller densamma för de olika länderna, utan kunde vara högre eller lägre.
Detta fick alla klart för sig under eurokrisen från 2010 och framåt. Återigen pekade Steven Hail på diagrammet med kurvan över de italienska och tyska statslåneräntorna. Från och med 2008 gick de kurvorna isär igen. Skillnaden mellan kurvorna kunde nu inte längre tillskrivas olika valutarisk, eftersom valutan var densamma. I stället återspeglar kurvan för denna period olika kreditrisk hos italienska respektive tyska statspapper, en kreditrisk som finansmarknaderna nu hade blivit varse.
Ränteskillnaden mellan tyska och italienska statspapper var som störst ungefär 2012, då de började närma sig varandra igen. Det som hände då, nämnde Steven Hail, var att Europeiska centralbankens chef Mario Draghi förklarade att han skulle göra vad som än krävdes för att hålla ihop eurozonen. Investerarna uppfattade att kreditrisken hos italienska statspapper föll i förhållande till de tyska statspapperen, och det gjorde även de italienska statslåneräntorna i förhållande till de tyska.
Men en liten osäkerhet kvarstod. Investerarna förstod att man inte kunde vara etthundra procent säker på att Europeiska centralbanken skulle stödja italienska staten vid en kris. De italienska statspapperen ses än idag som mer riskfyllda, och därför är också de italienska statslåneräntorna högre än de tyska.
Steven Hail såg osäkerheten om huruvida Europeiska centralbanken i slutändan kommer att stödja de enskilda euroländerna som en stor brist i eurozonens konstruktion. Centralbanken bör alltid ställa ut en ovillkorlig garanti om att i sista hand, om inga andra köpare finns, köpa upp de statspapper som ges ut av det land som centralbanken ska tjäna.
4.8 Förväntningarna om vad centralbanken kommer att göra bestämmer räntan på statspapper
Steven Hail började nu närma sig svaret på frågan om vad som avgör hur statslåneräntan rör sig. Detsamma kan dock inte sägas om de ekonomer som bekänner sig till den etablerade nyklassiska nationalekonomin.
Olivier Blanchard, som anses vara en av de ledande nyklassiska nationalekonomerna i världen, får i filmen Finding the Money frågan om varför räntan på statskulderna i världen föll så mycket mellan 1980-talet och 2020? Blanchard svarade i princip att vi inte har en aning om det. Detta betyder, menade Steven Hail, att de nyklassiska nationalekonomerna inte vet vad de talar om.
L. Randall Wray, en nationalekonom om ansluter sig till modern penningteori, får i filmen samma fråga. Han lämnar detta svar: räntan på statsskulden sätts i grunden av centralbankerna.
Investerarna fattar nämligen sina beslut om att placera medel i statspapper utifrån vad de förväntar sig att centralbanken ska göra med styrräntan under investeringens löptid. Investerarna kan ju hela tiden välja att placera sina pengar i kontanta medel på ett bankkonto, där räntan bestäms av styrräntan, och de har bara anledning att köpa statspapper om statspapper kan ge en högre avkastning än man får på bankkontot. Detta är alla nationalekonomer överens om, även de som tillhör den nyklassiska skolan.
Räntan på statspapper, och därmed på statsskulden, har däremot ingenting att göra med hur stor statsskulden är. Det finns bara en medlem i det som brukar kallas finansmarknadens medborgargarde (the bond vigilantes på engelska), slog Steven Hail fast. Det är centralbanken. Investerarna på finansmarknaden kan inte diktera villkoren för en stat som agerar samfällt med sin egen centralbank och som ger ut sin egen valuta. I stället får investerarna välja mellan de investeringsalternativ som staten tillhandahåller: fysiska kontanter, reserver (digitala kontanter) eller statspapper.
Även marknadens förväntningar om den framtida inflationen återspeglas i räntan på statspapper, deras pris och avkastning. Även detta kan dock knytas till förväntningar om hur centralbanken kommer att agera, menade Steven Hail. Skälet till det är att investerarna förväntar sig att centralbanken kommer att höja styrräntan om inflationen skulle stiga.
Styrräntan är inte heller centralbankens enda verktyg för att påverka räntan på statspapper, berättade Steven Hail sedan. Centralbanken kan också kliva in som en direkt aktör på andrahandsmarknaden för statspapper, det vill säga i handeln med redan utgivna statspapper, och köpa upp statspapper. Då stiger priset på statspapper stiger och avkastningen, det vill säga räntan, faller. Detta gjorde många centralbanker både under tiotalet och under pandemin och det kallas kvantitativa lättnader.
Japan tog detta ett steg längre och utövade avkastningskurvekontroll (yield curve control på engelska, YCC), vilket betyder att den direkt styrde över statslåneräntan för alla löptider. Den japanska centralbanken köpte då upp japanska statspapper i sådan omfattning att den kom att äga nästan hälften av den japanska statsskulden. Japanska staten äger i sin tur sin egen centralbank. Inte konstigt att många blir förvirrade av diskussionen om statsskulden, menade Steven Hail.
4.9 Förr gavs statspapper ut därför att staten behövde hushålla med sitt guld och silver
Kom ihåg hur processen ser ut, uppmanade Steven Hail (se avsnitt 2.4). Staten måste först spendera, öka saldona på bankernas konton hos centralbanken (reserverna), varvid hushåll och företag får ökade saldon på sina konton hos bankerna. Reserverna kan sedan användas av de olika aktörerna i privat sektor till att köpa nyutauktionerade statspapper, om reserverna inte betalas in i skatt, och därigenom raderas.
Ett köp av statspapper är därför, ur den privata sektorns perspektiv, ett tillgångsbyte. Reserver byts mot statspapper.
En gång i tiden fanns det skäl för att göra detta tillgångsbyte, fortsatte Steven Hail. Under den tid då guld och silver användes som pengar, från antiken och nästan fram till våra dagar. På den tiden var valutans värde på ett eller annat sätt knutet till guld eller silver. Mynten var i många fall till och med gjorda av guld eller silver. Staten hade inte tillgång till hur mycket guld eller silver som helst, och hade därför skäl att hushålla med guldet och silvret.
