Den ekonomisk-politiska debatten måste ha sin utgångspunkt i hur ekonomin faktiskt fungerar. Så även frågan om arbetslöshet, kompetensgap och geografisk arbetskraftsbrist, ett ämne som Alice Teodorescu Måwe behandlar i en krönika i Affärsvälden den 1 juli 2024.
Mycket skulle bli bättre om fler förstod och utgick från svaret på en tvådelad fråga:
Var kommer vår valuta ifrån och vad är skatter till för?
Svar: Valutan kommer från staten och skatter är till för att skapa saker till salu i valutan.
Staten inför tvingande skatter som endast kan betalas med statens valuta. Detta skapar omedelbart efterfrågan på statens valuta. Staten kan därför börja införskaffa det den vill ha - soldater, ingenjörer, vårdpersonal, rallare, betong, stål, etc. - och betala med sin egen valuta.
Staten bestämmer helt enkelt att medborgarna är skyldiga att betala skatt i ”kronor” och kan då ge ut kronor som betalning för till exempel offentlig konsumtion. Eftersom medborgarna måste skaffa sig ”kronor” för att kunna betala sin skatt blir de intresserade av att erbjuda varor och tjänster i utbyte mot just ”kronor”, och staten kan därför köpa tjänster och betala med ”kronorna”.
Sekvensen är oerhört viktig att förstå.
1. Tvingande krav på framtida betalning av skatt i landets valuta
2. Staten införskaffar det den vill ha genom att betala med sin valuta
3. Staten kräver in skatter.
Sekvensen får oss att förstå att staten alltså har skapat efterfrågan på arbete som betalas i statens valuta - arbetslöshet - genom införandet av skatter.
Arbetslöshet som kvarstår när staten har anställt alla den vill och köpt allt den vill är bevis på att skatterna är för höga i förhållande till hur mycket staten spenderar. Staten lämnar inte tillräckligt med (i svenska statens fall) SEK efter sig i ekonomin för att tillgodose behovet att betala skatter och önskan att spara.
Jag upprepar: Arbetslöshet är en följd av att skatterna är för höga i förhållande till storleken på staten.
Sekvensen får oss också att förstå att skattebetalare och privata långivare inte finansierar staten. Staten har monopol på att ge ut det enda den accepterar som betalning av skatter och statspapper. Staten är källan. Således är det den privata sektorn som behöver få tag på statens valuta för att kunna betala sina skatter och spara i statsobligationer och inte staten som behöver få tag på privata sektorns valuta.
Jag upprepar: Skatter och försäljning av statsobligationer finansierar inte staten.
Att förstå ovanstående ekonomiska grunder är fullkomligt avgörande för att kunna föra en vettig ekonomisk-politisk debatt, vare sig det handlar om finanspolitiska ramverk eller arbetslöshet och kompetensgap.
Det är avgörande och grundläggande kunskap för att kunna ta beslut som ger oss det bästa möjliga Sverige.
Kompetensgap och lösningar
I Sverige har vi nog satt oss i en besvärlig, och kanske ganska unik, situation där vi inte har ordnat och fortfarande inte ordnar tillräckliga insatser, i kombination med krav, på att integrera nyanlända.
Det finns dock mycket som tyder på att kompetensgapet minskar allt eftersom efterfrågan ökar. Det finns flera exempel på länder som får ökande kompetensgap med ökad arbetslöshet och minskande kompetensgap med minskad arbetslöshet.
Problemen vi har är inte i första hand orsakade av bekväma individer eller kulturell arbetsskygghet. Staten måste ta sitt ansvar. Staten har skapat situationen och staten kan avhjälpa situationen.
En grov plan skulle kunna se ut så här:
Se till att skapa den efterfrågan som staten genom sina höga skatter (i förhållande till utgifterna ) inte skapar idag. Med alla statliga investeringsbehov vore det kanske lämpligt att göra detta genom att öka spenderandet snarare än att sänka skatterna - men vägen till ökat statligt nettospenderande ska såklart behållas som ett politiskt/demokratiskt val.
I steg 1 kan ingå att se till att ordna utbildningsplatser till dem som behöver lära sig grunderna för att klara sig i Sverige. Jag tänker främst på språket. Erbjud betald utbildning. Gör det till ett jobb att lära sig svenska och betala bättre än bidrag ger.
När ökat nettospenderande (på rätt ställen) inte ytterligare minskar arbetslösheten, utan kanske istället genererar prisökningar, så vet vi hur hög den strukturella arbetslösheten verkligen är. Då kan vi fundera på lösningar för detta - då kanske vi också ser tydligare vad problemen är.
Nåja, en del tydliga problem kan identifieras och jobbas med parallellt såklart. Vad är orsaken till geografisk arbetskraftsbrist? Är det i första hand för att folk är lata och bekväma och inte vill flytta eller finns andra problem? Finns bostäder till rimlig hyra? Finns fasta och trygga åretrunt-jobb? Är löner och villkor tillräckligt bra eller är efterfrågan så låg i området att arbetsgivarna inte har råd att erbjuda attraktiva jobb? Hur löser man säsongsvariationer? Kan staten erbjuda jobb under lågsäsong?
