top of page
Erik Arnell

SEBs Robert Berqvists kristallkula är grumlad av utdaterad kunskap

Våra ekonomer och politiker utgår från förlegade och felaktiga modeller och antaganden om hur världen och ekonomin fungerar. Jag som inte är indoktrinerad nationalekonom kan inte förstå hur det kan gå så trögt för svenska nationalekonomer att lyfta blicken och inse att världen inte lider under guldstandard längre, att de inte gör minsta ansträngning att kritiskt granska sina antaganden och modeller och skapa nya utifrån hur verkligheten ser ut.


Nedan följer en kommentar på SEBs Robert Berqvists “Veckans tanke” från 14 aug 2024, med titeln “I kristallkulan – svenska långräntans framtid”, som du finner här.


Jag håller med om Bergqvists slutsats att vi bör öka statsskulden. I övrigt om väldigt lite.


Vad utgår denna “veckans tanke” eller analys från för modeller och antaganden?


1. Varför är sunda statsfinanser = låg finansiell SEK-denominerad nettoförmögenhet i privat sektor?


2. På vilket sätt “lånar” svenska staten SEK i någon som helst betydelsefull mening av ordet?


3. Utgår analysen verkligen från den tydligt felaktiga och, trodde jag, i stort sett allmänt förkastade “loanable funds”-modellen?


4. Är sannolikheten att få tillbaka “investerat kapital” i statspapper (flytta tillbaka SEK från sparkonton hos RB till transaktionskonton hos RB) inte “extremt hög” i alla seriösa länder med sin egen valuta? Risken är väl 100% politisk och 0% en fråga om statsskuldens storlek?


5. På vilket sätt får staten mer manöverutrymme om statsskulden är låg?













Mina svar:


1. Varför är sunda statsfinanser = låg finansiell SEK-denominerad nettoförmögenhet i privat sektor?


Bergqvist verkar mena att sunda statsfinanser är lika med låg statsskuld, men utelämnar det faktum att låg statsskuld innebär att icke-statens SEK-denominerade nettoförmögenhet är låg.


I verkligheten, utanför mossiga eller oärliga ekonomers och politikers modeller, är såklart sunda statsfinanser istället ungefär lika med

a. låg eller obefintlig arbetslöshet

b. välfungerande och modern infrastruktur, välfärd och totalförsvar

c. en välmående befolkning utan större orättvisor och ojämlikhet

d. relativt låg privat skuldsättning.


Allt eftersom statsskulden har sjunkit har också självklart kurvan för ovanstående sjunkit.

a. arbetslösheten stiger när staten inte nettospenderar tillräckligt för att tillgodose privata sektorn behov att betala skatter och önskan att spara (otroligt ineffektivt att lämna så många utanför produktion)

b. staten spenderar för lite för att underhålla och bygga statens kärnverksamheter

c & d. när staten går med överskott måste någon annan i ekonomin gå med underskott -> privat skuldsättning. Privat skuldsättning skapar vinnare och förlorare. Vinstintresse är sämre än staten på att fördela rikedom jämlikt och långsiktigt skapa förutsättningar för ett inkluderande samhälle.


Minskad statsskuld gör oss fattigare därför att låg statsskuld = låg finansiell nettoförmögenhet hos icke-staten. Staten är enda källan till vår finansiella SEK-denominerade nettoförmögenhet till vårt SEK-nettosparande. Statliga överskott innebär att staten bokstavligen raderar våra SEK.


-> Låg statsskuld = OSUNDA statsfinaner


För sunda statsfinanser borde vi istället låta statsskulden bli vad den blir. Låt den vara ett resultat av de överskott/underskott som behövs för att uppnå a-d ovan. 


2. På vilket sätt “lånar” svenska staten SEK i någon som helst betydelsefull mening av ordet?


Staten har genom RB monopol på att ge ut det enda den accepterar som betalning av skatter och statspapper.


Staten är enda källan för det den sägs låna!


Staten måste ge ut sin valuta innan det finns något att köpa statspapper för. Detta är också det som tekniskt händer när staten spenderar. 


Först spenderar staten genom att öka saldon på transaktionskonton, SEDAN säljer staten statspapper, vilket innebär att de saldon staten redan skapat på transaktionskonton flyttas till handlingsbara sparkonton. Det är detta sista steg som kallas för att staten lånar pengar.