I England och många andra europeiska länder (dock inte Sverige) började staten därför ge ut stavar av trä, karvstockar (tally sticks på engelska). Dessa stavar användes som betalningsmedel i stället för guld- eller silvermynt, för att spara på förråden av ädla metaller. Stavar kunde användas till att betala skatt, och hade därför ett värde i var mans hand. De brukades främst inom ett land, som inhemskt betalningsmedel, medan guld- och silvermynten sparades för internationella transaktioner, där de var som mest oundgängliga.
De karvstockar som samlades in av den engelska och sedermera brittiska staten sparades i ett utrymme under parlamentsbyggnaden i London, omtalade Steven Hail. Till slut, i början av 1800 talet, bestämde man sig dock för att elda upp dem. När man gjorde det vållade man dessvärre en eldsvåda och hela parlamentsbyggnaden brann ned. Den parlamentsbyggnad som står i London i dag byggdes som ersättning.
På 1700-talet, mot slutet av karvstockarnas tidevarv, började man i Storbritannien använda ett nytt sätt att hushålla med statens förråd av guld: nämligen utgivning av statspapper som liknar dagens statspapper. Staten förmådde privata långivare att lämna ifrån sig sina pengar till staten. Pengarnas värde var knutna till guldet eftersom Storbritannien vid samma tid hade infört guldmyntfot, det vill säga ställt ut ett löfte att byta varje pund mot en viss mängd guld. Den som lämnade ifrån sig pengar fick ett värdepapper i utbyte, ett statspapper, som innehöll ett löfte om att vid en senare tidpunkt få tillbaka pengarna, jämte viss ränta. Genom denna transaktion fick staten tillgång till mer guld, vilket underlättade för den att hålla löftet att byta ett pund mot en viss mängd guld.
Hushållandet med guld fortsatte att vara ett skäl för utgivning av statspapper under Bretton Woods-samarbetet, som varade från andra världskrigets slut till 1971. Den amerikanska dollarns värde var då knutet till guld, medan de övriga länder som deltog i samarbetet knöt värdet av sina valutor till den amerikanska dollarn.
Bretton Woods-samarbetet bröt dock samman 1971, och med det samarbetet försvann också hushållandet med guld som ett skäl att ge ut statspapper. Ingen stat, varken den svenska, amerikanska, brittiska eller någon annan, lovade längre att byta en enhet av valutan mot en viss mängd guld.
4.10 Att höja eller sänka räntan är inte längre ett skäl för att ge ut statspapper
I det läge som då uppkom återstod dock ett skäl att ge ut statspapper, angav Steven Hail: att styra räntan. När staten – som den oftast gör, se avsnitt 2.8 – går med underskott så ökar mängden reserver på bankernas konton hos centralbanken. Ett ökat utbud av reserver innebär allt annat lika att priset på reserver, det vill säga räntan, faller.
Om räntan sjunker under det mål för räntan som centralbanken har satt upp så behöver centralbanken på något sätt minska utbudet av reserver, så att priset på dem, räntan alltså, stiger igen. Den åtgärd som stod till buds var att ge ut statspapper, det vill säga förmå privat sektor att lämna ifrån sig reserver i utbyte mot statspapper, så att mängden reserver minskade och priset på dem, räntan, kunde stiga. Detta kallades systemet med knapphet på reserver (scarce reserves på engelska).
Även detta skäl för utgivning av statspapper har numera förlorat sin betydelse, menade dock Steven Hail. Under perioden från och med 1990-talet och fram till finanskrisen 2008 började nämligen världens centralbanker att betala ränta på de medel – reserver – som finns på bankernas konton hos centralbanken. Därigenom kunde centralbankerna styra räntan genom direkta beslut, utan att behöva gå omvägen via begränsning av den totala mängden reserver på bankernas konton hos centralbanken. Systemet med knapphet på reserver hade upphört.
Centralbankerna har i stället skapat ett system med en rikedom av reserver, snarare än en knapphet på dem. Numera lånar centralbankerna alltid ut reserver om en privat bank vill låna, åtminstone så länge banken kan ställa tillräckliga säkerhet för lånet.
4.11 Statspapperen kan numera ses som en service åt privat sektor
Så varför – frågade Steven Hail återigen – säljer staterna fortfarande statspapper? Det handlar inte längre om att hushålla med en begränsad mängd guld eller silver, inte heller om att styra räntan. Varför?
Staterna fortsätter att ge ut statspapper därför att de privata investerarna vill ha dem, svarade Steven Hail på sin egen fråga. Det är inte staten som behöver statspapperen, det är kapitalförvaltarna i privat sektor som har det behovet.
Detta blev mycket tydligt i Australien i början av 2000-talet, berättade Steven Hail. Den regering som då satt vid makten lade fram statsbudgetar som gick med överskott vid åtta av tio tillfällen. Detta var förstås en katastrofal politik, eftersom den ledde till att hushållens skulder tredubblades (enligt sektorsbalansens obevekliga lag, se avsnitt 2,8). Hursomhelst minskade behovet av att ge ut statspapper till följd av överskotten, och den australiensiska regeringen övervägde att upphöra med utgivningen.
Detta möttes dock av protester från kapitalförvaltarna, som behövde statspapperen som säkra, räntebärande placeringar, bland annat för att kunna infria sina åtaganden mot pensionärerna inom de nyligen privatiserade australienska pensionssystemet. Regeringen föll till föga och fortsatte att ge ut statspapper.
För privat sektor fyller alltså statspapperen en funktion, slog Steven Hail fast. Dessa funktioner skulle dock kunna fyllas av centralbanken själv, utan utgivning av statspapper. Om man vill ge privata kapitalförvaltare säkra, räntebärande tillgångar så kan man helt enkelt erbjuda dem bundna insättningar hos centralbanken, som inte medger uttag under löptiden. Om man vill skulle man kunna kalla sådana insättningarna för centralbanksobligationer i stället för statsobligationer. Genom bundna insättningar hos centralbanken med viss fast ränta skulle man också kunna tillhandahålla riskfria referensräntor för alla relevanta löptider, något som privat sektor får från statspapperen idag.