Vi behöver inte ha panik över att det är finansiellt ohållbart med så hög arbetslöshet. Staten har alltid råd att betala ut bidragen om den vill (och förstår att den måste). Bidragen som betalas ut drabbar inte "skattebetalarna", tvärtom, bidragen är statligt spenderande och statligt spenderande ökar “skattebetalarnas” nettoförmögenhet. Vi har tid att lösa detta utan drakoniska metoder. Vi behöver inte minska nivån på bidrag eller sänka löner. Vi kan istället se till att fler arbetsgivare får råd att betala bra löner.
Det är naturligtvis ineffektivt, reellt kostsamt och icke önskvärt på väldigt många plan att en så stor del står av arbetskraften står utanför och inte bidrar till samhället. För mig är det självklart att vi som samhälle måste kunna ställa krav på att alla ska vara med och bidra efter bästa förmåga och jag tycker inte att det är orimligt att kräva motprestation för bidrag av dem som kan prestera. En del av statens ansvar i detta är att hjälpa till att skapa ett samhälle som folk vill bidra till. En självklar del i statens ansvar är att se till att inte orsaka mer arbetslöshet med sina skatter än den själv vill utnyttja.
Viktigt är att “bidra till samhället” är inte synonymt med att tjäna pengar (och betala skatter). Den som betalar mest skatt bidrar inte mest. Att bidra innebär att utföra nyttigt och vettigt arbete som producerar de varor och tjänster som vi värdesätter och skapar det samhälle vi vill ha.
Istället för ett självförsörjningsgrads-mått kanske vi borde införa ett mått som mäter realt och humant värde av arbete. Vem är mest värd? En hedgefondförvaltare som tjänar 100 miljoner per år eller en vårdare på äldreboende? (Kom ihåg att staten har monopol på att skapa sin egen valuta och inte behöver förvaltarens “skattepengar”.) En byggarbetare eller en fastighetsägare? En sjukhusclown eller en skatte(planerar)jurist?
Den ekonomisk-politiska debatten måste utgå från hur vårt monetära system fungerar
Vi måste komma ifrån en politik som utgår från att tillgången till betalningsmedel är en begränsning för staten. Det leder alltid fel. Det leder till exempel till att staten tror att den gör rätt i att “spara” sig till vad den tror är finansiellt handlingsutrymme för att hantera problematiken med att vi går mot tider när färre jobbar och fler är pensionärer än tidigare.
Som jag har förklarat ovan så har staten alltid förmågan att betala, eftersom den ger ut sin egen valuta. Staten kan alltid betala hur höga pensioner som helst. Problemet är huruvida pensionärerna har något att köpa. Och detta problem förvärras av att staten “sparar” idag. Det innebär att vår kapacitet att producera saker minskar.
Tänk er situationen att efter årtionden av sparande så finns det ett rum på äldreboendet och ett rum på sjukhuset och en plats på golfbanan och en falukorv i butiken och en husbil till salu. Vilken nytta gör det då att staten tycker att den har sparat sig till utrymme att betala en bra pension till pensionärerna?
Godtyckliga saldo- eller skuldmål för statsbudgeten kommer aldrig att leda oss rätt. Budgetsaldot borde idealiskt tillåtas flyta runt fullt kapacitetsutnyttjande. Parametrar i ekonomin går upp och ner och statens behov av nettospenderande för att upprätthålla fullt kapacitetsutnyttjande kommer att gå upp och ner för att kompensera för detta. Ibland kanske ett underskott på mer än 3 procent av BNP är vettigt. Som nu. Antagligen. Med 9% arbetslöshet och enorma investeringsbehov p.g.a. av snart ett halvsekel av ekonomisk politik som utgått från fel kunskaper i hur ekonomin fungerar. Ibland kanske underskottet hamnar under 3 procent. Ibland kanske ett överskott behövs för att bromsa ekonomin.
Antingen går arbetslösheten och produktiviteten upp och ner eller så går det statliga nettospenderandet upp och ner. Vad verkar vettigast?
Den totala statsskulden borde heller aldrig vara en fråga över huvud taget. Det är i grund och botten en irrelevant siffra. Statsskulden, såvida vi inte begår misstaget att låna pengar i utländsk valuta, är helt enkelt alla de SEK svenska staten har spenderat in i ekonomin men ännu inte skattat tillbaka - dvs. den icke-statliga sektorns finansiella nettoförmögenhet i SEK.
Vi borde däremot fundera på om det är vettigt att betala ränta på denna nettoförmögenhet. Räntebetalningarna skapar fördelningsmässiga problem och “äter upp” reala resurser som kanske bättre kunde utnyttjas till annat.
Läs mer om grunderna i hur ekonomin verkligen fungerar här.
Comments