Detta är inte att låna. Det är att frivilligt erbjuda fasträntekonton med olika löptider, med högre ränta än på transaktionskontot och tillåta handel med dessa konton.


3. Utgår analysen verkligen från den tydligt felaktiga och, trodde jag, i stort sett allmänt förkastade “loanable funds”-modellen?


Staten lånar inte SEK ur en begränsad pool med SEK. Privata sektorn lånar inte heller ur en begränsad pool med sparade pengar. Pengaskapande skapar sparande - och pengaskapande sker när staten spenderar och när banker spenderar (främst genom att de köper skuldsedlar, dvs "lånar ut pengar"). Utlåning skapar inlåning. Statligt spenderande skapar inlåning.


Staten fyller först på transaktionskonton med nyskapade SEK för att sedan erbjuda innehavarna att flytta dessa saldon till sparkonton (statspapper) istället. Statens process att spendera och sedan sälja statspapper lägger inte beslag på privata sektorns förmögenhet, den ökar den privata sektorns nettoförmögenhet.


Räntorna på statspapper speglar knappast ett jämviktspris utom möjligen p.g.a. en självuppfyllande mekanism för att några CBs kanske fortfarande tror eller låtsas tro att de kan hitta en r* där jämvikt mellan utbud och efterfrågan är i balans och/eller att marknaden tror att det är det CBs tar sina beslut efter. 


Räntorna speglar framförallt marknadens prognos för centralbankens agerande. Staten, genom CB, bestämmer den korta räntan och låter sen marknaden spekulera om den framtida räntesättningen.


Som vi vet så kan såklart staten sätta korta räntan till 0 permanent och sedan stävja marknadens spekulation att detta skulle vara ohållbart (och ge uttryck för detta i de långa räntorna).


Det betyder också att staten kan sätta korta räntan till 0 och inte ge ut några statspapper alls. Detta skulle inte påverka statens förmåga att betala sina utgifter ö.h.t.


Staten är valutautgivare och spenderar innan den tar in skatter eller väljer att sälja statspapper. Staten lånar således inte ur en tidigare existerande pool av "loanable funds" i konkurrens med privata sektorn. Svenska staten lånar inte SEK ö.h.t.


4. Är sannolikheten att få tillbaka “investerat kapital” i statspapper (flytta tillbaka SEK från sparkonton hos RB till transaktionskonton hos RB) inte “extremt hög” i alla seriösa länder med sin egen valuta? Risken är väl 100% politisk och 0% en fråga om statsskuldens storlek?


Staten är valutautgivare och kan alltid betala den ränta den väljer att betala.


Det “investerade kapitalet” är de SEK som staten först har skapat på privata sektorns transaktionskonton och som sedan har flyttats till sparkonton istället.


Att betala tillbaka “statsskulden” eller “lån från investerare” är en fråga om att minska saldon på sparkonton och öka dem igen på transaktionskonton. Inte svårare än det är för din bank att på din begäran flytta pengar från ditt sparkonto till ditt transaktionskonto. Inte svårare än att minska saldot i en kalkylarkscell och öka det i en annan.


Det finns ingen risk annat än att en stat väljer att inte utföra knapptryckningarna.


5. På vilket sätt får staten mer manöverutrymme om statsskulden är låg?


Den enda anledningen jag kan tänka ut varför en hög statsskuld ger staten mindre manöverutrymme i kristider är att politikerna inte vet hur det monetära systemet och ekonomin fungerar och tror att de inte har manöverutrymme och därmed väljer att inte agera.


I verkligheten kan staten alltid stötta ekonomin i kristider eftersom staten är valutautgivare.


I verkligheten har statens överskott, för att nå denna position av låg statsskuld och “stort manöverutrymme”, lett till att landet har högre risk för djup kris p.g.a. den höga privata skuldsättningen (som har vuxit för att kompensera statens överskott). 


Vi har högre risk också för att vi är känsligare för globala störningar eftersom överskottet lett till sämre självförsörjandegrad.


Hur hjälper stöd från staten om det inte finns något att köpa och vi dessutom förlorat all kapacitet och kunskap att producera eller öka produktion efter årtionden av åtstramning?


-> Låg statsskuld kan alltså istället ge högre risk för kris, öka krisens omfattning, och minska handlingsutrymmet vid kris.


Comments


bottom of page