4.12 Med utgivningen av statspapper kan man skrämma folket och regeringen till lydnad
En funktion som utgivningen av statsobligationer fyller och som bundna insättningar hos centralbanken emellertid inte skulle kunna fylla, det är att skrämma människor och att disciplinera regeringens finanspolitik, menade Steven Hail. Men det är ju egentligen ingen bra funktion, som vi vill ha.
Steven Hail beskrev i detta sammanhang det system för utgivning av statspapper som tillämpades fram till dess att det successivt övergavs från 1980-talet och framåt, det så kallade kran-systemet. Med det systemet var det tydligare att utgivningen av statspapper inte finansierar statens utgifter. Systemet garanterade däremot inte att den totala mängden reserver minskade, och byggde inte heller på marknadsmekanismer, och det övergavs därför.
Kran-systemet fungerade på så sätt att centralbanken tillkännagav att man skulle ge ut statspapper och talade om vilken ränta man skulle betala. Om en investerare vill köpa statspapperen så gjorde investeraren det – vred på kranen. Om det inte fanns någon villig köpare så behöll centralbanken de osålda statspapperen på sin egen balansräkning och satte in räntan på statens eget konto. Staten gav med andra ord sig själv ränta.
Kran-systemet gav förstås obligationsmarknaden mycket mindre makt, konstaterade Steven Hail. Den kunde inte skrämma regeringar på det sätt som den gör nu. Kran-systemet tvingade ju inte staten att över huvud taget sälja statspapper till privat sektor.
Vi skulle när som helst kunna gå tillbaka till kran-systemet, menade Steven Hail, särskilt eftersom man inte längre tillämpar ett system med knapphet på reserver. Staten skulle helt enkelt kunna säga till finansmarknaden att visst, vi fortsätter ge ut statspapper, men detta är den ränta ni får. Vill ni inte ha dem? Vi bryr oss inte, behåller dem med centralbanken som innehavare, på centralbankens balansräkning. Om det leder till att det uppkommer ett överskott, så tillfaller det centralbanken, ett organ som antingen (i vissa länder) är en del av staten eller kontrolleras av staten (i andra länder).
4.13 Finansmarknaden är inte så mäktig som man tro – historien om Liz Truss
Finansmarknaden framställs alltså i den allmänna debatten som betydligt mäktigare än den faktiskt är, kunde man sluta sig till av det Steven Hail sade. Han tog också upp ett exempel på detta, nämligen historien om Liz Truss, som under hösten 2022 var konservativ brittisk premiärminister under – som Steven Hail uttryckte det – kortare tid än det tar för ett salladshuvud att bli dåligt i kylskåpet.
Att hennes tid vid makten blev så kort har av många tillskrivits finansmarknaden. Felaktigt, menade Steven Hail. Hennes baneman var inte finansmarknaden, utan den brittiska centralbanken Bank of England, och det faktum att hon inte åtnjöt tillräckligt stöd från det konservativa partiets parlamentsledamöter.
För att förstå historien om Liz Truss, ansåg Steven Hail, behöver man förstå vad som bestämmer räntan och avkastningen på statspapper. Det är (se avsnitt 4.3) den förväntande styrräntan fram till statspapperets förfallodag.
Kort efter sitt tillträde som premiärminister lade Liz Truss fram ett förslag till statsbudget, som kallades minibudgeten, berättade Steven Hail. Det budgetförslaget skulle, om de genomfördes, leda till underskott i de brittiska statsfinanserna. Investerarna på finansmarknaden trodde att Liz Truss budget skulle driva fram ökad inflation, vilket i sin tur skulle förmå den brittiska centralbanken att höja styrräntan. Dessa förväntningar om höjd styrränta ledde till att investerarna var beredda att betala mindre för brittiska statspapper, eftersom räntan på dem var lägre än den ränta man kunde förvänta sig att få när den brittiska centralbanken – som man förväntade sig – höjde styrräntan. Priserna på brittiska statspapper föll och avkastningen (yield) steg (se avsnitt 4.3).
Denna utveckling fick allvarliga konsekvenser för vissa brittiska pensionsfonder, som av den brittiska centralbanken (som hade tillsyn över pensionsfonderna) hade tillåtits att ta kortfristiga lån och investera de lånade medlen långsiktigt, i brittiska statspapper. Detta hade varit gynnsamt för pensionsfonderna, eftersom den kortfristiga räntan de behövde betala var noll eller nära noll, och räntan på de brittiska statspapper som de köpte var högre. På detta sätt tjänade pensionsfonderna pengar och kunde infria sina åtaganden att betala pension till dem som hade sina medel placerade hos dem.
Pensionsfondernas agerande var dock väldigt riskfyllt. Om räntorna på brittiska steg, då skulle pensionsfondernas brittiska statspapper sjunka i pris, vilket skulle försämra pensionsfondernas finansiella ställning. Med en svagare finansiell ställning skulle fonderna vara tvungna att ställa ytterligare säkerheter för sina lån. För att ställa dessa ytterligare säkerheter skulle de vara tvungna att sälja en del av sina brittiska statspapper.
Precis en sådan händelsekedja drogs i gång av Liz Truss minibudget. Pensionsfonderna började sälja brittiska statspapper, vilket ytterligare spädde på det prisfall som hade inletts när förslaget till minibudget lades fram. Priserna på brittiska statspapper föll, medan avkastningen och räntan steg.
4.14 Bank of England fällde i praktiken Liz Truss, eftersom hennes partikamrater inte stödde henne
I den allmänna debatten framställdes det som att Liz Truss underskottsbudget hade drivit fram stegringen av statslåneräntorna. Men så var ju inte fallet, underströk Steven Hail. Den brittiska centralbanken Bank of England förklarade också efter en kortare tid att man inte tänkte låta pensionsfonderna kollapsa, och skulle börja köpa upp statspapper, för att höja priserna på dem igen, om den negativa utvecklingen fortsatte. Detta uttalande fick mycket riktigt priserna på statspapperen att stiga. Krisen var över.
Men den hade redan fällt Liz Truss, som kort därefter avgick som premiärminister. Den brittiska centralbanken hade när som helst ha kunnat ingripa och sänka statslåneräntorna, men gjorde inte det förrän i ett sent skede, när Liz Truss politiska öde redan var beseglat. I praktiken var det den brittiska centralbanken och dess chef som avsatte henne. Centralbanken är, påminde Steven Hail, den enda medlemmen i finansmarknadens medborgargarde (the only bond vigilante), se avsnitt 4.8.
Liz Truss skulle, om hon haft tillräckligt stöd från sina egna, det konservativa partiets parlamentsledamöter, ha kunnat sätta sig över centralbankens beslut. Möjligen förstod Liz Truss inte detta, men i vart fall hade hon inget sådant stöd. Så det blev som det blev. Premiärministern, den främsta företrädaren för den brittiska staten, blev avsatt av en annan del av den brittiska staten, centralbanken.
4.15 Statspapperen – en företeelse som tiden har sprungit ifrån
Steven Hail sade det inte uttryckligen, men historien om Liz Truss och hennes budget har bidragit till att befästa föreställningen om att staten står på nåder hos finansmarknaden, att finansmarknaden kan driva staten i konkurs – statsbankrutt – om den vägrar låna ut pengar till staten. Utgivningen av statspapper har, till följd av historien om Liz Truss, lättare att fylla funktionen att skrämma människor och att disciplinera regeringens finanspolitik (se avsnitt 4.12).
De sunda skäl – det vill säga andra skäl än att skrämmas och tvinga folkvalda politiker till lydnad – som en gång funnits för att ge ut statspapper, de finns inte längre, sammanfattade Steven Hail. Tiden har sprungit ifrån dem, precis som tiden en gång sprang ifrån både karvstockarna och guldmyntfoten. Så kanske är slutpunkten att inte ge ut dem alls. Den politiska vägen dit kan dock bli allt annat än rak.
Det allra viktigaste för er i Sverige att förstå är – avslutade Steven Hail – att finansmarknaden inte har förmåga att skrämma någon svensk regering till lydnad, under förutsättning att denna regering förstår hur dess eget penningsystem fungerar.
5. SVERIGES VÄG TILL ÅTSTRAMNINGARNA, OCH VÄGEN DÄRIFRÅN
5.1 Sverige fungerar, trots åtstramningspolitiken, men dess potential förslösas
För dagens sista pass lämnade Steven Hail över ordet till Max Jerneck, chefsekonom för den fackliga tankesmedjan Katalys, och i grunden disputerad sociolog. Målet för Katalys, sade Max Jerneck, är att driva på för en mer expansiv finanspolitik, full sysselsättning, aktiv industripolitik och klimatomställning.
Om man har de politiska målsättningarna så är modern penningteori ett användbart tankegods, menade Max Jerneck. Detta är dock något han sällan skyltar med. Han föredrar att hålla modern penningteori lite i bakgrunden och använda argument som kan göras så förnuftiga, vardagliga och lättbegripliga som möjligt. Det perspektiv Max Jerneck använder är dock MMT-perspektivet, menade han.
Max Jerneck tog avstamp i en fråga han fått ibland, och som han även hade fått i en paus under dagens evenemang. Hur kan världen ändå fungera om det bara är några få utvalda personer som förstår hur penningsystemet fungerar? Varför kollapsar den inte helt enkelt?
Svaret är att världen fungerar ändå, fortsatte Max Jerneck, men att oerhört mycket av samhällets potential lämnas outnyttjad. Våra resurser används inte fullt ut. I Sverige återspeglas det just nu i nio och en halv procents arbetslöshet. Detta är också bara toppen av isberget, den öppna arbetslösheten. Till det kommer alla som arbetar deltid och vill ha heltidsjobb.
Sedan har vi också den fråga som Max Jerneck sade sig brinna starkast för, klimatomställningen. Den borde vi ha börjat med mycket, mycket tidigare. Det skulle vi också ha kunnat göra, om vi inte hade varit begränsade av föreställningen att vi först måste kräva in skattepengar för att ha råd. Då hade vi i stället kunnat se vilka resurser som verkligen räknas, de reala resurserna, människorna och deras arbetskraft.
Nu är den vägen stängd, konstaterade Max Jerneck. Det finanspolitiska ramverket står i vägen. Vi kan förvisso lägga mindre summor på att stimulera privata investeringar för att snabba på klimatomställningen. Vi kan förvisso höja skatterna – vilket blir smärtsamt för många – för att tillfredsställa ramverket och samtidigt få fram medel för klimatinvesteringar. Men sedan är det stopp.
5.2 Den ingrodda synen i Sverige på att pengarna är en knapp resurs för staten
Föreställningen om att staten står inför snäva finansiella begränsningar är mycket institutionaliserad i Sverige, hävdade Max Jerneck. Det framgick bland annat när ESO – Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ett utredningsorgan som sorterar under Finansdepartementet – nyligen lade fram rapporten Balansakt i behov av stöd – En ESO-rapport om grön industripolitik (ESO 2026:5).
Det är en riktigt bra rapport, ansåg Max Jerneck, om än mycket försiktig. Rapportens författare – Åsa Löfgren och Patrik Söderholm – skriver i den att vi har behov av en mer aktiv industripolitik för att få fart på klimatomställningen. Det krävs lite mer statligt finansiellt stöd. Vi behöver spendera lite mer.
På seminariet som hölls när rapporten släpptes var det genast en annan ekonom som satte sig på tvären. Ja, vi skulle kunna använda skattebetalarnas pengar för att stimulera gröna investeringar, sade den ekonomen, men varför ska skattebetalarna behöva stå får de kostnaderna? I slutändan, fortsatte den motsträvige ekonomen, måste vi välja, antingen bygger vi en batterifabrik eller så håller vi sjukhuset öppet. Vi kan inte göra bådadera. Batterifabriken och sjukhuset konkurrerar om resurser, så vi måste välja endera.
Det var ingen på seminariet som hade någon invändning mot detta sätt att tänka, omtalade Max Jerneck. Visst, hade folk på seminariet sagt, staten kan vara lite mer långsiktig än den privata sektorn, så vi behöver statlig inblandning för att få till stånd vissa investeringar.
Men ingen gav sig i kast med den grundläggande frågan: att batterifabriken och sjukhuset inte konkurrerar om resurser. Vi kan ha en batterifabrik – och det har vi också, påpekade Max Jerneck. Northvolts fabrik i Skellefteå är dock tyvärr ett misslyckat exempel på svensk industripolitik. Vi kan också ha sjukhus. Dessa båda verksamheter konkurrerar inte om resurser, tvärtemot vad som sades vid ESO:s seminarium. Batterifabriken sysselsätter framför allt ingenjörer, många av dem inflyttade från andra länder, medan sjukhuset huvudsakligen sysselsätter människor som talar svenska, har en annan utbildning än ingenjörerna på batterifabriken, och arbetar i ett helt annat yrke.
Personalen på batterifabriken och sjukhuspersonalen är därför inte utbytbara mot varandra, slog Max Jerneck fast. Man kan inte bara flytta sjukhuspersonalen till batterifabriken och hoppas att det ska fungera. Och sjukhuset finns redan. Det är redan byggt. Man behöver varken stål eller betong för att bygga sjukhuset på nytt. Om man ska bygga en batterifabrik krävs däremot stål och betong. Frågan som ska ställas är då om vi har tillräckligt av stål och betong, eller om de håller på att ta slut? Och om de håller på att ta slut, hur kan vi producera mer, om vi anser att det kan göras utan alltför negativa konsekvenser för naturen och klimatet?
Dessa tankar for genom huvudet på Max Jerneck, berättade han, när han lyssnade på diskussionen vid ESO:s seminarium. Det var slående hur ekonomen som inte ville att skattebetalarna skulle behöva stå för kostnaderna för en batterifabrik betraktade staten på samma sätt som han betraktade ett företag. Han gjorde endast en avvägning i rena penningtermer av huruvida det skulle vara lönt att bygga batterifabriken eller inte. Alla resurser, allt mänskligt yrkeskunnande, plattades i hans analys ut till en siffra i kronor och ören. Och så ställde han frågan vad man – om inte byggde batterifabriken – skulle kunna köpa för det beloppet. Batterifabriken skulle endast byggas om den över tiden inbringade vinst åt skattebetalarna.
5.3 Pengarna är en likvid och outtömlig resurs, de reala resurserna är illikvida och begränsade
Ekonomen på ESO-seminariet hade helt enkelt samma felaktiga utgångspunkt som Steven Hail hade beskrivit tidigare under dagen (se avsnitt 2.1). Ekonomen såg pengarna som en ändlig, begränsad resurs. Helt fel, ansåg även Max Jerneck. Pengarna är tvärtom en obegränsad resurs. Vi – det vill säga staten – kan spendera hur mycket vi vill. Dessutom är pengar helt likvida, finns omedelbart tillgängliga när vi behöver dem.
Precis tvärtom förhåller det sig med de reala resurserna – arbetskraft, fabriker, sjukhus, vägar – menade Max Jerneck, precis om Steven Hail. De resurserna är begränsade och de är inte likvida. Man kan inte bara avveckla en batterifabrik och göra om den till ett sjukhus, eller tvärtom. Vi står hela tiden i en värld där vi har ärvt reala resurser, av ett visst slag och i viss mängd, av det förflutna. Resurserna har skapats med vissa alldeles särskilda syften, och kan bara användas för dessa syften.
Samma diskussion, med samma felaktiga utgångspunkt i pengarna som en ändlig resurs, fördes när regeringen nyligen beslutade att halvera priset månadskort i kollektivtrafiken. Ett av få bra beslut som den sittande regeringen har fattat, ansåg Max Jerneck. Genast dök det emellertid upp invändningar om att åtgärden skulle kosta 7 miljarder kronor, och att de pengarna skulle ha kunnat användas till sjuksköterskor och läkare i stället.
Detta sätt att tänka, att se pengarna som en ändlig resurs och de reala resurserna som oändliga och därtill likvida, är ett stort problem, sammanfattade Max Jerneck.
När staten gör investeringar måste den självklart göra en avvägning av nyttan och kostnaderna. Det avgörande – betonade Max Jerneck – är hur man beräknar kostnaderna. Beräkningen måste vidgas till att omfatta mer än bara de rena finansiella utgifterna för staten.
5.4 Att inte använda de reala resurserna gör oss fattigare
Man kan ta järnvägsbyggen om ytterligare ett exempel, menade Max Jerneck. Många ekonomer har gjort beräkningar av det skulle kosta att bygga höghastighetsjärnvägar i Sverige. Det är för dyrt, det är inte värt det, blev deras slutsats. Pengarna – de finansiella resurserna – används bättre till något annat.
Om man dock betraktar den svenska ekonomin utifrån de reala resurserna som vi förfogar över, då ser bilden annorlunda ut, fortsatte Max Jerneck. Vi har stål- och betongproduktion. Vi har utbildat folk som arbetar inom denna produktion. De som äger de anläggningar där stål och betong produceras vill öka försäljningen.
Statlig finansiering av järnvägsbyggen skulle vara en god nyhet för dessa näringar och de som arbetar inom dem. Hjulen i ekonomin skulle snurra fortare. Fler skulle få arbeten inom de verksamheter som ska se till att järnvägarna byggs. Kanske skulle vissa lämna sina befintliga arbeten för att arbeta med järnvägsbyggen, och de anställningar som då blir lediga kanske i stället skulle gå till några av dem som i dag är arbetslösa. Om detta blev fallet så skulle det totala resursutnyttjandet öka till följd av statliga järnvägsinvesteringar. I så fall skulle investeringarna egentligen inte – om man ser till de reala resurserna – vara en kostnad för samhällsekonomin över huvud taget.
Vi är inte ens i närheten av att utnyttja ekonomins fulla förmåga i dag. Historiskt sett har det ofta krävts krig eller liknande nödsituationer för att det ska ske, berättade Max Jerneck. Om vi från dagens låga resursutnyttjande ska kunna röra oss mot ett högre så krävs en annan syn på samhällsekonomin. Den består av reala resurser som vi kan använda. Som vi måste använda, om vi ska kunna förbättra och utöka dem snarare än att låta dem ligga och träda och förfalla. Ett bra exempel på att resurser lämnas att förfalla är just arbetslösheten, de som går arbetslösa mister sakta men säkert sina yrkeskunskaper.
5.5 Tre och ett halvt årtionde av åtstramningar – hur hamnade vi där?
Tänk om vi i Sverige hade låtit oss inspireras mer av modern penningteori, MMT, i vår skötsel av samhällsekonomin under de senaste årtiondena, fortsatte Max Jerneck. Saker och ting hade kunnat se väldigt annorlunda ut.
Det var förstås krisen i början av 1990-talet som var den riktigt stora historiska brytpunkten, då insikter i MMT hade kunnat leda oss i en helt annan riktning än den vi faktiskt tog. Den svåra kris som Sverige genomled i början av 1990-talet uppstod dock inte ur intet, utan var resultatet av obalanser som hade byggts upp under flera årtionden, framhöll Max Jerneck.
Fram till 1992 tillämpade Sverige fast växelkurs. Kronans värde var knutet till värdet hos andra valutor. Det stora problemet med det var att kronans växelkurs för hög för att hålla svensk industri konkurrenskraftig, menade Max Jerneck. Från början av 1970-talet och framåt beslutade Sverige därför vid återkommande tillfällen om devalveringar, det vill säga om nedskrivningar av kronans i förhållande till de valutor som dess värde var knutet till. På så sätt blev den svenska exporten relativt sett billigare.
Denna politik fungerade dock inte. Det enda Sverige fick var lägre löner. I praktiken hade vi ingen reallönetillväxt under tiden från 1975 till 1995, eftersom vi devalverade valutan. De som beslutade om utformningen av den svenska finans-, penning och valutapolitiken var dock fullständigt fixerade vid att behålla den fasta växelkursen, och att inte låta statsbudgeten gå med underskott. Allt var inriktat på att öka exporten, bland annat genom att sänka reallönerna, mitt i ett läge där världsekonomin krympte efter oljechocken 1979. En merkantilistisk politik.
De samlade svenska ekonomisk-politiska styrningen var verkligt dysfunktionell under hela 1970- och 1980-talen, sammanfattade Max Jerneck. Ett alternativ som ingen övervägde var att låta växelkursen flyta och låta den svenska ekonomin drivas av inhemsk efterfrågan, snarare än efterfrågan från utlandet.
Mot slutet av denna period, 1985, avreglerades kreditmarknaden, vilket ledde till en explosivt ökande privat skuldsättning. I början av 1990-talet hamnade sedan den fasta växelkursen under allt starkare press, påtalade Max Jerneck. Riksbanken skruvade upp räntan, som mest till 500 procent, för att försvara den fasta växelkursen, men tvingades till slut ge tappt. Därmed gick Sverige, 1992, över till flytande växelkurs, en ordning som gäller än idag. Ingen har egentligen hörts ropa på återgång till den fasta växelkursen, som tidigare sågs som självklar.
5.6 En depression sveper in
Allvarligare var förstås att Sverige hade dragits ned i en depression i början av 1990-talet. Den värsta ekonomiska kris som Sverige hade skådat sedan 30-talsdepressionen, konstaterade Max Jerneck. Arbetslösheten steg till uppemot 12 procent.
Om förnuftiga slutsatser hade dragits av den svenska ekonomiska krisen i början av 1990-talet så skulle de ha utgått från att det hade uppstått en spekulationsbubbla till följd av skulduppbyggnaden i den privata sektorn, resonerade Max Jerneck. Det var en bubbla som hade möjliggjorts av avregleringen av kreditmarknaden. Det kunde man se tydligt på Steven Hails diagram över den svenska sektorsbalansen, påpekade Max Jerneck (se avsnitt 2.8). Den privata sektorn gick med stora underskott i slutet av 1980-talet, medan staten och resten av offentlig sektor gick med överskott.
Allt slog om över en natt när räntorna steg och vissa skatteförändringar genomfördes som gjorde det mycket olönsamt att bygga, berättade Max Jerneck. Den privata sektorn gick från att låna och spendera till att hålla igen och betala tillbaka sina lån. Sverige fick uppleva det som nationalekonomen Richard Koo skulle kalla en balansräkningsrecession.
Svaret på bortfallet av efterfrågan från privat sektor borde förstås ha varit ökad efterfrågan från offentlig sektor, det vill säga ökade offentliga utgifter, förklarade Max Jerneck. Om den privata sektorn inte längre spenderar tillräckligt för att hålla i gång hjulen i ekonomin så måste den offentliga sektorn spendera mer.
Det svaret kom också, om än ofrivilligt och i otillräcklig omfattning. Budgetunderskottet ökade eftersom skatteintäkterna föll och utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen steg. Tack vare budgetunderskottet dämpades konjunkturens fall, menade Max Jerneck.
Sedan tog utvecklingen ytterligare en olycklig vändning, när Socialdemokraterna kom till makten 1994. Den slutsats som drogs av den nya regeringen (med en viss Göran Persson som finansminister) var att staten måste skära ned sina utgifter. Den enorma statsskulden måste minska. Hela det ekonomisk-politiska samtalet kom att kretsa kring detta, trots att den svenska statsskulden inte var högre än ungefär 70 procent av BNP.
Alla var överens om att detta borde vara inriktningen för den ekonomiska politiken, omtalade Max Jerneck. Även om inflationen låg på noll eller till och med under noll (det vill säga deflation, sjunkande priser) och efterfrågan från privat sektor var mycket låg. Vissa ville höja skatterna lite mer, andra minska utgifterna lite mer, men statsskulden skulle ned.
En åskådare med insikter i modern penningteori som betraktade skeendet skulle ha tyckt att alla inblandade var helt från vettet, menade Max Jerneck. Hur tror ni att man kan spara sig ur en lågkonjunktur? Varför skulle inte staten spendera när alla andra håller igen? De frågorna skulle en sådan åskådare ha ställt.
5.7 Läxan som Ernst Wigforss hade lärt oss var glömd
Vi vet ju alltsedan 1930-talet hur det fungerar, fortsatte Max Jerneck. Ernst Wigforss, den socialdemokratiske finansministern från 1932 och framåt, ställde i en valpamflett från just det året frågan om vi har råd att arbeta. Vi har fabriker som står stilla, vi har arbetare som inte arbetar — kan vi föra dem samman, eller är det en lyx vi inte har råd med? Så talade Wigforss, och man skulle ha kunnat tro att folk hade lärt sig läxan.
Men läxan från Wigforss var glömd. På 1990-talet var man rädd för statsskulden, och räntebetalningarna på den.
På ett sätt går detta att förstå, tillstod Max Jerneck, om man tänker sig statsbudgeten som en hushållsbudget. Med den utgångspunkten blir det skrämmande att tänka sig att man har stora skulder, att man inte kan betala räntan på de skulderna, att ens fordringsägare kräver ännu högre ränta för att man ska få låna mer. Det är den värsta situation man kan befinna sig i som hushåll eller företag.
Men svenska staten är inte ett hushåll eller ett företag. Den kan alltid betala sina skulder. Om den tycker att räntan är för hög så kan den bara säga åt Riksbanken att sänka den, förklarade Max Jerneck. Köp upp statsobligationer så att räntan sjunker (se avsnitt 4.8).
I början av 90-talet hade det inte ens varit något juridiskt problem för regeringen att ge sådana order till Riksbanken, eftersom Riksbanken då ännu inte hade gjorts oberoende från regeringen. Vissa på Riksbanken insåg detta, berättade Max Jerneck, och var rädda för att Socialdemokraterna skulle ge order om obligationsköp när man fick makten. Det sågs som osunt av tjänstemännen på Riksbanken, som därför ville göra Riksbanken oberoende så fort som möjligt, för att kunna vägra att på politisk beställning sänka räntan. Det finns promemorior, skrivna på Riksbanken under denna tid, där detta framgår, berättade Max Jerneck.
Men riksbankstjänstemännens oro var obefogad. När Socialdemokraterna fick makten valde man åtstramningar i stället för att säga åt Riksbanken att sänka räntan.
5.8 Här står vi – fortfarande med samma politik som för över 30 år sedan
Åtstramningspolitiken kom sedan att prägla 90-talet. Visserligen sjönk arbetslösheten tillbaka något, men aldrig ned till de nivåer som rådde före 90-talskrisen. Den socialdemokratiska regeringen, i vilken Göran Persson snart blev statsminister i stället för finansminister, ville på många sätt väl, enligt Max Jernecks uppfattning. Göran Persson föreslog bland annat ett program för gröna investeringar om 50 miljarder kronor per år, mycket pengar på den tiden.
Men det stannade vid ett förslag. Investeringsprogrammet skrotades eftersom det ansågs kosta för mycket. Det rymdes inte i det nya stränga finanspolitiska ramverk (se avsnitt 3.11) som nyss hade införts.
Den arbetslöshet som envis bet sig fast blev till sist den socialdemokratiska regeringens fall. Högern skyllde arbetslösheten på de arbetslösa, och på Socialdemokraterna för att de bara delade ut bidrag så att folk kunde stanna hemma utan att arbeta. Det räckte till en stor seger för högern i valet 2006, varefter Moderaternas Fredrik Reinfeldt blev ny statsminister.
Sedan dess – på nu 20 år – har det inte funnits någon vänstermajoritet i riksdagen. Max Jerneck trodde att Socialdemokraterna, genom att ge upp den fråga som varit den helt centrala sedan Ernst Wigforss dagar på 1930-talet —nämligen full sysselsättning — släppte taget om sitt vassaste vapen. Socialdemokraterna började uppfattas som ett parti för bidragstagare och snyltare på välfärden, i stället för ett arbetarparti, som kunde åstadkomma ekonomisk tillväxt och välstånd. För Socialdemokraterna har åtstramningarnas politiska pris varit skyhögt.
För Sverige som land och nation har priset varit än högre. Det finanspolitiska ramverket - har förhindrat fullt resursutnyttjande, nästan lett till deflation under 2010-talet, hållit arbetslösheten hög, och medfört att alla förslag om investeringar i en grön omställning har fallit på frågan om hur de ska finansieras. Max Jernecks dom över åtstramningspolitiken var hård.
5.9 Hur tar vi oss framåt, och hur pratar vi om vägen framåt på ett begripligt sätt?
Max Jerneck undrade sedan om det fanns idéer i rummet på Moderna Museet om hur vi kan förändra samtalet, utan att kanske gå raka vägen i modern penningteori, som kan vara svårsmält för många.
Ett förslag som dök upp från publiken var att försöka bannlysa uttrycket ”skattebetalarnas pengar” från debatten och ersätta det med ”allmänna medel” eller ”allmänna resurser”. Inte nog med att uttrycket ”skattebetalarnas pengar” är felaktigt, det signalerar också att den som inte betalar skatt inte bidrar, och ett den som betalar mindre i skatt bidrar mindre.
Diskussion kom in på skatterna, och hur man från ett MMT-perspektiv ska förklara skatternas funktion. Vad händer om folk förstår att skatterna inte behövs för att betala statens utgifter. Tryck pengar då, ta inte mina, skulle folk kunna säga.
Max Jerneck tyckte att man skulle använda inflationen och ojämlikheten i sina svar på sådana frågor. Vi behöver skatterna för att statens utgifter inte ska orsaka inflation, en företeelse som folk verkligen tycker illa om. Även jämlikhet, att jämna ut inkomstskillnader, borde vara ett gångbart argument, samt också jämlikhet ur det perspektivet att de rika genom skatterna fråntas en del av sin politiska makt.
Just inflationen är också ett starkt kort för modern penningteori i jämförelse med den gängse nationalekonomin. Max Jerneck hade, berättade han, läst i en lärobok i nationalekonomi från 1990-talet skriven av Klas Eklund, en av Sveriges mest ansedda nationalekonomer. I boken skrev Eklund att man förr i tiden försökte ta reda på varifrån inflationen kom, från efterfrågesidan eller utbudssidan, och sedan ta ställning till vilka åtgärder man skulle vidta mot den. Detta borde vi inte bry oss om, skrev Eklund. Man kan ändå aldrig riktigt veta. I stället borde man helt enkelt höja räntorna, det är enkelt. Ett oberoende organ borde få mandat att göra det, eftersom räntehöjningar kan vara smärtsamma för många och folkvalda politiker kan antas rygga tillbaka inför att genomföra dem.
Där har vi skiljelinjen, förklarade Max Jerneck. Ska man ha en mångsidig och välfylld verktygslåda för att ta hand om inflationen, som man hävdar inom modern penningteori, eller ska man bara använda styrräntan, som Klas Eklund ansåg och som vår nuvarande ekonomisk-politiska ordning bygger på?
5.10 Låna språkbruk av motståndaren, och fnys inte åt små steg i rätt riktning
Max Jerneck höll också med en mötesdeltagare om att det kan vara listigt att låna lite av språkbruket från det nuvarande finanspolitiska ramverket. Även den som utgår från modern penningteori vill troligtvis ha regler och riktlinjer för finanspolitiken, som Steven Hail hade framhållit tidigare (se avsnitt 3.11). Men sunda regler för finanspolitiken kommer att ta sikte på reala resurser och hantering av inflationen, inte på att uppnå det ena eller det andra budgetsaldot. Som anhängare av modern penningteori är man därför som folk är mest: precis som alla andra vill man ha regler och principer för finanspolitiken.
På samma sätt bör man, menade Max Jerneck, göra alla förflyttningar framåt man kan, både inom dagens finanspolitiska ramverk och genom justeringar av det.
Ett exempel på åtgärd inom ramverket som Max Jerneck nämnde – och som man på Katalys just nu arbetar med – är att göra beräkningen av konjunkturcykeln mer generös. Balansmålet i dagens finanspolitiska ramverk gäller över en konjunkturcykel. Om man då, resonerade Max Jerneck, gör en mer realistisk bedömning av hur långt ifrån fullt resursutnyttjande ekonomin befinner sig så kommer man att finna att man befinner sig längre från konjunkturens topp, och då tillåter även dagens finanspolitiska ramverk större underskott.
En justering av ramverket som Max Jerneck kunde tänka sig var att införa en särskild investeringsbudget, det vill säga att undanta vissa statliga investeringsutgifter från beräkningen av offentlig sektors budgetsaldo.
Ett annat resonemang som skulle kunna använda och samtidigt vända på, menade Max Jerneck med anledning av en fråga från publiken, är det som brukar benämnas Baumols sjuka. Det är ett ekonomiskt fenomen som innebär att lönerna stiger inom arbetsintensiva tjänstesektorer som vård, skola och omsorg utan att produktiviteten ökar där i samma takt. För att behålla personalen måste lönerna ändå höjas i takt med andra mer högproduktiva sektorer inom ekonomin, till exempel tillverkningsindustrin, vilket (sägs det) gör välfärdstjänsterna allt dyrare med tiden.
Detta är ingen sjuka, menade Max Jerneck, det är en välsignelse. Eftersom vi har en tillverkningsindustri och andra sektorer där produktiviteten ständigt ökar kan även andra människor få en anständig lön. Man kan köra buss och ha en anständig levnadsstandard tack vare dessa produktivitetsökningar.
Själva produktivitetsökningen betyder att vi har råd med detta, eftersom vi behöver färre och färre människor som tillverkar saker. Det frigör resurser som kan användas för att bygga ut välfärdssektorerna. Kostnaderna för de sektorerna kan fortsätta stiga utan att orsaka ytterligare inflation eftersom produktiviteten ökar i andra delar av ekonomin. Vi behöver inte sysselsätta 80 procent av befolkningen i jordbruket längre. Det räcker med tre procent och vi kan ändå sätta mat på bordet åt hela Sverige.
Max Jerneck kommenterade också Steve Keens tankar om en jobbgaranti (se avsnitt 3.9). Även med ett sådant förslag behöver man tänka på inramning, språkbruk och taktik menade han. Det kan komma invändningar om att jobben inom jobbgarantin är låtsasjobb. Det avgörande är att vara mycket konkret och berätta vilken typ av jobb man vill se. Det finns visserligen mycket arbete som behöver utföras men som inte blir av på grund av till exempel budgetrestriktioner för kommuner och regioner. Det gäller dock att tala om vilket arbete det handlar om. När det gäller taktik skulle man kunna börja med en garanti om sommarjobb åt alla mellan 16 och 25 års ålder och sedan skulle jobbgarantin successivt kunna byggas ut därifrån.
Slutligen hade Max Jerneck en efterlysning, efter någon som är duktig på att räkna. Vi skulle behöva få reda på hur mycket av statens räntebetalningar som går till de statliga pensionsfonderna, det vill säga hur stor del av räntebetalningarna som en statlig myndighet – Riksgälden – betalar till några andra statliga myndigheter – Andra–Fjärde och Sjunde AP-fonderna. Det är en intressant faktauppgift att ta reda på, ansåg Max Jerneck. Om någon invänder att en högre statsskuld leder till större räntebetalningar så skulle man troligen kunna svara – bland annat – att en stor del av räntebetalningarna går till staten själv. Den som tror sig kunna ta fram sådana uppgifter var välkommen att höra av sig till Max Jerneck.
6. KUNSKAP SOM KAN FÖRA OSS FRAMÅT – OCH ETT ANSVAR ATT SPRIDA DEN
Efter Max Jernecks anförande led evenemanget mot sitt slut. På en förmiddag och en eftermiddag hade Steven Hail och Max Jerneck gått igenom stora fält, och delat med sig av en stor mängd kunskap i möjligheternas och framtidstrons nationalekonomi.
Utan sådan kunskapen kommer det nog inte att vara möjligt att bryta åtstramningspolitikens struptag om Sverige och större delen av världen. Och om det struptaget inte kan brytas, då är uppförsbacken tyvärr brant när det handlar om att skapa arbete och trygghet åt folkflertalet, eller att få fram finansiering åt en grön omställning.
Men om kunskaperna om hur vårt penningsystem fungerar sprids, då sprids också insikterna i vad som är möjligt att åstadkomma med ekonomisk politik. Då har stora kliv tagits på vägen från åtstramningar mot motståndskraft.
Vi som deltog vid evenemanget, och även den som har läst denna rapport ända hit, kan bidra till att de kliven tas. Det är något att glädjas åt, men också ett ansvar.
Kommentarer